Vi måste vara motståndet

447

”Sannfinländarna vill dra in sociala förmåner för invandrare. Borde jag vara orolig?” Frågan kommer från min australienska kompis i en Messengertråd. Hon är välutbildad, kom till Finland som arbetskraftsinvandrare för att göra en post doc på Helsingfors universitet och har nu ett annat högkvalificerat jobb. Vår gemensamma amerikanska vän lugnar henne i tråden. Ingen kommer att dra in några förmåner för en högkvalificerad arbetskraftsinvandrare. 

Här sitter jag på andra sidan Östersjön med ont i magen. Efter Tidöavtalet, den överenskommelse den nuvarande svenska regeringen regerar efter, vet jag att det finns få gränser för vad högern tillsammans med ett högerpopulistiskt parti vill genomföra. Det senaste halvåret har gränser förflyttats som jag trodde var bergfasta. 

En regering med repression och ökad ojämlikhet som mål kräver motstånd, det kräver organisering. En sådan regering får inte gå oemotsagd, vare sig i Finland eller Sverige.

Den styrande majoriteten i Sverige är densamma som i skrivande stund förhandlar om en regeringsplattform i Finland. Den oheliga alliansen i Sverige består av regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, samt stödpartiet Sverige­demokraterna. Ändå är det Sverigedemokraterna som styr regeringens politik och dess inriktning. 

Tidöavtalet damp ner som en bomb i det svenska samhället. Liberalerna, partiet som hävdat att de ska vara en liberal garant i det nya blåbruna samarbetet, representerades på presskonferensen när Tidöavtalet presenterades av partiledaren Johan Pehrson. Pehrson är en fryntlig man som försvarade Liberalernas medverkan i regeringssamarbetet med att Tidöavtalet innehöll ”sött och salt”. Det söta har varit svårt att hitta, det salta har däremot gjort överenskommelsen oätlig. 

Avtalet är en vision för ett mer repressivt samhälle med hårdare straff längre ner i åldrarna. Genom en folkräkning ska papperslösa invandrare hittas och ”återvandra”. Personer ska kunna utvisas från Sverige på grund av bristande vandel. Det ska bli svårare att arbetskraftsinvandra och återförenas med sin familj i Sverige efter invandring. Flyktingmottagandet ska bli mindre. Biståndet ska minska. Skatterna ska sänkas för dem som redan har. Socialförsäkringarna ska försämras. Klimatsatsningar ska bytas mot sänkta bensinpriser. Listan är för lång för den här kolumnen. 

Den liberala garanten har sammanfattningsvis gjort ett undermåligt jobb, men de fick i alla fall en satsning på kärnkraft. 

 

Jag läser om de finländska regeringsförhandlingarna. I skrivande stund är de fyra partierna ännu inte överens. Samlingspartiet vill dra ner statens kostnader med 6 miljarder (!) euro. Tillsammans med Svenska folkpartiet vill de öka arbetskraftsinvandringen. Kristdemokraterna, gissar jag, är med för att regeringen ska få en majoritet. Och Sannfinländarnas krav verkar vara en kopia av Sverigedemokraternas förra hösten: den ”skadliga” invandringen ska minska, klimatsatsningarna likaså och bensinen ska bli billigare. 

En rimlig slutsats för Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo är att minskade kostnader för staten kan driva igenom just det min vän är rädd för: indragna sociala förmåner för invandrare. En kompromiss mellan Sannfinländarna och SFP kan vara att det endast är för flyktinginvandrare som sociala förmåner görs så få och små som möjligt. 

 

I Sverige har Moderaterna åtminstone sedan valet 2018 pratat om att invandrare ska kvalificera sig för välfärdens tjänster och dessutom att det ska finnas ett bidragstak. Invandrare ska inte ”lockas” till Sverige på grund av generösa bidrag. (De ukrainska flyktingar som i dagsläget lever på under sju euro om dagen, valde kanske inte Sverige just på grund av den generösa ersättningen.) 

Sociala förmåner som invandrare föreslås behöva kvalificera sig för är bland annat föräldrapenning, barnbidrag och bostadsbidrag. Det är sociala förmåner som gör att en fattig barnfamilj förhoppningsvis har möjlighet att betala hyra och sätta mat på bordet. 

 

Samtidigt är barnfattigdom något som inte verkar bekomma Sveriges sittande regering. I spåret av den rådande inflationen är det allt fler föräldrar som har svårt att ha råd med mättande och näringsriktig mat till sina barn. Skolor märker att barnen äter mer mat. Ändå vägrar finansminister Elisabeth Svantesson öka stöden till barnfamiljer då det kan få inflationen att accelerera. 

Oviljan att stärka ekonomin för kämpande barnfamiljer – oavsett om de nyligen invandrat eller levt här i generationer – spär på den ojämlikhet som varit grogrund för ökande skillnader i skolresultat och gängkriminalitet. Inget av det här är nytt. Att skamma fattigdom och göra det svårare att ta sig ur den är högerns paradgren. Det som däremot är nytt är den extrema repressionen i migrations- och kriminalpolitiken, något som snarare kommer att öka ojämlikheten och därmed öka kriminaliteten. 

 

Det är också repression som öppnar dörren för Sverigedemokraterna att bli ännu mer ideologiska och på riktigt driva kulturkriget. Tydligast blir det i den från USA importerade kampen mot Drag Queen Story Hour – drag queens som läser sagor för barn på biblioteken. Barn ska inte ”utsättas” för normkritik, heter det. Följs mallen från USA står bokcensur näst på tur, allt i barnens namn. 

 

En regering med repression och ökad ojämlikhet som mål kräver motstånd, det kräver organisering. En sådan regering får inte gå oemotsagd, vare sig i Finland eller Sverige. Det kräver en bättre opposition än vad Sverige har, men även att varje medborgare som röstade för ett jämlikt, hållbart och progressivt samhälle säger ifrån. Det kan vara i det lilla runt ett lunchbord på jobbet eller genom att organisera manifestationer. 

 

Att bilda regering med eller med stöd av partier som Sannfinländarna och Sverigedemokraterna må ge en majoritet i riksdagen, men det sätter demokratins grundvalar på spel. Det spelar ingen roll om ett parti lovar att det ska vara en liberal garant. 

Bara att släppa in partier med fascistiska idéer i ett regeringssamarbete är ett steg för långt.