Den blivande sannfinländska ministern Vilhelm Junnilas nazistsympatier fick regeringspartnern SFP:s riksdagsledamöters bägare att rinna över, och 7 av den svenska riksdagsgruppens 10 riksdagsledamöter röstade för en misstroendeförklaring för Junnila. Tre röstade blankt i vad som såg ut att vara ett välregisserat skådespel – det moraliskt rakryggade hade ju, som jag noterade i min ledare i Ny Tid 6–7/2023, varit att inte ingå i regeringsförhandlingar med ett parti vars kopplingar till den nynazistiska rörelsen är väldokumenterade. (Som en parentes: partiordförande Anna-Maja Henrikssons ofta upprepade försvar för regeringsmedverkan, att regeringsprogrammet hade sett betydligt värre ut utan SFP:s medverkan, håller inte. Utan SFP:s medverkan hade regeringssonderaren Petteri Orpo inte fått ihop en regeringsbas med Sannfinländarna. SFP är inte räddaren i nöden, utan en del av problemet.)
Att Samlingspartiet så gott som mangrant röstade mot en misstroendeförklaring, och att SFP ändå i slutändan kommer att acceptera Junnila som minister är ändå inte särdeles överraskande ur ett rent idéhistoriskt perspektiv. Brun- och blåhögern representerar då det kommer till kritan samma människosyn, skillnaden är att den ena grupperingen motiverar den med biologiska (eller som i dag, “kulturella”) argument, den andra med moraliska argument. Genom historiens lopp har ändå dessa två sammanflätats och samverkat. Huvudpoängen är att båda grupperingar delar in människor i goda och förkastliga.
Även de högerliberaler som ärligt och uppriktigt argumenterar för jämlikhet, allas lika rättigheter, minoriteters och utsattas rättigheter deltar i påskyndandet av denna tudelning av samhället och dess individer utan att själva ens vara medvetna om det. Problemet är att den här samhälls- och människosynen är så totalt integrerad i den neoklassiska nationalekonomiska ideologin att vi blivit blinda för den. Även om högerliberaler kanske inte medvetet tänker sig fattigdom som resultat av moraliskt förfall, driver de en ekonomisk politik som i slutändan baserar sig just i detta argument. Helt följdriktigt har vår blivande regering inlett den slutliga nedmonteringen av den socialdemokratiska välfärdsstaten – ett ideologiskt projekt vars utgångspunkt varit en helt annan, nämligen att fattigdom är ett strukturellt problem och att ens människovärde inte är beroende av hur tjock ens plånbok är.
Den europeiska tanken om att fattigdom är förbundet med låg moral har sin början i nedmonteringen av det brittiska klosterväsendet på 1500-talet. Under medeltiden var det kyrkan som såg till de fattigas behov, men då kronan av maktpolitiska skäl fråntog kyrkan stora delar av dess ekonomiska och politiska makt – och rent konkret tog över klosterbyggnaderna och de omkringliggande markerna – blev det uppenbart att civilsamhället måste ta över fattigvården. Då instiftades så kallade fattiglagar, “poor laws”, som bland annat instiftade att de rika skulle betala en skatt, “the rates”, för att bekosta fattigvården. Fattigvården var ändå villkorad: gamla och arbetsoförmögna förväntades man ta hand om, men arbetsdugliga och friska fattiga fick i olika hög grad hjälp, bland annat beroende på moraliska grunder – hade man till exempel utomäktenskapliga barn eller var dömd för brott, sågs man som mindre berättigad till hjälp. Den viktorianska fattighjälpen på 1800-talet genomsyrades, som bland annat Charles Dickens beskrivit, genomsyrades av tanken om att vägen ut ur fattigdom gick genom räfst och rätning: genom arbete, disciplin, utbildning, renleverne, straff och belöning skulle de fattiga lära sig att ta hand om sig själva och dra sitt strå till stacken för samhället. Ideologin som genomsyrade denna strategi var att samhällets framgångrika var framgångsrika eftersom de var dygdiga och flitiga, medan de fattiga var fattiga eftersom de var lata och okapabla att ta hand om sig själva och sina familjer. Genom fattigvårdsprogrammen, som sedermera spred sig över stora delar av Europa, ville man alltså inte så mycket åtgärda själva fattigdomen, utan snarare reformera de fattiga. Även om det inte alltid var tydligt uttalat, fanns en klar vision om att förädla det europeiska folket till ansvarstagande och moraliskt högtstående individer. Fattigdomen sågs som ett symptom på att man var en lägre stående människa, snarare än som en samhällelig och strukturell åkomma.
Denna människosyn var alltså den rådande under kolonialismens tidevarv, och kom att påverka synen också människorna i de områden som européerna erövrade och exploaterade. Vildar och barbarer skulle civiliseras för att få människovärde – om de alls kunde få det. I kölvattnet av Charles Darwins teorier om evolutionen uppstod socialdarwinismen och eugeniken, som till synes erbjöd samhället ett vetenskapligt rättfärdigat argument för att en gång för alla göra slag i saken och reformera mänskligheten. Om det nu en gång för alla var så att vissa egenskaper var genetiskt betingade, var det ju ingen vits att försöka reformera individerna, eftersom de bara skulle föra de dåliga generna vidare. Billigare och enklare var det att antingen utrota alla defekta folk och grupper på i ett slag, enligt Adolf Hitlers princip, eller sätta stopp för de dåliga generna genom tvångssteriliseringar och frihetsberövanden, som i Sveriges och Finlands fall. Låt oss inte glömma att många borgare i båda våra länder till en början såg beundrande på Hitlers “samhällsreformer”, tills det hela eskalerade i fullt erövringskrig.
De socialdarwinistiska idéerna har för länge sedan förpassats till historiens skräphög, men grundtanken om “berättigade” och “icke-berättigade” medborgare lever starkt kvar inom den neoklassiska, förhärskande socioekonomiska politiken. Detta är regeringsprogrammet ett utmärkt exempel på. I synnerhet Samlingspartiet har i årtionden drivit en fattigdomspolitik som gått ut på att reformera de fattiga, snarare än att åtgärda de strukturella problemen som ligger bakom fattigdomen. Politiken baserar sig inte på verifierbara fakta, som gång efter annan visat att det bästa sättet att motverka fattigdom och utslagning är en stark välfärdspolitik med betoning på jämlikhet, förebyggande och små inkomstklyftor. Med planerade nedskärningar på 2,5 miljarder euro i social- och hälsovård samt sociala förmåner, samt ytterligare 150 miljoner i utbildningen, driver Samlingspartiet, med stöd av Sannfinländarna, SFP och KD, en politik som riskerar att öka illamåendet och utslagningen, vidga inkomstklyftorna och som bevisligen kommer att göra de fattigaste ännu fattigare. Motiveringen till nedskärningarna må vara statsskulden, men regeringen har medvetet valt att skära av de fattiga och ge åt de rika. Denna politik saknar logisk grund, och kan således endast beskrivas som ideologiskt driven.
Nedskärningarna i utkomststödet, inskränkningarna i arbetslöshetspolitiken och införandet av en karensdag för sjukskrivningar, med mera, vittnar om ett fattigdoms- och svaghetsförakt som har sina rötter i det elisabetanska England. Med självrisken på 5 procent som ska tillföras det utkomststödets bostadstillägg vill regeringen motverka missbruk av utkomststödet, enligt statsminister Orpo för att “uppmana folk att överväga om de skulle klara sig med en billigare bostad”. Karensdagen på sjukledigheten utgår från tanken om att folk ringer in sjuka i onödan. Tanken på att utlänningar skulle utvisas om de varit arbetslösa längre än tre månader bygger på den ingrodda tanken om att utlänningar kommer till Finland för att leva loppan på vårt socialsystem, och inte vill göra rätt för sig. Det sistnämnda är visserligen en snarast sannfinländsk idé, men själva ideologin passar som hand i handske med Samlingspartiets dito.
I alla dessa fall strävar regeringsprogrammets förslag till att med käpp motarbeta fattigas, utsattas och och sjukas inbillade moraliska förfall. Sensmoralen är: “Om du är fattig, arbetslös, sjuk eller marginaliserad, så är du antingen lat eller så förstår du inte ditt eget bästa, och därför måste du tuktas för att lära dig flit och disciplin”.
Samtidigt kan man i FPA:s statistik läsa (detta enligt Helsingin Sanomat) att endast i 0,055 procent av alla de stöd som anstalten delat ut har någon form av missbruk misstänkts. Tvärtom uppskattar FPA att upp till hälften av alla som skulle vara berättigade till utkomststöd låter bli att söka det – många därför att de helt enligt rådande paradigm inte vill vara “en börda för samhället”, utan “stå på egna ben”. Och samtidigt har Amnesty International än en gång prickat Finland för att vårt utkomststöd är så lågt att det inte går att leva ett drägligt liv på det.
Finlands nya regering lägger sten på börda för dem som har det svårast i samhället, och det gör den av rent ideologiska orsaker. Denna politik har jag inte hört SFP protestera mot. Tvärtom har partiet medvetet valt att bidra till en politik som kombinerar blåhögerns och brunhögerns socialt mest destruktiva element. SFP:s hårda kärna har alltid varit mest intresserade av två saker: ekonomisk högerpolitik och försvaret av den egna minoritetens frågor. Att partiet nu har chans att förverkliga flera av sina hjärtefrågor, som slopandet av arvsskatten, försvagandet av fackförbunden och arbetarnas rättigheter, en minskning av statsbudgeten och en inbromsning av miljö- och djurrättsreformer som skulle drabba österbottniska SFP-väljare väger av allt att döma tyngre än omtanken för de svagaste och mest utsatta i vårt land. Denna högerpolitik är och alltid har varit kärnan i SFP. Liberaler “med hjärtat till vänster och plånboken till höger” har sedan varit dekorativt tingeltangel för att locka en så bred väljarbas som möjligt (vad i hela fridens namn gjorde Jörn Donner där? Juha Hurme? Janne Strang? Anna Hultin?). Regeringsförhandlingarna har ändå visat vilken falang inom partiet det är som sätter agendan. Mänskliga rättigheter, omsorg om de svaga, minoriteter och i slutändan hela vårt välfärdssamhälle är partiet redo att sälja ut för chansen att göra högerpolitik. Att partiet vunnit fler medlemmar än det förlorat genom samarbete med Sannfinländarna torde tala sitt tydliga språk om var SFP egentligen befinner sig på den ideologiska kartan. Tillsammans med resten av den höger som gärna delar in folk i bättre och sämre, berättigade och icke-berättigade. De som förväntat sig vänsterpolitik av SFP kan förvisso känna sig lurade, men de framstår nog som något lättlurade.
1 kommentar
Och så är vi där igen. Vid de eviga politiska färgerna. De blir fler och fler för vart år som går.
Som pojkscout bar jag en brun scoutblus då var med i en scoutkår för landkrabbor. Då jag gick över till sjöscouterna blev blusen blå. Måhända var det den här blusexercisen som fick mig att som något äldre undvika det röda eller det blåa samhällspolitiska skjortvalet.
Det torde vara berättigat att fråga vem som i egentligen har glädje och nytta av att en förträfflig vänstertidskrift ägnar Sfp:s plats på den samhällsfilosofiska kartan en djuplodande och analys. Jag antar – i mitt stilla sinne – att det i främsta hand är svenska partiets högergossar som här slår sig för bröstet. Med en uppmaning till partiets liberala ”tingeltanglare” att nogsamt studera Ny Tid.
Sfp sitter idag i den regering Sfp skall sitta i!
Jag kan förstås inte känna till vad en eventuell polisutredning kommer att säga om regeringsbildarnas lättsinniga inställning till Sannfinländarnas samröre med landets nynazistiska rörelse. Vi som har hjärtat till vänster men saknar plånboken till höger, har bara inte råd att göra enskilda sannfinländska riksdagsledamöters nazistsympatier till utgångspunkt för vår uppfattning om den kommande regeringens politik.
Vi överlåter väldigt gärna nöjet i fråga åt landets välsituerade elit och håller oss till riksdagsvalets resultat. I det senaste valet fick vår politik – den rödgröna – ordentligt på käften. Men varför?
Att frågan fortfarande är obesvarad, väcker oro.
Min erfarenhet berättar, att partierna i vårt land i huvudsak besluter om sin regeringsmedverkan utgående från den egna bedömningen om vad de tror sig uppnå i en regering. Tyvärr får de dock svaret först efter det följande valet.
Själv kan jag bara hoppas att den sittande högerregeringen blir kortvarig.