“SDP har hittat tillbaka till sina rötter, och det uppskattas av väljarna”. Ungefär så uttryckte sig Sanna Marin i sitt – man måste kalla det segertal – på söndagskvällen. I klartext menar Marin att sossarna efter några decennier av identitetskris funnit hem, vänsterut. Även om Centern och i viss mån SFP har satt käppar i hjulen för de rödgröna partierna, har utgångspunkten för regeringen Marins politik varit ett klassiskt vänsterbygge, som genomförts med, om man bortser från statsskuldsspöket, god framgång. SDP:s unga rockstjärna till ordförande och statsminister har också gett partiet ett helt nytt självförtroende. Och inte utan orsak: de klassiska vänsterpartierna gick framåt med två procentenheter i det här valet – låt vara att högern gick framåt ännu mer.
SDP har nu en kvistig fråga framför sig: att regera eller inte regera. Valvinnaren Samlingspartiet står nämligen också inför ett dilemma: att regera med SDP och Sannfinländarna. För att få ihop ett samarbete med SDP kommer Samlingspartiet att tvingas kompromissa framför allt då det gäller den ekonomiska och arbetsmarknadspolitiken. Ur den synvinkeln skulle en helborgerlig regering ge sig mer naturligt, men med Sannfinländarna som regeringspartner skulle Samlingspartiet få ett volatilt och opålitligt parti som en majoritet av Finländarna känner en stark avsky inför, plus en oerhört stark och enad opposition. Ur socialdemokraternas synvinkel gäller frågan nu om man är villig att kompromissa för att få sitta vid regeringsbordet och rädda det som räddas kan av Marinregeringens arv och välfärdsstaten, och riskera att i nästa val gå samma väg som Centern i detta. Eller håller SDP fast vid sin nyfunna identitet och tar sats inför nästa val om fyra år via oppositionen, där partiet skulle framstå som den naturliga ledaren.
För Vänsterförbundets del finns inga alternativ. Valet var en fullständig katastrof. Inte mätt i antal röster – jämfört med De Gröna och Centern höll Vänsterförbundet ställningarna hyfsat i detta statsministerval, och förlorade inte mer än en procentenhet. Däremot hade partiet maximal otur i valmatematiken, och förlorade 5 av sina 16 mandat. Man kan ju fråga sig hur det är möjligt i en demokrati att ett parti som förlorar 10% av sitt understöd samtidigt förlorar 30% av sina mandat. Rakt av räknat skulle Vf:s understöd på drygt 7 procent berättiga till 14 av riksdagens 200 mandat – nu får de 11. Orsaken stavas D’Honts metod. Eftersom vi har olika valdistrikt som ska allokeras en viss mängd riksdagsmandat, blir resultatet inte alltid “rättvist” ur synvinkeln att mandaten ska återspegla partiernas totala röstmängd, utan också den geografiska rättvisan spelar in. Systemet drabbar framför allt mellanstora partier som har ett relativt jämnt understöd över hela landet, som Vänsterförbundet. Det skapas liksom en inofficiell “röstspärr”, som i Vänsterförbundets fall verkar ligga strax under åtta procent. Jämför detta med De Gröna, ett parti som har en stark ställning på få geografiska områden. De Gröna tappade 4,5 procentenheter i stöd, det vill säga fyra gånger mer än Vänsterförbundet, men blev inte av med mer än 7 mandat. En brakförlust också det, naturligtvis, men en som rent matematiskt känns mer rättvis. Strikt räknat enligt understöd, “borde” De Gröna ha förlorat 9 mandat, så man kan spekulera De Gröna egentligen “vann” två mandat av Vänsterförbundet, trots att Vänsterförbundet gjorde ett betydligt bättre val. Men så här fungerar valmatematiken ibland.
En av orsakerna till att valresultatet ser ut som det ser ut är, vilket upprepats flitigt, är att det blev ett statsministerval. De små partiernas anhängare taktikröstade på både Samlingspartiet och SDP för att undvika att Sannfinländarna skulle få statsministerposten. De som övergav Vänsterförbundet och De Gröna för att taktikrösta på SDP är alltså nu delvis skyldiga till den situation vi har under de kommande fyra åren. Visserligen stärktes SDP, men den övriga rödgröna falangen är svårt skadskjuten. Går SDP nu med i regering med Samlingspartiet, är den rödgröna oppositionen gravt försvagad.
Det handlar inte bara om antal röster i riksdagen i frågor som gäller välfärden och mänskliga rättigheter, utan också om partiernas funktionsmöjligheter – och inte minst till exempel deras svenska verksamhet. Partierna finansieras med parlamentariskt partistöd, som utdelas enligt antal riksdagsmandat. Detta betyder i klarskrift att Vänsterförbundet förlorar 30 procent av sin finansiering. Alla kan begripa vad det innebär för partiets möjlighet att göra politik, nå ut med budskap och till exempel översätta material till svenska. Inom Vänsterförbundets svenska landsstyrelse har man under de senaste åren lobbat för en deltidsresurs för svenska ärenden, men den resursen kan man nu se i stjärnorna efter. Det D’Hontska systemet gör att det kan vara riskabelt att försöka sig på taktisk röstning: resultatet blev att SDP vann 3 mandat och Vf och De Gröna tillsammans förlorade 12.
Men det är klart: Vänsterns och De Grönas dåliga valresultat kan inte enbart skyllas på taktikröstandet. Tre av de mandat som Vänsterförbundet förlorade kom i valdistrikt där sittande riksdagsledamöter inte ställde upp. I Helsingfors hade partiet chanser att knipa ett fjärde mandat, men där saknades tidigare röstmagneten Paavo Arhinmäki, som till skillnad från SDP:s vice borgmästare Nasima Razmyar inte ställde upp i valet. Anmärkningsvärt är också att av Vf:s 11 invalda ledamöter är endast 2 män. I Helsingfors var partiets fyra populäraste kandidater kvinnor – blåbäret Riku Nieminen klockade in på femte plats. I Nyland samlade Jussi Saramo närmare 5000 röster. Ett gott resultat, men inte tillräckligt gott för att han skulle ha lyckats dra Pia Lohikoski med sig i suget, och Vf förlorade ett mandat i valdistriktet. Är det möjligt att denna skevhet i könsbalansen också kostade partiet röster? Har Vänsterförbundet varit tillräckligt bra på att lyfta fram sina manliga politiker?
En annan faktor är att Suldaan Said Ahmed inte verkar ha förvaltat det förtroende han fick i förra valet särskilt väl. Som andra suppleant efter valet 2019, med över 2500 röster, steg Ahmed in i riksdagen då Arhinmäki blev vice borgmästare, och första suppleanten Silvia Modig beslöt att fortsätta sin karriär i Bryssel. I det här valet fick Ahmed bara kring 1600 röster. Ahmed hör till de ledamöter som haft mest frånvaro från riksdagens omröstningar under den gångna mandatperioden, och till skillnad från 2019, har hans valkampanj detta år varit rätt anonym. Som Finlands specialsändebud till Afrikas horn, har han under de senaste åren varit ganska osynlig i den finländska dagspolitiken.
Men, summa summarum, så förlorade Vänsterförbundet inte mer än en procentenhet i stöd, och med tanke på omständigheterna gjorde partiet, trots allt, ett åtminstone halvhyfsat val. Betydligt större självrannsakan får De Gröna idka. Det var inte många år sedan partiet under Touko Aaltos korta och stormiga period som ordförande närmade sig till och med 20 procents stöd i opinionsundersökningarna och på allvar talade om statsministerposten. Sedan dess har det gått stadigt nedåt. Nu kämpar De Gröna igen med Vänsterförbundet om platsen som Finlands femte största parti.
Orsakerna till De Grönas nedgång är säkert många. Partiet har vunnit segrar på att appellera till väljare över vänster-högerskalan, och på sätt och vis också lyckats överta Centerns position som partiet för dem som ser en gyllene medelväg som rätt riktning. Det fungerade väl så länge den allmänna konsensusen var att klassfrågan var utagerad och höger-vänsterskalan föråldrad. Men nu har de gamla politiska klassifikationerna äntrat arenan igen, och då har De Gröna fått uppleva nackdelen av ett partibygge utan en klar ekonomisk-teoretisk grundtes. Partiet har varit bra på att locka rörliga väljare, men problemet med rörliga väljare är att de är just rörliga. Ett annat klart problem är att miljöfrågor i dag upplevs som såpass allmänna och vedertagna att de av väljarna upplevs som omfattade av de flesta partier. Vid sidan av möjligen Sannfinländarnas, oroar sig i dag alla partiers anhängare av klimatkrisen. Vill man i dag rösta på ett liberalt parti med en miljöagenda upplevs De Gröna inte längre som unikt.
Centern gjorde ett dåligt val, men inte så dåligt som vissa opinionsmätningar hade gjort gällande. Partiet sitter fortfarande stadigt som fjärde störst på partikartan. Det betyder att partiet kan lämna dörren för regeringssamarbete på glänt. Å andra sidan kan det om fyra år finnas en beställning på en mer centristisk politik igen, och då kan både De Gröna och Centern göra gott i att samla krafterna och stärka den egna profilen i opposition. Sedan kan andra partier bara avundas den odramatiska jämnhet med vilken SFP manglar på. Det finns inga kriser, katastrofer eller politiska vindar som lyckas rubba den intill infantilitet dragna lojalitet med vilken partiets anhängare år efter år röstar på SFP. Och det är ju skönt att något här i världen är bestående. För om det blir en högerregering så får vi snart ändra det gamla talesättet: “inget är säkert förutom döden och SFP”.
1 kommentar
Well, well … . I do not claim to be so well informed as you, but the way it has looked to me since quite a while is this: since Centern said publicly that it is not any more available for the coalition we had for the last four years, I was expecting that Kokoomus will become the biggest party (and form the next government – but with whom …). If there is now the seeming alternative of Kokoomus going together with either the SDP or the Perussuomalaiset, it seems clear to me that IF Kokoomus is not totally forgetting that it is a party of and for the business wing of society, then it will HAVE TO go with the SDP plus some small party (or several of them). Already because the development of society AND business will NEED more immigration, and also because of the business possibilities which an economic redirection towards more environment-friendly solutions (which may also be demanded by the EU) will offer, but be hindered if some big coalition partner is unwilling to support this. One has to hope that Kokoomus will see this and do accordingly … (just to prevent a VERY bad development). Could one even say this publicly?