Beskedet om att oppisitionspolitikern och aktivisten Aleksej Navalnyj är död känns som den sista spiken i kistan för hoppet om en förändring i Ryssland inom en överskådlig framtid. Navalnyj avled i fångenskap i slutet av februari. Vare sig det handlar om att han avlidit på grund av de rapporterat omänskliga förhållanden han utsatts för i fängelset, eller regelrätt mord, har Putin otvivelaktigt Navalnyjs blod på sina händer.
Juristen Navalnyj blev känd inom oppositionella kretsar i början av 2000-talet tack vare sin blogg, där han avslöjade korruption inom den ryska offentliga sektorn. Putinregimens genomskinliga försök att tysta ner honom gjorde Navalnyj till en internationell kändis, och snart blev han också en seriös utmanare inom den ryska politiken.
Påhittade åtal om skattefiffel började hagla mot Navalnyj, han utsattes för syraattacker och till slut för ett mordförsök utfört av den ryska säkerhetspolisen FSB. Efter att hans kalsonger förgiftats (det går inte att hitta på sånt här), fördes han i ilfart till specialvård i Tyskland, och många antog att han skulle stanna där i exil. I stället valde han att återvända till Ryssland, där han utan omsvep sattes i fängelse, igen åtalad för skattebrott.
Man kan fråga sig varför Navalnyj agerade tvärtemot allt sunt förnuft och valde att återvända, trots att han visste att han skulle fängslas, och antagligen inte komma levande ut ur fängelset. Själv har han sagt att han övervägde att förbli i exil och fortsätta sin aktivism från utlandet, men kom fram till att det inte var möjligt för honom att bedriva sin antikorruptionsverksamhet och sin politiska aktivism om han inte befann sig i Ryssland.
Faktum kvarstår att Ryssland saknar en utpräglad vänsteropposition värd namnet – den största delen av denna har för länge sedan tvingats ut i förskingringen, fängslats eller dödats.
Aleksej Navalnyj lämnar efter sig ett komplicerat arv som är svårhanterligt ur ett västerländskt perspektiv. Å ena sidan har han under de senaste åren varit den mest lyskraftiga ryska kritikern av Putinregimen, och blivit en symbol för den ryska oppositionen. Å andra sidan har han ett förflutet med kopplingar till nationalismen, har flertalet gånger använt sig av rasistiskt språkbruk och har haft ett ambivalent förhållande till invandring. Det lyfts ofta fram att han under flera år mellan 2006 och 2011 deltog i den så kallade ”ryska marschen”, en marsch som samlade såväl moderata nationalister som nynazister. Han har i en video kallat militanta kaukasiska krigare för kackerlackor och i en förvirrande video från 2007 stod han utklädd till en tandläkare och jämförde illegala immigranter från Centralasien med hålen i samhällets tänder.
I en intressant analys i The New Yorker från 15 februari 2021 sätter den rysk-amerikanska journalisten och författaren Masha Gessen Navalnyjs nationalism och flört med extremhögern i ett sammanhang. Det centrala, skriver hen, liksom också till exempel finlandssvenska Rysslandsjournalisten Anna-Lena Laurén påtalat, är att betrakta Navalnyjs ideologiska utveckling som just en utveckling. Mycket skedde, skriver Gessen, mellan Navalnyjs bisarra utspel om kaukasiska invandrare 2007 och 2020-talet.
Gessen påpekar att Vladimir Putin i början av 2000-talet nedmonterade Rysslands demokratiska institutioner. 2006, då Navalnyj första gången deltog i ”ryska marschen”, fanns förutom det lilla och tandlösa center-vänsteroppositionspartiet Jabloko ingen enad politisk opposition, inga strukturer för oppositionen att organisera sig inom, och få unga aktivister som hade någon erfarenhet av egentlig politisk organisering. Det som däremot fanns var en stark men också oorganiserad nationalistisk rörelse i opposition till Putin.
Gessen beskriver Navalnyj under hans tidiga år i mitten av 00-talet lite som ”kusinen från landet” bland de unga oppositionella aktivisterna. Han var föga insatt i politisk teori och inte särskilt välartikulerad, men hade byggt upp en plattform kring sin antikorruptionsaktivism, som oppositionen förstod att dra nytta av.
För Navalnyj var det viktigaste att samla en bred koalition. Han upprepade flera gånger att den nationalistiska rörelsens krafter behövdes i kampen. Till den polska journalisten Adam Michnik sa Navalnyj 2015 att många inom den nationalistiska rörelsen saknar en klar ideologi, och antingen kan engageras i vettigt oppositionellt arbete eller glida längre mot ytterhögern och bli skinheads: ”Jag tror att det är viktigt att tala med de här människorna och övertyga dem om att lösningen på den illegala invandringen inte är att misshandla invandrare på gatan”.
Navalnyj ångrade sedermera den uppmärksammade video han spelade in 2007. Han kom ut som förespråkare av samkönat äktenskap, i bjärt kontrast till den ryska nynazistiska rörelsen. Under 2020-talet har Navalnyjs rörelse uttryckt starka krav på att invandrares rättigheter ska tryggas – men fortsätter att köra en hård linje mot så kallade illegala invandrare. Ekonomiskt har rörelsen rört sig vänsterut, enligt koordinatorn för dess politiska gren, Leonid Volkov, och Navalnyj började på senare år stöda tanken på en minimilön i Ryssland.
Allt detta betyder inte på något sätt att Navalnyj skulle vara att betrakta som en vänsterpolitiker. Inte heller suddar det ut hans forna rasistiska övertramp, eller den problematiska inställning till nationalism, invandring och rasism som han företrädde till sin död. Faktum kvarstår att Ryssland saknar en utpräglad vänsteropposition värd namnet – den största delen av denna har för länge sedan tvingats ut i förskingringen, fängslats eller dödats.
Trots sina tillkortakommanden var Navalnyj ändå en symbol för att motstånd fortfarande var möjligt i Ryssland. Efter att röster som Novaja Gazeta och TV-Rain kushats till tystnad för sin egen överlevnads skull, fanns åtminstone Navalnyj, som med ett evigt pillemariskt leende fortsatte peta Putin i ögat, trots mordförsök och fångenskap. Men Navalnyjs makt byggde på en plattform han skaffat sig medan det ännu fanns en tillstymmelse till yttrandefrihet och oppositionell aktivism i Ryssland, innan kriget mot Ukraina slutgiltigt förvandlade Ryssland till en polisstat, en tyranni. Det är i dag inte möjligt för en ny Aleksej Navalnyj, en ny Pussy Riot att växa fram i landet. Den sista rösten för frihet och demokrati har tystats. Hoppet ligger nu hos den stora tysta massan i Ryssland, och i att måttet en dag ska vara rågat också för den.
