Anarkokapitalist mot presidentposten i Argentina

av Jon Weman

En ultraliberal kandidat som vill avskaffa den nationella valutan och inte ser några moraliska problem med att människor säljer inre organ samlade överraskande mest röster i Argentinas primärval.

 

Ekonomen Javier Milei var den stora, och chockartade, överraskningen i primärvalet i Argentina 13 augusti. Milei, med sin partikoalition Avanza Libertad (Friheten Avancerar), samlade 30 procent av rösterna, medan den traditionella högern i Juntos por el Cambio (Tillsammans för Förändring) fick 28 procent. Regeringsalliansen, med nuvarande finansministern Sergio Massa som starkaste kandidat, samlade endast 26 procent.

Den enda kandidatur som på förhand tycktes ha potential att vinna valet var Juntos por el Cambios, där Patricia Bullrich, tidigare säkerhetsminister under högerpresidenten Mauricio Macri, drivit en hårda tag-fokuserad kampanj och besegrade sin mer moderata motkandidat Horacio Larreta. Därutöver misslyckades vänsterutmanaren Juan Grabois, ledare för en social rörelse i slummen, att stjälpa centristen Sergio Massa; hans kampanj lanserades med bara någon månad kvar till valet. 

Milei hade ingen konkurrent inom sin egen rörelse, men primärvalen i Argentina ses som ett styrketest som sätter agendan och tonen i debatten inför de allmänna valen i oktober (president- och parlamentsval), och i det testet kom han tveklöst ut som vinnare. Han har nu mer eller mindre bokat en plats i presidentvalets utslagsomgång, och har goda chanser att vinna den.

Libertarianismen har aldrig, även om den är inflytelserik internt inom många högerpartier, tidigare haft ett mätbart folkligt stöd, utom möjligen i USA. Om Mileis siffror skulle stå sig är det utan jämförelse den största valframgången i världen för en ultraliberal politiker.

Stolt anarkokapitalist

Den internationella ytterhögern firade segern som sin egen, men fast Milei förordat det spanska ytterhögerpartiet Vox, deltagit i konferens med Steve Bannon och ibland tar upp ämnen som ”kulturmarxism” och ”Agenda 2030”, sticker han ut i det sällskapet. Ledare som Trump, Bolsonaro och Meloni profilerar sig främst med nationalism och kulturkonservatism. I ekonomiska frågor kan de ligga i mitten eller vara mer nyliberala, men då oftast utan att tala alltför mycket om det. 

Milei däremot kallar sig stolt ”anarkokapitalist” och har beskrivit statens avskaffande som ”bara en teknisk fråga att lösa”. Hans främsta vallöften är att ”spränga” Centralbanken, avskaffa den nationella valutan till förmån för amerikanska dollar, införa ett friskolesystem som skulle bli det minst reglerade i världen tillsammans med USA och Sverige, och stänga mängder av ministerier och andra institutioner, däribland hela myndigheten för forskning och teknologi. 

Milei är skicklig på att generera publicitet, men han kan vara ovanligt rak och oslipad för att vara politiker. Han svävar ibland ut i abstrakta filosofiska resonemang ur libertariansk teori och kan ge obekvämt ärliga svar på frågor, bland annat att han ”i princip” inte ser några hinder för att det skulle vara tillåtet att sälja sina inre organ, eller att en föräldrar skulle kunna sälja sina barn. De svaren orsakade en tillfällig svacka i opinionen, men det har ”lejonet”, som anhängarna kallar honom – dels för hans ostyriga hårman och dels efter ett av hans slagord, ”jag har inte kommit för att leda får, utan för att väcka lejon” – sedan dess hämtat in. 

 

Extrem personlighet och extrem ideologi

Libertarianismen har aldrig, även om den är inflytelserik internt inom många högerpartier, tidigare haft ett mätbart folkligt stöd, utom möjligen i USA. Om Mileis siffror skulle stå sig är det utan jämförelse den största valframgången i världen för en ultra-liberal politiker.

Ekonomen Milei blev först känd som återkommande deltagare i TV-paneler, där han ofta arbetade upp sig till raseriutbrott och förolämpade meningsmotståndare. När han valdes till parlamentsledamot 2021 blev det uppenbart att han var en politiker att räkna med, men valresultatet från augusti skakade fortfarande om hela den politiska scenen i landet. 

En nyutkommen bok, El Loco (”Galningen”), av journalisten Juan Luiz González, ger djupare inblick i hur fenomenet Milei blev möjligt. Den avslöjar bland annat hur det libertarianska nätverket i Argentina finansierats av USA-stiftelser, pengar under bordet när listorna till parlamentet och lokala församlingar hastigt skulle fyllas, och ger en del märkliga episoder ur hans personliga liv. Bland annat höll Milei seans för att komma i kontakt med sin döda hund och be den om råd. En extrem personlighet för att representera en extrem ideologi.

 

Skenande inflation

Att en så bisarr figur kunnat framstå som det bästa alternativet för miljoner argentinare är bara begripligt utifrån landets ekonomiska situation. 

Argentinas inflation tros landa på rejält över 100 procent i år, och lönerna har inte alls hunnit med – ett resultat av regeringen Alberto Fernandez val att klicka fram pengar alltför flitigt istället för att ta tuffa beslut som att stoppa betalningarna av skulden till IMF eller höja skatterna på jordbruksexporten.

Den traditionella högern, som regerade 2015–2019, var ansvarig för att sätta landet i skuld till att börja med, och så framstår plötsligt den märkliga ekonomen som det enda återstående alternativet. 

En annan ekonom, Alfredo Zaiat, har räknat på konsekvenserna av ett av Mileis centrala förslag, dollarisering av ekonomin. Han konstaterar att det först skulle kräva en massivt devalverad växelkurs och även då bara bli möjlig genom att privatisera stora statliga tillgångar för att finansiera köpet av alla dollar som skulle krävas.

 

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.