Ska Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair stiga fram i rampljuset nästa gång britterna går till val? Åtminstone vädrar Labour morgonluft.
Om någon trodde att Tony Blair är passé när det gäller inrikespolitiken i Storbritannien så gäller det att vara beredd på en överraskning. Helt och hållet ute har förstås Blair aldrig varit, även om hans relationer till förre Labour-ledaren Jeremy Corbyn uppges ha varit kyliga.
Corbyn styrde Labour vänsterut, medan Blair alltid har varit en pragmatisk centerinriktad ledare – en politik han fortfarande sägs stödja för att Labour ska ta hem segern i ett val.
Blair lämnade sin post 2007. Vid det laget hade han lett landet i tio år – den enda Labour-ledaren som har vunnit tre val i följd: 1997, 2001 och 2005.
Enligt en artikel i The New York Times i augusti är det inte uteslutet att Tony Blair kommer att ges en mer synlig roll när det är dags för nyval i Storbritannien. Relationerna mellan honom och Keir Starmer, Labourledaren sedan 2020, sägs vara utmärkta.
Att hjälpa länder som Kazakstan och Saudiarabien släta över övergrepp mot sina egna medborgare rimmar illa med den bild Blair har velat ge av sig själv som en världssamvetets riddare.
När det blev officiellt att Finlands förra statsminister Sanna Marin, SDP:s mest lyskraftiga politiker, blivit värvad av Tony Blair Institute som strategisk rådgivare, började tideräkningen för Blairs politiska arv från mars 2003 när Storbritannien tillsammans med USA invaderade Irak.
Visst blev det hans fall både nationellt och internationellt. Blair beskylldes för att vara den dåvarande presidenten George W Bushs ”knähund”. Blair tvingades också försvara sig mot anklagelser om att han gjort sig skyldig till krigsbrott.
Han hade ändå en rad internationella specialuppdrag efter sin tid som premiärminister .
År 2016 grundade Blair The Tony Blair Institute for Global Change, mera känt som Tony Blair-institutet. Delfinansiärer är länder som Kazakstan och Saudiarabien som styrs av enväldiga härskare. Att hjälpa dem släta över övergrepp mot sina egna medborgare rimmar illa med den bild Blair har velat ge av sig själv som en världssamvetets riddare. Kritiken har varit hård.
Det bestialiska mordet på den saudiske journalisten Jamal Khashoggi på Saudiarabiens konsulat i Istanbul 2018 kunde ha blivit en vändpunkt. Men så gick det inte.
Saudiarabiens roll i internationell politik är viktig för väst, inte minst för att landet ses som en motvikt till Iran. Att det pågår en kamp med varierande intensitet mellan de två om att vara den ledande nationen i Mellanöstern är ingen hemlighet. Saudiarabien är ett viktigt land för väst, hävdade Blair.
Men vi går lite längre tillbaka i tiden. Till tiden när Labour med Tony Blair i ledningen lyckades bryta en lång era av Tories-styre.
Valet 1997 blev en jordskredsseger för Labour och Blair den yngsta premiärministern på över hundra år. Han förde partiet närmare centern – även om han själv alltid sagt att han i grunden är socialdemokrat. ”New Labour” blev etiketten på de reformer han genomförde.
Utan Blair hade det knappast blivit ett slut på ”The Troubles”, stridigheterna i Nordirland som pågick i trettio år. Blair och hans irländske kollega Bertie Ahern spelade en avgörande roll för freden. En tremannagrupp – den amerikanske senatorn George Mitchell, Finlands förre statsminister Harri Holkeri och den kanadensiske generalen John de Chastelain – förhandlade fram ett avtal som både den brittiska och den irländska regeringen samt de republikanska/katolska och de lojalistiska/protestantiska stridande parterna i Nordirland kunde skriva på långfredagen 1998.
Också Wales och Skottland fick ökat självstyre.
Och det ska också ha varit Tony Blair som övertygade drottning Elizabeth II att hedra prinsessan Diana efter hennes tragiska död i augusti 1997 med att låta flaggan på Buckingham Palace vaja på halvstång.
Den brittiska ekonomin växte, banden till EU stärktes, eftersom Tony Blair var fast övertygad om att Storbritanniens plats var i EU. Invandringsrestriktioner lättades, satsningar på utbildning genomfördes.
Tillsammans med den dåvarande franske presidenten Jacques Chirac lade Tony Blair grunden till EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik efter kriget i Kosovo/Serbien. Från 1999 till 2008, när finanskrisen i USA återspeglades också i europeisk politik, var det säkerhetspolitiken som dominerade EU-debatten. Och den axeln gick mellan London och Paris.
Blair byggde även målmedvetet upp Storbritanniens roll i fredsframtvingande operationer på olika håll i världen.
Uppslutningen kring USA:s intervention i Afghanistan efter terrordåden mot World Trade Center och andra mål i USA den elfte september 2001 var i det närmaste total. Det är också den enda gången artikel fem i NATO-stadgan – den så kallade musketörsparagrafen ”en för alla, alla för en” – har aktiverats.
År 2001 bestod stödet i att NATO-länderna avlastade USA från vissa uppgifter, bland annat övervakningen av amerikanskt luftrum, så att amerikanerna kunde frigöra kapacitet för att attackera talibanregimen i Kabul. Usama bin Ladin, arkitekten bakom terrordåden och ledare för terrornätverket al-Qaida, hade en fristad i Afghanistan.
Som USA:s långvariga och närmaste bundsförvant i NATO spelade Storbritannien en central roll i detta.
Men framgångarna i Kosovo och Afghanistan där förlusterna hade varit ringa men det internationella stödet stort, trots oenighet inom FN:s säkerhetsråd när det gällde bombningarna av Serbien 1999 ledde till en farlig fartblindhet. Man skapade ett narrativ om att Iraks halsstarrige och oberäknelige ledare Saddam Hussein fortfarande hade massförstörelsevapen gömda någonstans. Med detta argument inledde USA och Storbritannien sin invasion i Irak i mars 2003 – utan FN:s stöd. Visserligen blev man av med Saddam Hussein men stabilitet lyckades man inte lägga grunden till.
Men vill britterna – och Labour – ha honom tillbaka? I Irak förlåter man honom inte, tror New York Times.
Men å andra sidan – kanske bäst att inse att hans erfarenhet och karisma kunde gagna partiet i val? För Tony Blair var ingen vanlig brittisk premiärminister. Han väcker fortfarande starka känslor, också negativa sådana. Så en risktagning skulle det vara, hur man än resonerar.
