När kriget slutar börjar kampen

av Ny Tid

We Are Not Numbers är ett ideellt projekt som drivs av unga palestinier på Gazaremsan och i Libanon. På projektets sajt publiceras personliga berättelser om livet (och döden) bakom nyhetsnotisernas siffror. Ahmed Dremly skriver om hur tillvaron präglas av de israeliska angreppen mot Gaza. 

 

Klockan är fem på morgonen. Mina oroliga tankar har vunnit över mina sömniga ögon. Jag trycker bort kudden från mitt ansikte och går långsamt till det öppna fönstret. Den mörka gatans friska luft var inte tillräcklig för att låta mig andas djupt. Min mammas röst bryter tystnaden: ”Jag kunde inte heller sova”.

Det har gått två veckor sedan de röda nätterna och det skrällande mullret av Israels senaste angrepp mot Gaza. Ändå kan jag inte sova eller glömma. Det som lugnar min själ är att rida på stranden i gryningen, när ingen annan ännu är där. Jag rider på min väns häst Dana, som inte låter någon annan än mig rida henne. Dana och jag dansar på den våta sanden och ljudet från hennes hovar och vågorna överröstar oväsendet från mina tankar. Stranden som brukar vara full av människor är nu bara vår. Då kan jag nästan glömma allt – tills tankarna tvingar sig tillbaka, våldsamt, som åska.

 

Ingen återvändo till vardagen

Under Israels senaste angrepp mot Gaza i augusti 2022 dog 49 palestinier, varav 17 var barn och 3 var kvinnor, och åtminstone 386 skadades. De här är de siffror som det palestinska hälsoministeriet rapporterade. De är bara siffror. Men för oss Gazabor är de vänner, grannar och familjemedlemmar. Butikerna är öppna igen. Skolorna är öppna igen. Allt är öppet och livet fortsätter som förr. Men människorna har förändrats. 

Bleka ansikten och förskräckta blickar bevakar gatorna. Dammet från en robotattack stiger från marken. Barnens nervösa skratt ekar. Kriget är över för alla – utom för dem som bor i Gaza. Hur kan man prata om vardagslivet med en kvinna som förlorade sin enda son under det senaste kriget? Hur kan man förmå en kvinna som Abeer Harb, som planerade en framtid med sin fästman, att återgå till det normala efter att han dödats i ett bombattentat i Rafah under det senaste kriget? De osynliga såren är de mest smärtsamma och de läker inte, hur mycket man än pratar om dem.

Efter att eldupphöret inletts önskar jag få veta om de människor jag ständigt råkar på – taxichaufförer, servitörer, försäljare och gatubarn – ännu är vid liv. Eller lever de men är rädda för att bli bombade i sina hem medan de sover, äter eller umgås med vänner och familj? Är de rädda för att ett israeliskt flyganfall kan döda dem när som helst? 

Den värsta delen av kriget är den efterföljande tiden. Reaktionerna svalnar och hoppet försvinner. Jag har bott i Gaza under mer än fem krig. Det har trubbat av mina reaktioner inför döda kroppar på gatorna och de oskyldiga barn som helt utan egen förskyllan skadats och ligger på sjukhus.

När jag ser de där barnen tänker jag på mitt femåriga syskonbarn Talia. Under attentaten stängde vi av tv:n för hennes skull, för att hon inte skulle behöva se vad som pågick. Kanske det var för att vi försökt skydda henne från fasorna som hon senare blev väldigt uppmärksam och fokuserad när vi pratade om kriget. Vi lugnade familjens yngsta barn på samma sätt som min mamma lugnade oss under tidigare krig: hon höll oss tätt intill sig och sade att bombningarna var långt borta.

 

Ett ännu våldsammare krig

Jag trodde inte att krig skulle kunna överraska mig längre, men sedan blev attackerna allt våldsammare. Under det senaste kriget förstörde ett israeliskt flyganfall Ashor-byggnaden på El-Shabia-gatan. Min vän Mahmoud bodde där med 13 familjemedlemmar. De bor i en liten hyreslägenhet nu. När jag nu går på El-Shabia-gatan och ser ruinerna av byggnaden minns jag vår barndom och när vi lekte i det där stora huset. Jag undrar hur Mahmoud och hans familj kan bo i den där lilla lägenheten nu.

På eftermiddagen under den tredje dagen av de senaste attackerna var jag ute och handlade mat nära mitt hem när en projektil från ett israeliskt flyganfall träffade en vagn på Omar Al Mukhtar-gatan, hundra meter från mig. I Gaza används vagnar för att dela ut matransoner, transportera olika material som stål och cement och sälja varor som frukter och konserver. De människor som fraktar varor med sina vagnar är inte välbärgade men ägnar sig fridsamt åt sina affärer. Tre av dessa palestinier dödades i attacken.

De unga männen dog genast, men hästen som dragit vagnen låg där och blödde ett tag. Jag kommer aldrig att glömma hur den stirrade på sina sår. Så slog den huvudet i marken och dog. Det sista hästen såg innan den dog var såret. Hur ska jag någonsin kunna gå och handla utan att tänka på de där männen? Eller i gryningen rida på en häst som Dana utan att tänka på den där hästen och den där dagen?

Jag frågade min mamma om skillnaden mellan hennes förhoppningar för mej när jag var liten och nu. Hon sade att hon brukade drömma om att jag skulle bli en viktig person med ett bra jobb och en frisk familj. Men just nu, säger hon, vill jag bara att du ska vara trygg. Det är som att fråga en sjuk person vad han hoppas på och allt han vill är att inte ha ont. Innan Gazabornas drömmar kan frodas måste de vara säkra på att attackerna tar slut. Endast så kan de få den tid de behöver för att minnena av krig ska börja blekna och drömmar ska kunna träda fram. N

 

Texten har publicerats på webbsidan We Are Not Numbers, ett ideellt projekt som drivs av unga palestinier på Gazaremsan och i Libanon. På wearenotnumbers.org publiceras personliga berättelser om livet (och döden) bakom nyhetsnotisernas siffror.

Foto Ahmed Dremly, Atia Darwish

Översättning Hannele Luhtasela och Ika Österblad

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.