Ordförande Riikka Purras tal på Sannfinländarnas partikongress gav mycket att bita i. Fastän den hårda retoriken mot medier, och det närmast pinsamma gottandet i offerskap, var aningen mer uppskruvat än jag räknat med, var det ändå Purras ekonomiska politik som fick mig att haja till allra mest.
Visst, det är inget nytt att Sannfinländarna gick längre högerut efter att Jussi Halla-aho efterträdde Timo Soini på ordförandeposten 2017. Redan då kunde man se en glidning mot att det blev mera tal om skattebetalarna och mindre om arbetslösa eller fattiga pensionärer.
Men i Purras linjetal framträder en högerideolog av rang som får Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo att blekna (ännu mera). Hon deklarerar att hennes och partiets ekonomiska linje är fiskal konservatism. Fiskal, eller ekonomisk konservatism, förespråkar låga skatter, minimal statsskuld, låga offentliga utgifter och en laissez-faire attityd där staten så lite som möjligt ska blanda sig i ekonomin, och individens eget ansvar gentemot staten betonas.
En standardanalys av högerpopulismens framväxt har varit att det är de som förlorat på globaliseringen, till exempel blivit arbetslösa när industrier flyttat till låglöneländer, som lockats av högerpopulismens löfte om en bättre framtid med stängda gränser.
Senast nu måste denna analysmodell revideras. Hos Riikka Purra ska man inte söka sympati om man blivit arbetslös eller lever från hand i mun i en låglönebransch. Nej, hennes parti ska bevaka skattebetalarnas intressen, att de drar nytta av de skatter de betalar (Purra hinner nämna ordet skattebetalare fem gånger innan hon tar ordet medborgare i sin mun).
Att måna om skattebetalarna ”innebär i det här politiska läget att spänna åt svångremmen (’vyön kiristäminen’) och något idag så ovanligt som individens eget ansvar”, säger Purra. Hon uppmanar till att ”man inte genast ska ropa på hjälp av staten” utan lita på att medborgarna kan reda sig själva. Den här politiken, konstaterar Purra, har sin motpol i socialismen.
När den sannfinländska retoriken tidigare låtit påskina att det är invandrarna som tar alla pengar, gör Purra i alla fall i det här talet en skiftning till att det är en påstådd ”vänster” som är det största hotet mot ett välmående samhälle.
Bland annat så här låter det: ”Här finns utbildade, smarta, rejäla människor, hur har staten kunnat växa sig (“paisunut”) så här stor? Varför är nationen så fattig, jämfört med många andra länder, samtidigt som offentliga medel skyfflas åt alla håll?”
Hon fortsätter med att säga att ”extremvänsterns innovationer aldrig skulle kunna förverkligas om människor tvingades sätta ner eget arbete och egna pengar på dem”.
I Riikka Purras tal finns det inte heller mycket kvar av den ”traditionella” nationalismen där man drömmer om en svunnen folkgemenskap i en enhetskultur. Nej, Purras samhällsvision är “fria medborgare som själva bygger sin egen vision”.
Individen är främst en atom (inte en medborgare i ett samhälle) som reder sig själv och sätter upp sina egna individuella mål och staten är ett hot mot individens frihet. Det här är en ideologi som idag främst förknippas med USA. Tankarna går också till Margaret Thatchers berömda uttalande ”Det finns inget samhälle” (”There’s no such thing as society”).
Men Purras högerideologi är kryddad med radikalhögerns uttalade förakt för svaghet. Hon river ner applåder genom att håna vänstern som ägnar sig åt något så löjligt som solidaritet med de svaga. Det här är minst sagt en giftig cocktail.
När man redan har introducerat en värdegrund där man frångått idén om alla människors lika värde är det inget som garanterar att föraktet stannar vid endast en grupp människor.
Jag läste för flera år sedan en analys om detta där skribenten höjde ett varnande finger till anhängare av Sannfinländarna: Det är inget som garanterar att det endast är invandrare som förpassas ut i kylan, näst i tur kan vara till exempel arbetslösa.
Är det inte detta som vi ser besannas nu? Ett människoförakt som när det sätts i rullning sprider sin kyla till fler och fler grupper i samhället.
Riikka Purra är, på samma sätt som Jussi Halla-aho, en skarp retoriker och bara tiden kan utvisa vad det får för konsekvenser om dessa ultraliberala idéer får fäste hos anhängarna av Finlands näststörsta parti. Man kan verkligen säga att det sker en polarisering också på höger och vänster-skalan i den finländska politiken, men det beror inte på att vänstern gått mera vänsterut.
Foto: Lauri Heikkinen/Statsrådets bildbank/CC
1 kommentar
Bra rutet