Samhället som teater

av Jan Rundt

Jag har alltid känt ett visst obehag för teatern som konstform, med att beskåda människor som förvandlas till automater, som beter sig som om de vore verkliga människor, trots att de egentligen är styrda av ett manuskript. Om jag ser in i skådespelarnas ögon, är de då själsligen där, eller är det endast deras kroppar som är kvar i rummet? Deras röster låter som de röster jag har vant mig vid att känna förtroende för, men det de säger är inte deras egen sanning, utan inövade repliker de upprepar kväll efter kväll.

Pjäserna flimrar förbi, inte endast med politisk agenda, utan också ofta med målet att sälja oss varor vi inte behöver.

Det är nästan nio år sedan journalisten Jessikka Aro gjorde ett inslag för Yle om Putins trollfabrik i Sankt Petersburg. Aro visade att den ryska staten har anställt människor för att utge sig vara vanliga medborgare på nätet, som blandar sig i diskussioner och manipulerar debatten så att den passar Kremls ändamål. Aro blev utsatt för förföljelse av bland annat den här trollarméns finska förgrening för att hon hade avslöjat skådespelet. Nu, nio år senare, ser vi ännu samma troll stödja fenomen som konspirationsteorierna kring Trump eller ­covid-19, med viss framgång.

 

Den här hösten avslöjade svenska medier, med Dagens ETC i spetsen, att Sverigedemokraterna håller sig med en egen trollfabrik, en avlönad grupp som kallar sig Battlefield. Gruppen för kampanj på nätet mot ideologiska motståndare med hjälp av en mängd konton på sociala medier under påhittade namn. Genom att arbeta heltid och använda en uppsjö av konton kan de regissera ett skådespel där åskådaren tror att det är medelsvensson som är rasande på de rödgröna. De driver Facebook-grupper såsom ”Stöd svenska polisen”, som har hundratusentals följare, varav många säkert inte vet att det handlar om betald propaganda.

 

Ju mera vår kontakt till samhället utgörs av nätet, desto mer förvandlas världen till en mängd scener där vi ofta bara är åskådare. Pjäserna flimrar förbi, inte endast med politisk agenda, utan också ofta med målet att sälja oss varor vi inte behöver. I de fallen kallas trollen för ”influencers” och är lite ärligare, eftersom de enligt lagen måste nämna att de får betalt av företagen vars pjäs de arbetar med. Men ibland kan det ändå gå snett, som när influencern Natalia Salmela gav en intervju i Ilta-sanomat (13.10.2022) om hur mycket bättre privata mödrarådgivningstjänster är än kommunala dito, men alla inblandade glömde nämna att Salmela faktiskt var avlönad av företaget hon berömde.

 

Vi kunde kanske oja oss över det här och sedan bara konstatera att det är så här som världen har blivit, om inte det fanns en klar ideologisk skevhet i fenomenet. Att avlöna en trollarmé eller en drös influencers för att driva ett skådespel på nätet kräver stora mängder pengar. Och den här sortens kapital tenderar att ansamlas hos dem som vill motverka ett jämlikt samhälle och därmed också vänstern. Så kanske jag borde skaka av mig mitt obehag för den traditionella teatern. För samhället som teater, förmedlat via nätet, är ju betydligt mer obehagligt.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.