Etikettarkiv: Ingmar Bergman

Det är på teatern som Ingmar Bergman lever vidare

Tomas Jansson besöker Stockholms internationella Bergmanfestival, ser allt från rasande tysk teater till en icke-vit duo göra en Persona-version, och funderar på vad som får både unga och äldre teatermänskor att fortfarande hylla Bergmans texter.

Jag landar i Stockholm mitt under pågående valkampanj, och märker

hur kulturbegreppet gärna erövras av populismen. ”Stäng P3, vänsterliberal skitkanal”, utbrister Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson i en intervju (i P3!), samtidigt som SD-politiker ute i regionerna inte sticker under stol med att man gärna bestämmer över framtidens svenska litteratur och teater. Men det finns också motkrafter. Flera kända folkmusiker har i ett upprop protesterat mot populismen, också teaterförbundet har uttalat sig mot SD:s kultursyn.

Själv ser jag också Dramatens Bergmanfestival som en motkraft. Här ger man plats för gästspel med en helromsk ensemble (Roma armee av Berlins Gorki-teater) som berättar egna historier, eller producerar en Persona-version med en icke-vit ensemble regisserad av den kaxiga dramatikern Dimen Abdulla.

Mera om det senare, först försöker jag få ett grepp om vad det är som gör Bergman så relevant idag att han är värd en jättelik festival.

Regissören är död, leve författaren

Då jag själv växte in i kulturvärlden på 1980-talet, var det regissören Ingmar Bergman det handlade om. Hans filmer var en viktig del av biohistorien, och som teaterregissör var han ohotad svensk kung. Men idag betyder de rollerna inte längre mycket. Det är författaren Bergman som lever vidare, och då uttryckligen på teaterscener runtom i världen.

Kanske var det för att Bergman under sin livstid gärna förhindrade uppsättningar av hans verk som det efter hans död uppstod en boom av teater baserade på hans filmer, för att det fanns något exklusivt över det. Men alla trodde det skulle gå över på några år, till och med Bergmanstiftelsens VD Jan Holmberg räknade med att boomen skulle mattas av. Istället är Bergman idag Sveriges största teaterexport, med 50–60 nya produktioner världen över varje år.

– Och det som är intressant, konstaterar Holmberg, är att när de första pjäserna efter Bergmans manuskript kom, var man alltid noga med att i marknadsföringen säga ”efter Bergmans film eller tv-serie”.

Men idag har originalet förskjutits till att vara manuskriptet. Ingen talar om filmerna längre.

– Lägg till att man med Bergman får hela den skandinaviska teatertraditionen i ett och samma paket, Ibsen och Strindberg och Bergman. Och teatervärlden är inte mindre kommersiell än att det kan vara en anledning till att han spelas utomlands. Men när det är sagt måste man tillägga att hans texter är oerhört starka berättelser om mänskligt liv, från lust och glädje till djupaste lidande och förtvivlan, allt finns där. Och Bergmans rykte till trots är han inte alls så svårbegriplig eller intellektuell. Ta bara Scener ur ett äktenskap, det är ett allmängiltigt verk som ingen kan gå oberörd från.’

Liv Ullman och Ingmar Bergman.

 

Suverän dialog

Då jag under de två senaste Bergmanfestivalerna har intervjuat teaterpersonligheter för att få ett grepp om vad det är som gör att hans texter lever vidare, har svaren alltid handlat om den fina dialogen. Plus att han fokuserat på tidlösa teman, relationer och svartsjuka och kärlek och ångest och återvändsgränder.

Enligt holländska regissören Ivo van Hove är Bergmans styrka att inte bry sig om det samhälleliga utan enbart skriva om människor som man känner, som Tjechov, och gräva så djupt det bara går.

Eller skådespelaren Stina Ekblad: ”Vi längtar efter det där borrandet i märgen som han ägnade sig åt.”

Samtidigt är det intressant att han verkar vara mycket större internationellt än i Norden, framför allt större än i Finland där teatrarna knappt alls uppmärksammat jubelåret. Inte ens ett finländskt gästspel under årets festival blev av, även om jag fått vinkar om ett sådant under festivalen för två år sedan.

Dramatenchefen Eirik Stubø beskriver det med hur utländska teatrar brukar förhålla sig till samarbetsprojekt.

– Det är först när man nämner det här med International Bergman Theatre Festival som det händer saker, för det är något som de vill vara en del av. Det finns en hel säck av saker som folk vill förknippas med i namnet Ingmar Bergman. Jag har svårt att analysera vad det handlar om, men jag märker det tydligt.

Också den kända belgiska gruppen TG Stans Frank Vercruyssen lyfter fram den magnifika dialogen, som fått gruppen att under de senaste åren producera en hel rad Bergman-texter.

– Då vi väljer det som vi vill jobba med handlar det ofta om att man hittar nånting som får en att reagera, ibland kan det räcka med några repliker som man känner att man bara måste få säga på scenen. Och i Bergmans manuskript finns det mycket sådant, för han är ju framför allt en suverän författare. Och han lyckas prata om allvarliga tunga plågsamma saker, på ett sätt som kan få en att skratta. Det är inte många som lyckas med det.

Teater som extremt ”här och nu”

I år gästade TG Stan festivalen med Infidèles Otrohet), berättelsen om en kärleksaffär som leder till skilsmässa och vårdnadstvist om ett barn. Men den storyn kombinerar man med bitar ur Bergmans självbiografiska Laterna Magica, och så bygger man upp en helhet där Bergman går i dialog med både skådespelarna och textens passionerade och bittra triangeldrama.

Den belgiska gruppen bjuder på en spännande blandning av modernt uttryck och ett högst traditionellt textdrivet spel. Allt görs inför öppen ridå, klädbyten och uppvärmning och scenbyten. Föreställningen inleds med att skådespelarna liksom funderar på vad man är på väg att spela, hur rollerna ska gestaltas, som om de steg in i rummet och skapade i stunden. Här suddas gränserna mellan skådespelare och rollfigur ut, och så skapas ett slags vardaglighet över hela situationen.

Tanken är att ett här och nu skall genomsyra föreställningen. Men så är gruppens arbetsprocess också speciell. Istället för att repetera för man långa diskussioner runt arbetsbordet, egentligen är det först under premiären som man på riktigt gör pjäsen på golvet, det är först med publik i salongen som man börjar spela.

Hotel Strindberg

Fem timmar Strindberg

Hotel Strindberg (också Strindberg ges plats under festivalen, självklart eftersom Strindberg var en startpunkt för Bergman) är den unga Schweizbaserade succéregissören Simon Stones projekt. Han sysslar med att skriva om klassiska stycken, men så att handlingen och dramaturgin finns kvar, det är dialogernas formuleringar som är nya. Eller så gör han som här, kokar ihop en bunt pjäser och gör ett slags koncentrat av ett författarskap. Den magnifika scenbilden består av sex hotellrum staplade på och bredvid varandra, och så leds man som åskådare via korta scener från rum till rum, från pjäs till pjäs.

Det är nästan fem timmar rasande tysk teater där man som åskådare förflyttas mellan hotellrummen, ständigt med en livemusikmatta som sällskap. Det är vansinnigt snyggt, och det är svårt att inte imponeras av den där tyska exaktheten i spelet som kan få ett femton minuter långt fyllegräl mellan ett vuxet par att bara bli så vansinnigt underhållande.

Sverige omfamnar dagens samtida tyska teater, det som i Finland sker på små fria scener gör man här på stora institutioner. Förutom Simon Stone har man bjudit in Falk Richter, som tillsammans med Dramaten-ensemblen skapar verket Safe baserat på Richters upplevelser av en bunt Bergman-filmer, och dagens Sverige.

Men jag ser också hur man bjuder på högst traditionell borgerlig teater, men även hur man på ett respektfyllt sätt gör Bergman på nya sätt.

På Strindbergs Intima Teater presenterar chefen Anna Pettersson en feministisk läsning av Bergmantexter, och på Dramaten ser jag det som i Finland är så ovanligt; icke-vita skådespelare som konfronterar sin situation och historia med Bergmanska tankar, signerat dramatikern Dimen Abdulla.

– Det som kan kännas föråldrat hos Bergman är hur den etablerade mannens blick är ständigt närvarande, konstaterar hon. Man kan tänka ”en gammal gubbe”, men jag kan också känna att det är en person som faktiskt förstått nånting. Och det vill jag äta en bit av, säger Abdulla.

Det gör hon med Persona, persona, persona, där hon utgår från den 52 år gamla Persona-filmens relation mellan den berömda skådespelerskan Elisabet som klappar ihop och bestämmer sig för att sluta prata, och hennes sköterska. Men här bygger pjästexten på samtal mellan Abdulla och skådespelarna Nanna Blondell och Bahar Pars. Och nu är Elisabet inte alls tyst. Den 50 minuter korta föreställningen fylls av hennes inre monologer.

Persona.

Motpolen är Dramaten-chefen Eirik Stubøs uppsättning av Bergman-skådisen Erland Josephsons En natt i den svenska sommaren, som bygger på upplevelser från inspelningarna av den ryska filmgiganten Andrej Tarkovskijs sista film Offret. Medan man otåligt väntar på att Tarkovskij ska hitta rätt ljus och miljö och stämning, samtalar man om livet och konsten, kärlek och ångest. Det är en i högsta grad musikalisk uppsättning, fulländad i sin rytm – lite i Bergmansk anda känns det som. Dessutom har man i Thomas Hanzon hittat ett ansikte som är skrämmande likt Josephson.

Då den elva dagar långa festivalen är över, sammanfattar Svenska Dagbladets Lars Ring med en glädje över det internationella möte som uppstått, hur festivalen ”sänder ringar på vattnet genom den svenska teatersfären … Den som tydliggör en tradition sår också ett frö till att förändra den”.

Och visst är det något som jag saknar i Finland. Hur förhåller vi oss till traditionerna? Och till de internationella mötena? Visst fungerar Tammerfors teatersommar som ett sådant, men sällan med de riktigt stora namnen, stilbildarna. Där har Dramaten hittat något som också Teatersverige saknat – en plats där världen samlas, och där den nationella teatern på riktigt möter och skaver mot stora internationella trender.

Så som världen ser ut idag, är en sådan plats ovärderlig. N

Text Tomas Jansson
Foto Sören Vilks, Reinhard Maximilian Werner, Therese Öhrvall

Ingmar Bergman, såsom i en spegel

Den mest intressanta svensken genom tiderna.

Sagt av Jane Magnusson om Ingmar Bergman. Hon är bioaktuell med en Bergmandokumentär som uppmärksammats bland annat i Cannes. Tidigare hade hon regisserat tv-serien Bergmans video samt filmen Trespassing Bergman tillsammans med Hynek Pallas och Fatima Varhos.

När Magnusson arbetade med den nya filmen gick hon genom kopiösa mängder stillbilder och mycket arkivfilm samt gjorde 55 intervjuer.

Namnet Bergman – Ett år, ett liv är aningen missvisande. Visst kretsar filmen mycket kring år 1957, Bergmans mest produktiva (och galnaste) år, ändå är det hans hela fenomenala karriär och kontroversiella persona som filmen återspeglar. Slutresultatet är Magnussons magnum opus. Det är inget stelt legendarium utan en levande skildring av ”den mest intressanta svensken”.

Varför är Bergman så stor? Varför prisas han av Lars von Trier, Zhang Yimou och andra kulturpotentater? Filmen ger inget direkt svar, men den tar så spännande omvägar att man känner sig frestad att dra egna slutsatser.

På det pryda 50-talet hittade Bergman på ett framgångsrecept: att filma unga nakna kroppar i nordisk natur. Efter Sommaren med Monika började han intressera sig för människans inre.

Låter lite väl förenklat, eller hur? Men Magnussons smått ironiska introduktion är ingen tillfällighet. En röd tråd går genom hennes film: förhållandet mellan olika epoker, värderingar, moraluppfattningar. Kanske blev Bergman så stor tack vare sin unika förmåga att balansera i gränslandet mellan 1800- och 1900-talen? Han lät stumfilmens grand old man Victor Sjöström (född 1879) bli sitt alter ego, en gammal professor i Smultronstället som spelades in i slutet av år 1957, då Bergman själv var bara 38 år gammal. Vidare i dokumentären hör vi Bergman berätta om de viktorianska föreställningar och den kvinnosyn som han, en prästson, var uppvuxen med. Genom några samtal med bland andra Gunilla Palmstierna-Weiss och Maria-Pia Boëthius (som år 1999 intervjuade Bergman om hans nazisympatier) får vi en allt annat än utslätad bild av konstnären. Med sin blandning av borgerlighet, anarki, raseri och strävan efter något absolut att tro på var Bergman så 1900-tal att mången kulturvän upplevde hans död år 2008 som århundradets grande finale.

Sveket var ett återkommande tema i hans privatliv. ”Jag har varit familjelat. Jag har inte beflitat mig om min familj.” Fem äktenskap, otaliga affärer. Nio barn – de flesta ”halvt födda, halvt ihågkomna”, enligt Linn Ullman. En skitstövel, javisst. Ändå låter Magnusson den tårögda Liv Ullman uttala framför kameran: ”Han var den bäste vän jag någonsin haft.”

I vilken utsträckning hittade Bergman på sig själv? Han var inte bara en stor filmmakare utan också en skicklig författare. I 24-årsåldern läste jag hans bok Laterna Magica. År 1987 kände jag inte ens till ordet mytoman. Dokumentären bjuder på en intervju med Ingmars storebror Dag som avslöjar att det inte var Ingmar som fick stryk som barn utan han själv. Tydligen var det Dag som piskades med rottingen likt Alexander i filmen Fanny och Alexander. Kanske påminde Ingmar om Fanny som bara stod bredvid? I vilket fall som helst visades Dags intervju aldrig offentligt. Ingmar lär ha stoppat den.

Det var först efter 13 filmer, år 1957, som Bergman fick fria händer som filmmakare. Både på teaterscen och bakom kameran var han ”mycket entusiastisk med att bygga upp regi”, berättar Barbara Streisand som iakttagit Bergman under en filminspelning och Gösta Ekman som i 19-årsåldern assisterade honom. Men mot slutet blev Bergmans auteur-status och makt närmast ett hinder för att se teater och film som kollaborativ verksamhet. I samband med uppsättningen av Misantropen på Dramaten uppstod en konflikt mellan honom och huvudrollsinnehavaren Thorsten Flinck. Bergmans vredesutbrott är spektakulära, men min favoritscen skildrar hans neurotiska inställning till grönsaker. Den disciplinerade arbetsnarkomanen led av magsår.

Dokumentären är respektfull utan att vara vördnadsfull. Konst var Bergmans sätt att vara helt uppriktig, att ge sig hän. ”Slutar du aldrig att fråga?” undrar Döden i Det sjunde inseglet. ”Nej, jag slutar aldrig”, svarar Riddaren.

Zinaida Lindén

Bergman – ett år, ett liv.
118 min. Dokumentär. Sverige, 2018.
Regi: Jane Magnusson

Ingmar Bergmans nedstigande till dödsriket

Linn Ullmans bok om sina föräldrar är rapsodisk och ojämn, men när den är som bäst ger den recensenten en känsla av att vara intensivt levande.

bergman-omslag-webbVårt liv är att ge namn.” Detta citat av Gunnar Björling går som en röd tråd genom Linn Ullmans roman om hennes föräldrar, teater- och filmregissören Ingmar Bergman och skådespelerskan Liv Ullman. ”I de tio filmer de gör tillsammans ger han henne många namn. Elisabet, Eva, Alma, Anna, Maria, Marianne, Jenny, Manuela, och så Eva igen, och så Marianne igen.” I boken är föräldrarna namnlösa. Linns dopnamn, Karin Beate, nämns bara en gång. Annars kallas hon för Flickan.

Flickan som bor i Norge med sin mor är ”smal som en filmremsa”. Varje sommar skickas hon med två kappsäckar till sin far och stannar hos honom i en månad. Visst har Fårö funnits sedan urminnes tider, men i Flickans värld frammanas ön som genom sejd: ”Han kom till en plats och gjorde anspråk på den, kallade den sin egen.”

Här bygger han ett hus åt den 20 år yngre norska kvinna som är ”en del av hans plan.” Allting planeras i minsta detalj. Men det går inte som planerat. Hon blir gravid. Flickan föds utom äktenskapet år 1966. Hon är sin pappas nionde barn.

År 1988 läste jag Inte pappas flicka av Anna Bergman, ett av Linns halvsyskon – ”halvt födda, halvt ihågkomna”. Anna målar en mörk bild av deras gemensamma far. När Flickan besöker honom på Fårö är han fortfarande extremt självupptagen, men han är inte samma gränslösa och grandiosa person som förr. För att citera Bergmans egen bok Laterna Magica, är hans kreativitet ”periodisk och villkorlig, ungefär som den stillsamt avtagande sexualiteten”. Han är trött, gammal och skröplig, han lyfts inte längre av svärmerier kring kvinnor. Han finner tröst i klassisk musik, sin sista hustru Ingrids omsorg och Flickans besök.

Anna Bergman saknade faderskärlek. Annat var det med Flickan. På hennes dopdag skriver hennes pappa ett fint brev till henne där han uttrycker en förhoppning att de en dag ska förstå varandra. ”Hur mår min yngsta dotter idag?” frågar han henne om morgnarna och jag inte låta bli att föreställa mig den gamle professorn i Smultronstället. Pappan gillar att Flickan talar norska. Tillsammans ser de en massa filmer i hans hemmabio. Ändå längtar Flickan till Oslo, till sin unga, lite väl ängsliga mamma. Så stor är mammans charm att hon kan få en järnstång att böja sig, hon kan få moln att ändra form – men inte riktigt axla rollen som förälder.

Metaforernas charm

Litterärt sett är De oroliga en rapsodisk och ojämn bok. Här finns en skildring av faderns nedstigande till dödsriket, noga dokumenterad bland annat genom sex bandinspelningar som Flickan gjorde med honom i maj 2007. Först flera år efter faderns död är hon redo att lyssna på banden, men upptäcker att ljudet är oerhört dåligt. Modersgestalten får betydligt mindre utrymme i den 380-sidiga boken.

Författaren påpekar att hennes föräldrar gärna ”lät sig förföras av metaforer”. Som läsare är det ofta just metaforer man uppskattar. De oroliga bjuder på en massa träffsäkra formuleringar som: ”Om någon frågade henne om fadern kunde hon svara: Min far har fyra hus, två bilar, fem fruar, en swimmingpool, nio barn och en bio.” Eller: ”Mödrar ska komma ihåg vem som är modern och vem som är dottern.” Eller: ”Att bli gammal är ett arbete”, ”Den gamle mannen liknar en tistel.”

Vissa detaljer känns smärtsamt autentiska. Då Flickan ber sin pappa att berätta om hennes mor försöker han i stället prata om pianisten Käbi Laretei, en av sina exfruar (se bilden ovan). Andra scener lämnar mig tämligen oberörd. En del sidor i boken känns som filmfragment som aldrig blivit av, då bildspråket ersatts med lite väl många ord. Det blir longörer och trist läsning, som till exempel i reflektionerna kring konstnären Georgia O’Keefee.

Denna roman gör läsaren till en voyeur. Vissa detaljer vill man inte nödvändigtvis veta, de känns alltför privata. Andra saker vill man veta mera om. Var föräldrarnas förhållande tänkt som tidsbegränsat från början? På vems initiativ skildes de?

I slutet av sitt liv skrev Bergman: ”Jag känner inte den person som jag var för fyrtio år sedan.” Romanens styrka ligger främst i gestaltningen av människan Ingmar Bergman. När den är som bäst ger den mig det som den klassiska musiken gav honom: en förhöjd livskänsla. Jag får en intensiv känsla av att vara levande när jag läser den.

Zinaida Lindén

Linn Ullman. De oroliga.
Albert Bonniers förlag, 2016.
Översättning: Urban Andersson.

       

Persona lever starkt på teaterscenen

Persona på Åbo svenska teater är en intensiv upplevelse.  Snygga bilder och videoprojektioner ramar in helheten, men styrkan ligger i skådespelarprestationerna.

Skådespelerskan Elisabeth Vogler har blivit stum, mitt under pågående föreställning. Ingen hittar något fel på henne och det blir sjuksköterskan Almas uppgift att ta hand om fru Vogler. Det är inledningen till Ingmar Bergmans Persona,här i en tolkning av den fria teatergruppen Grus grus teatteri.

Fortsätt läsa Persona lever starkt på teaterscenen

Bergmans arv i svenskt filmliv

Ingmar Bergman lever kvar inom svenskt filmliv.

Bitte Westerlund rapporterar från filmfestivalen i Göteborg.The Ingmar Bergman International Debut Award (TIBIDA) delades ut för fjärde gången på Göteborgs filmfestival häromveckan. Priset gick till holländska Can Go Through Skin av Esther Rots. Jag såg filmen och tyckte ärligt sagt att den var jobbig. Otäck och ojämn. Men berörande var den, den våldtagna Mariekes nojor har förföljt mig i flera dagar. Betvivlar dock att filmen kommer att visas i Finland, men hoppas att priset ger skjuts till många festivaler. TIBIDA-priset har ersatt det pris som Bergman själv delade ut tills han dog 2007. Klaus Härö var ju den första icke-svensken som fick det gamla priset, för debutfilmen Elina – som om jag inte fanns 2003. TIBIDA-priset består av en veckas vistelse på Bergmanveckan 2010, en graverad sten från Bergmans strand och en dvd-box med 23 Bergmanfilmer. Alltså inga pengar, men fjolårsvinnaren, sympatiske Enrique Rivero från Mexiko, rekommenderade varmt veckan på Fårö, norr om Gotland.
Fårö nästa