Doroteaupproret

av Christin Sandberg

Tjänsteflykten från landsbygden är ett problem i hela Norden. I den lilla svenska kommunen Dorotea stängde nyligen det sista bankkontoret. Men sjukstugan finns kvar, tack vare en heroisk kamp av ortens invånare.

 

Under tre och ett halvt år (2012–2015) ockuperade en grupp Doroteabor sjukstugan i den svenska inlandskommunen Dorotea i Västerbotten i protest mot nedskärningar i hälso- och sjukvården. Därmed kom de att sätta glesbygdsorten på kartan i Sverige. Och att skriva historia. 

Men det visste inte Simone Granberg och de andra när de lämnade hem och bekvämlighet och åkte ner till sjukstugan med sovsäck och termos en vinterdag 2012. 

Det var efter att landstinget hade beslutat att lägga ner två akutvårdplatser i Dorotea och ersätta ambulansen i Åselse med en akutbil – ett stort avbräck i sjukvårdsservicen i dessa två svenska inlandskommuner – som Granberg fick höra att någon talade om ockupation för att stoppa besluten.

– Då tog jag med en termos och åkte ner till sjukstugan direkt, säger hon när vi ses på Konditori Dorotea.

Och där blev hon kvar. I första vändan sov hon där tre månader i sträck.

– De första tre veckorna hade de en ordningsvakt utanför som vakade över oss dygnet runt, men det upptäckte de snart att det varken behövdes eller att de hade råd med, berättar Granberg och fortsätter: 

– Landstingspolitikerna ville med hjälp av polisen få bort oss, men visste inte hur. En gång försökte de via Kronofogden att gå in för att avhysa mig, eftersom de hade fått tag i mina personuppgifter, men då var jag på jobbet och inte i lokalen.

Men så lätt gick det inte att upplösa de beslutsamma och tålmodiga ortsborna. 

– Det handlar om trygghet, säger Disa Lindman, en av de andra som sitter med runt konditoribordet.

– Man ska kunna bo varsomhelst i Sverige och ha samma rättigheter och trygghet. Hela Sverige ska leva. 

 

Rör inte akutvården!

Tillsammans ockuperade de sjukstugan i över tre år, och lyckades dessutom driva igenom en folkomröstning.

Ett av kraven som gruppen, som gick under namnet Doroteaupproret, hade var att akutvårdsplatserna skulle få finnas kvar på orten. 

Utan dem behövde en som blev sjuk färdas i bil i nästan två timmar för att komma till närmaste sjukhus i Lycksele. Och en anhörig måste köra de 28 milen tur och retur för att besöka den sjuka eller nyopererade familjemedlemmen under besökstid.

Britt Persson som också var med under ockupationstiden berättar att hon nyligen opererade höften och kunde ligga inne på sjukhus på hemorten efteråt.

– Maken kunde ju besöka mig varje dag. Tänk vad ensamt det hade blivit om jag legat i Lycksele efter operationen.

– Alla har ju inte ens bil, även om de flesta har det. Dessutom är vi ju en åldrande befolkning, tillägger hon. 

 

Blev folkomröstning

Upproret kulminerade i Sveriges första folkomröstning om en sjukvårdsfråga. Gruppen lyckades mot alla odds – inte minst mot landstingspolitikernas tvivel – samla in de drygt 24 000 underskrifter som krävdes.

Men trots att nära nittio procent av de röstande i Västerbotten sade ja till Doroteaupprorets krav, ogiltigförklarades resultatet. Problemet var valdeltagandet. Det blev helt enkelt för lågt för att landstingsmajoriteten skulle ta hänsyn till resultatet. Ett högt valdeltagande i många glesbygdskommuner räckte inte till för att väga upp ett lågt valdeltagande i de folkrika kuststäderna Umeå och Skellefteå.

Slutligen 2015 togs ändå beslutet att återigen öppna de akutvårdplatser som stängts ner.

Idag finns hela ockupationen dokumenterad på Folkrörelsearkivet i Umeå.

Nyckelfaktorn till att ockupanterna lyckades var, enligt Sören Granberg – en annan av de som var med – förutom uthålligheten att de var så oerhört pålästa. 

– Vi bestämde oss tidigt att ha som strategi att vara pålästa och bättre informerade än politikerna och på vis ligga steget före hela tiden, säger han. 

De läste in sig inför varje landstingsmöte och åkte sedan dit och ställde frågor under hela ockupationstiden. 

– Varje gång behandlades vi som potentiella bråkstakar, säger Simone Granberg och berättar att de slussades in bakvägen när före detta statsministern Stefan Löfven kom till ett möte.

 

Enormt engagemang

Både Simone Granberg och de andra tidigare ockupanterna beskriver det enorma engagemanget och uppslutningen kring Doroteaupproret från hela lokalsamhället. 

– Alla kom, både individer och företagare, och de fyllde sjukstugan med mat, kylskåp, TV – ja allt som behövdes för oss som tillbringade dagar och nätter där. 

– Alla samlades kring det här gemensamma målet och till och med alla gamla oförrätter lades åt sidan under den här tiden, minns Sören Granberg.

Det enda de menar inte var genomtänkt var hur de skulle avsluta. 

– Vi hade aldrig tänkt kring hur vi ville avsluta upproret, säger han.

Det ledde till att gruppen så småningom splittrades. Några ansåg att de rott iland det de avsåg. Andra höll inte med och tyckte att det hela blivit för politiskt. 

 

Lågt valdeltagande

Evy Lindström, maken Kjell Lindström och några till fortsatte Doroteaupproret även efter 2015 då ockupationen av sjukstugan avslutades. Varje vecka höll de möte. Fram till pandemin. 

– Kravet på att det skulle finnas en jourläkare i tjänst dygnet runt i Dorotea var ju inte uppfyllt. Och det har vi fortfarande inte här, säger Lindström medan hon ställer fram hembakade bullar på köksbordet. 

Både Evy och Kjell är dessutom missnöjda med landstingets och kommunens gemensamma beslut att flytta sjukstugan och vårdplatserna till nya lokaler, som ännu inte är byggda, vid ortens ålderdomshem.

– Det är ett slöseri med skattepengar, när vi har en så fin sjukstuga, säger Kjell Lindström och pekar mot fönstret från vilket den ”gamla” sjukstugan skymtar.

I dag betalar Doroteaborna Sveriges högsta kommunalskatt på 35,15 procent. Så i ljuset av det känns det rimligt att ställa krav på politikerna att hålla i plånboken, anser paret Lindström.

Enligt Evy och Kjell är det helt onödigt och inte heller något Doroteaborna vill, att sjukstugan stängs ner och att en ny byggs.

Företrädare från kommunen menar dock att Doroteaborna inte bryr sig så mycket om var hälso- och sjukvården finns, bara den finns.

Men förtroendet för politikerna rasar. I valet 2022 sjönk valdeltagandet i kommunen för andra valet i rad och Dorotea hade det lägsta valdeltagandet av alla kommuner i Västerbottens läns valkrets.

Att hälso- och sjukvården räddades av ortsborna själva och inte politikerna, kan mycket väl ha spelat in. Socialdemokraterna som hade styrt tappade hälften av sitt stöd och rasade.

– Kommunen brottades med stora underskott länge, men nu försöker vi samarbeta över partigränserna för att se till att finansiera och garantera den samhällsservice invånarna har rätt till. Kanske kan det öka förtroendet för politikerna på sikt, säger Nicke Grahn, miljöchef och kommunpolitiker från det borgerliga partiet Liberalerna (före detta Folkpartiet).

Vi bestämde oss tidigt att ha som strategi att vara pålästa och bättre informerade än politikerna och på vis ligga steget före hela tiden.

Inte ens asylsökande

Det finns dock en känsla av övergivenhet. Att regionpolitikerna inte klarar av att upprätthålla servicen inom hälso- och sjukvården och att huvudstaden Stockholm inte bryr sig. Både bland befolkningen och även hos kommunpolitikerna själva.

– Ja, vi har nog mer gemensamt och lättare att komma överens över partigränserna här i glesbygden än att få förståelse ens från egna partikamrater i riksdagen, säger Grahn.

Avståndet mellan glesbygden och huvudstadens politiker är inte bara geografiskt. Det är både kulturellt och kunskapsmässigt. 

– De vet helt enkelt inte hur förutsättningarna för att leva ett fungerande liv här i glesbygden ser ut.

Nicke Grahn stod, liksom i princip alla på orten, bakom Doroteaupproret. Han beskriver ett stort engagemang hos invånarna som sträcker sig ännu längre tillbaka i tiden. 

I början av 1970-talet hölls hungerstrejker och massprotester inför en föreslagen sammanslagning av kommunerna Åsele, Dorotea och Vilhelmina. Den drevs trots det igenom. Sex år senare var Dorotea dock återigen en egen kommun.

– Det finns ett frihetligt patos här, och stark lojalitet, säger Grahn. 

Den största utmaningen är dock att hålla uppe invånartalet. Kommunen står sedan länge inför faktumet att invånarna åldras, födelsetalen är låga och det behövs inflyttning av nya människor.

Att de unga lämnar orten är inte så konstigt. Det finns ingen gymnasieskola i Dorotea. De unga som vill bo kvar hemma måste välja en gymnasieutbildning i närliggande Sorsele eller Vilhelmina eller annars flytta till exempelvis Umeå.

– Vi ska inte hålla kvar någon som vill flytta, vidga sina vyer, studera eller arbeta på annat håll, säger Grahn.

Däremot tillägger han:

– Här finns både jobb och bostäder.

– Här finns också en stor öppenhet och alla är välkomna, men man måste vilja komma hit. Och i nuläget kommer det inte ens asylsökande, fast vi står beredda att ta emot alla som vill komma hit.

Enligt honom är det till exempel fel väg som regeringen nu är inne på när de vill avskräcka personer i andra länder från att söka sig till Sverige. 

 

Stor trivsel

I dag bor cirka 2500 personer i Dorotea och det gäller att upprätthålla servicen, så att inte fler flyttar.

Tillgången till samhällsservice handlar om politiska beslut, men också om utflyttning och svårigheter att locka till sig nya människor utifrån. Det måste finnas personer att anställa och som kan utföra jobbet. 

Inte minst är detta en jätteutmaning inom förvaltningen men främst inom hälso- och sjukvården i inlandet.

Nyligen stängdes BB i Lycksele. Det innebär att gravida i Västerbotten numera har längst avstånd i landet till närmaste BB. Från Dorotea till BB i Umeå tar det över 2,5 timmar. Från Borgafjäll som tillhör Dorotea är det ytterligare två timmars körning.

– Tappar vi Lycksele så har vi inte jämlik vård i länet. Då får vi en sämre kvinnovård för dem som bor i inlandet – och det är fruktansvärt att sitta i en bil med värkar, säger Erika Broman Häggblad, ordförande för Barnmorskeförbundet i Västerbotten, till SVT.

Enligt Lennart Gustavsson, vänsterpartistiskt kommunalråd i Malå, – en annan glesbygdskommun i västerbottniska inlandet, är alla överens om att det måste finnas BB i Lycksele. Trots att det för tillfället föds för få barn, men det saknas också tillräckligt många barnmorskor för att hålla öppet året om.

Region Västerbotten brottas generellt med stora problem att hitta sjuksköterskor och läkare som vill arbeta i de små inlandskommunerna. Rapporterna om problem med att få in vikarier till sommaren i år, liksom förra året, duggar tätt.

Emelié Gahlin, sjuksköterska på sjukstugan i Dorotea, skulle dock inte vilja byta sitt jobb eller den plats hon bor på. 

– När man jobbar på ett så här litet ställe är arbetet varierat och man behöver kunna eller lära sig lite om mycket, säger hon och tillägger:

– Vi har en bra sammanhållning på arbetsplatsen och vi hjälps åt för att klara arbetet. 

Både hon och kollegan Helene Engström är tacksamma över att ockupanterna tog kampen för akutvårdsplatserna. 

– Det är ju tack vare dem Doroteaborna kan få vara kvar på hemorten när de måste läggas in akut, säger de.

Gahlin vill också understryka att hon trivs med att bo i Dorotea. Inte minst som småbarnsförälder.

– De flesta som bor här känner varandra, engagemanget är stort, inte minst bland föräldrarna som ställer upp ideellt i föreningslivet, och alla hjälps åt.

Enligt Gahlin finns allt som barnen behöver när de växer upp. Det är inga köer för att delta i en sport, alla får vara med för alla behövs och det är inte särskilt dyrt heller. 

Hon sammanfattar det med att säga att det är en mycket trygg och bra miljö att växa upp i.

Hon tycker också att det mesta de behöver finns i Dorotea. Trots att sportaffären tvingats stänga igen och det inte längre går att köpa en keps till barnen när solen bländar eller trots att det sista bankkontoret stängde 2021.

 

Foto: Christin Sandberg

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.