Problemet är större än Purra

2,4K

Kvällstidningen Iltalehti har gått igenom, samlat ihop och publicerat alla de inlägg som Sannfinländarnas omstridda finansminister Riikka Purra åren 2008–2009 (av allt att döma) skrivit i gästboken på nuvarande riksdagstalman Jussi Halla-ahos ökända blogg Scripta. Bland inläggen finns de i medierna uppmärksammade exemplen där Purra skrivit “Om jag gavs ett vapen skulle de bli lik också på närtågen” och kallat en man med “utländskt” utseende för en “turkisk apa”. Purra bad som känt efter påtryckningar av presidenten om ursäkt för sina skriverier, men som många påpekat har denna ursäkt klingat rätt falskt. Purra har ursäktat sig med att inläggen var skrivna i vredesmod och beskyllt medierna för att de tagits ur sin kontext. Iltalehtis genomgång av alla hennes 185 inlägg i Scriptas gästbok erbjuder denna kontext, men för Purras del är kontexten allt annat än smickrande. 

För det första är inläggen skrivna i gästboken till en blogg som populariserades enkom på grund av dess rasistiska och fascistoida innehåll, och vars upphovsman dömts till hets mot folkgrupp på grund av dess innehåll. Att Purra aktivt deltagit i diskussionen på denna blogg med hela 185 inlägg under ett års tid torde i och för sig vara kontext nog. Läser man dessutom hennes inlägg, vars sammanlagda 160 000 tecken vore nog att fylla en kortroman, framträder en helhetsbild av agg, hat, vämjelse och illvilja gentemot muslimer, invandrare, mörkhyade och sexuella minoriteter. 

I flertalet inlägg skriver Purra nedsättande om personer med utländsk bakgrund, för det mesta utgående från sporadiska möten på gatan eller helt enkelt då hon sett invandrare i gatubilden. I nio fall av tio har dessa personer inte gjort skribenten förnär på något sätt, annat än med sin blotta existens i gatubilden. Sammantaget målar inläggen upp en världsbild enligt vilken muslimer och mörkhyade är lata, ociviliserade, korkade och illvilliga. Muslimska kvinnor är i Purras värld uteslutande passiva och underkuvade offer för islams patriarkala förtryck, medan varje mörkhyad man är en potentiell våldtäktsman. Purra odlar aktivt n-ordet eller variationer på det, samt en uppsjö andra nedsättande och rasistiska epitet för invandrare. En genomgång av alla inlägg visar att de uttalanden som diskuterats i offentligheten inte har varit några enskilda snedsteg, utan är representativa för den världssyn och ideologi som Purra under åren 2008-2009 företrädde. 

Som så ofta påpekats, var Purra under denna tid inte någon förvirrad tonåring som letade efter sin identitet, utan en 30–31-årig doktorand. I många av inläggen argumenterar hon också övertygande om sin ideologiska övertygelse, som hon inom universitetsvärlden haft möjlighet att stöta och blöta mot den enligt henne dominerade rödgröna studerande- och forskarkåren. 

Intressant är att se exakt hur och när Jussi Halla-aho och den i dag av Centrakriminalpolisen som extremhögergrupp stämplade Suomen Sisu fick upp ögonen för Purra, och erbjöd henne språngbrädan till hennes politiska karriär. I ett av sina allra första inlägg presenterar Purra sig som feminist, vegetarian och en högt utbildad ung kvinna, som känner att hon inte ryms in i det, som hon kallar det, “juntiga” ramverk som präglar mycket av Sannfinländarna. Inlägget håller en hög abstraktionsnivå, citerar forskning, erbjuder en insiktsfull analys av Sannfinländarna och den bild av partiet som förmedlas i medierna, samt kritiserar den grabbighet och gubbighet som många av partiets profiler står för. I nästa inlägg tackar Purra för att hon fått inbjudan att delta i Suomen Sisus så kallade “onsdagsträff”. I ett senare inlägg berömmer hon dessa onsdagsträffar och berättar att hon i samband med dem lärt känna Jussi Halla-aho och andra personer, som sedermera skulle utgöra kärnan i Halla-ahos nya sannfinländska parti. Anmärkningsvärt är att Purra redan 2008 omtalar “Halla-ahoismen” som en “ny politisk rörelse” i kontrast till Timo Soinis Sannfinländare. 

Riikka Purras inlägg i Scriptas gästbok är alltså inte snedsteg i hennes politiska karriär – de lade tvärtom grunden för hennes politiska karriär. 

De som idag styr Sannfinländarna har så gott som uteslutande tagit sig in i politiken ur samma nätverk som Riikka Purra – ett löst sammansatt nätverk av ideologiskt likasinnade, vars nav varit Halla-aho och hans blogg. Scripta är i nordiska mått kanske det mest betydande högerextrema manifestet sedan andra världskriget, speciellt som det inte bara cirkulerats i mörka skrymslen bland de mest inbitna anhängarna, utan varit öppet för allmänheten att läsa och inspireras av i årtionden. Till detta nätverk hör dels så kallade “loose cannons” som essäisten och förläggaren Timo Hännikäinen och rabulisterna Marco DeWitt och James Hirvisaari, som Sannfinländarna av hygieniska skäl tagit avstånd från, men också mer “städade” riksdagsledamöter som Juho Eerola, Mauri Peltokangas och Jenna Simula, som alla har bakgrund i Suomen Sisu. Det har också Olli Immonen, som i tiderna gjorde sig känd för sitt Facebookinlägg om “kulturkrig” och som blev fast för att ha poserat på bild med medlemmar av nazistiska Finska motståndsrörelsen. Sannfinländarna lärde sig småningom att partiet var tvunget att officiellt hålla de mer extrema elementen inom rörelsen på armslängds avstånd, vilket gett upphov till extrema grupperingar som den mer eller mindre öppet fascistiska “Kansallismielinen liittouma” och det helt öppet fascistiska Blåsvarta partiet. Inofficiellt är ändå kopplingarna mellan Suomen Sisu, KL, Blåsvarta och Sannfinländarna starka, framför allt därför att medlemmarna i alla dessa har sprungit ur samma intellektuella och värdegemenskap som uppstått kring Halla-aho, Suomen Sisu och deras intellektuella gods. I de mörka utkanterna av detta löst sammansatta värdenätverk finns sådana grupperingar som den nazistcell i Lahtis som 2019 greps av polis som misstänkta för att ha planerat terrordåd. Purra har visserligen till och med i Scriptas gästbok tagit avstånd från den här typen av fundamentalister, och det finns knappast sannfinländska riksdagsledamöter i dag som själva skulle delta i dylik aktivitet. Alla förenas ändå i den halla-ahoistiska rasismen och i ett gemensamt förakt för den nordiska socialdemokratin, den demokratiska processen och det mångkulturella samhället. 

Riikka Purra är naturligtvis inte lämplig som minister och borde avsättas. Problemet är ändå större än Riikka Purra, eftersom hela det sannfinländska partiet genomsyras av precis den ideologi som Purra företräder. Det kvittar hur många rasistiska ministrar som partiet byter ut – det finns alltid en ny som kan ta deras plats. Det kan inte förväntas av vare sig Purra eller av Sannfinländarna som parti att de ska ta avstånd från rasismen, eftersom hela deras raison d’être är rasismen. 

Det är vi icke-rasister som måste ta avstånd från rasismen genom att ta avstånd från Sannfinländarna. I’m looking at you, Anna-Maja Henriksson. Petteri Orpo vågar jag inte förvänta mig något av längre.