Trygghet bortom börsen

av Axel Vikström

Ett av de största samtalsämnena i svallvågorna av det svenska riksdagsvalet uppdagade sig redan innan det stod klart att det skulle bli ett maktskifte. Kort efter att vallokalerna stängt presenterade SVT sin stora vallokalsundersökning, som bland annat innehöll uppgifter om hur förstagångsväljare i åldern 18–21 sade sig ha röstat i valet. Enligt SVT vägde de ungas röster tungt över till högersidan, med Moderaterna (26 procent) och Sverigedemokraterna (22 procent) i täten. Trenden under 2000-talet visar att förstagångsväljarna tydligt marscherat högerut, medan till exempel Miljöpartiet – trots alla omtalade ”Greta-effekter” – lockar klart färre unga jämfört med början av millenniet.

Under de senaste veckorna har en rad teorier om förstagångsväljarnas högergir florerat i medierna. Vissa har menat att unga upplever ökad otrygghet på offentliga platser och därmed dragits till partier som anses ha störst förtroende i frågor som rör lag och ordning. Andra har påpekat att de mediala plattformar där unga främst rör sig, framför allt Youtube och Tiktok, domineras av högerprofiler vars främsta agenda är att förlöjliga lättkränkta vänstermänniskor. Därtill finns de som anser förklaringen snarare stavas genus än ålder, eftersom det i stor utsträckning är män som står för de ungas högerförflyttning. Slutligen finns argumentet att det helt enkelt är den allmänna normaliseringen av Sverigedemokraterna som gjort att även unga förhåller sig alltmer positivt till partiet (och i förlängningen, även till de partier som kan tänka sig att regera med SD som underlag).

Alla dessa förklaringsmodeller kan säkert ha ett korn av sanning i sig, även om argumentet om upplevd otrygghet på offentliga platser känns något långsökt med tanke på att väljarna i storstäderna rörde sig vänsterut jämfört med valet 2018 (i min hemstad Malmö, som kanske mer än någon annan stad kommit att förknippas med gängskjutningar och kriminalitet, fick de rödgröna majoritet i kommunvalet samtidigt som SD backade). När jag ser de olika teorierna hagla förbi är det snarast en annan typ av otrygghet som jag känner att saknas i ekvationen. Nämligen den ekonomiska otryggheten.

Som jag ser det kan valresultatet förstås mot bakgrunden av den ekonomiska politik som Riksbanken och svenska regeringar, såväl borgerliga som socialdemokratiska, bedrivit och beivrat under de senaste decennierna. För drygt tio år sedan började Riksbanken successivt sänka styrräntan och från hösten 2014 fram till i våras låg den antingen på 0 eller minus. Stärkt av detta direktiv började bankerna erbjuda allt generösare bostadslån, och i takt med att svenskarna belånade sig till tänderna göddes myten om en bostadsmarknad där ens lägenhet enbart kunde öka i värde. 2020 kunde Statistiska Centralbyrån konstatera att svenskarna var den näst högst belånade befolkningen i Europa.

Långt innan minusräntorna gjorde entré hade det politiska styret steg för steg börjat montera ned grundpelarna för den välfärdsmodell som under efterkrigsdecennierna gjort Sverige till världens kanske jämlikaste land. Den 90-talskris som följde på den första vågen av avregleringar fick inte politikerna att hoppa av högertåget, och mellan 1991 och 2015 blev minskningen av förmögenhetsrelaterade skatter större i Sverige än i något annat OECD-land. Som del av detta nyliberala hegemoniskifte, aktivt pådrivet av tankesmedjor finansierade av näringslivet, började svenskarna söka sig till aktiemarknaden. I den senaste rapporten från Euroclear framkommer det att 2,7 miljoner svenskar – över en fjärdedel av befolkningen – i dag äger en egen aktieportfölj. Enligt ekonomijournalisten Andreas Cervenka är Sverige därmed det land i världen med störst andel av befolkningen på börsen.

Det är alltså detta Sverige som dagens unga vuxit upp i. Ett Sverige där ekonomisk sundhet varit lika med att lära sig bemästra aktiemarknaden och i ung ålder skuldsätta sig genom att köpa sin första lägenhet. Där de i gymnasiet besökts av peppiga representanter för Unga Aktiesparare som ska lära eleverna uppfylla sina drömmar genom smarta investeringar. Där de på sociala medier överösts av unga börsinfluencers som delar med sig av sina portföljer. Det är lätt att se hur aktiemarknaden, med sin dataspelsliknande blandning av tajmning och tur, närmast blir ett i raden av spel som unga (framför allt män) vill lägga timme efter timme på att lära sig bemästra. I den senaste rapporten från analysföretaget Ungdomsbarometern (som fokuserar på 15–24 åringar) är ”aktie-/sparnörd” den tredje vanligaste identiteten bland unga män.

Det svenska valet ägde rum mot bakgrunden av plötsligt sjunkande bostadspriser, stora nedgångar på börsen och aviserade räntehöjningar (delvis, men absolut inte enbart, orsakade av Rysslands anfallskrig i Ukraina). När du fått lära dig att binda din ekonomiska trygghet till bostads- och aktiemarknaden är det inte förvånande att du då söker dig till partierna som genom sin ideologiska hemvist anses utgöra garanterna för att beskydda marknadens osynliga hand. Att den politiska högergiren främst drivits på av unga män skulle även kunna förklaras med att det framför allt är dessa som gått vilse i de uppåtgående kurvornas land. I den världen blir politik som vill skapa ekonomisk trygghet genom höjda kapitalskatter obegriplig, eftersom detta bara anses utgöra ett hot mot både den egna tryggheten och identiteten.

I detta historiska läge räcker det inte att passivt hoppas på att motsättningarna inom finanskapitalismen ska bli så pass olidliga att systemet till slut förlorar sin legitimitet. Vad som behövs är politiska rörelser som inte bara belyser tillkortakommandena med den nuvarande modellen, utan aktivt förmedlar hur en politik inriktad på solidaritet och gemenskap skulle kunna skapa både mer trygga och tillfredsställande livsformer. Att i praktiken visa vad det skulle innebära att leva utan den ständiga rädslan för att den osynliga handens smekningar ska förvandlas till en smocka i ansiktet.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.