Amerikabrev från 1948

av Ny Tid

Till Ny Tids läsare, New York, den 9 januari 1948.

Ja, nu är det visst på tid att ni får ett brev härifrån till Ny Tid. Jag har just suttit och läst både Ny Tid och Folkets Jul, som kom med posten i dag. I den sistnämnda fann jag en berättelse av Runar Nordgren som handlade om livet bland finlandssvenskarna här i New York på 30-talet. Det där om tegelskraparförtjänsten intresserade mig särskilt och berättelsens sanningshalt kan jag bekräfta, för jag var själv med. Nu har vi nog haft det bättre med förtjänsten. Det har varit och är fortfarande rätt livligt i byggnadsbranschen. Och i den arbetar ju dc flesta av vårt folk här i New York. Men det kan ju när som helst få ett snöpligt stut. Jag var just i dag i samspråk med den byggmästare för vilken jag arbetar. Han påstod att vi sitter på dynamit. Om byggnadsmaterialet fortfarande går upp i pris blir det ingen annan utväg än att upphöra med byggandet. Ingen vill taga risken att bygga hus som genom för höga pris blir omöjliga att sälja. Ja, så påstod han.

De billigaste hus som nu bygges kostar omkring 12,000 dollars. För en familj som förtjänar 40-50 dollars i veckan vore det rena vanvettet att försöka lägga sig till med ett sådant hus. Nog sitter vi På dynamit om vi någonsin gjort det. Men vi som varit här en längre tid vet ju att vi nu och då bjudas på en liten kort glansperiod varpå det åter är att gå tillbaka till det sedvanliga depressionslevernet.

Och nu kan jag berätta, att vi finlandssvenskar igen efter ett längre uppehåll bildat oss en egen arbetarförening. Vi har nämligen fått vår egen ”lodge” inom den stora amerikanska organisationen International Workers Order (Internationella arbetarorden). Det är liv och rörelse igen i Harlem. Vi har möten två gånger i månaden och får ständigt nya medlemmar. Den 15 november hade vi vår första fest. Det blev en i allo lyckad tillställning. Publiken uppgick till närmare 300-talet, och det är något ovanligt bland finlandssvenskarna här. Den 21 februari kommer vi att hålla vår nästa fest som ska kallas ”österbottnisk afton”. Med tiden skall ni väl få veta hur det gick.

Det vore trevligt om vi någon gång finge höra något från våra landsmän på stillahavskusten eller från mellanstaterna och Kanada. Nog bör det väl finnas någon som får Ny Tid där. Låt oss i New York höra om ni har någon egen organisation. Vi hoppas här att ni inte är rädda för sendär oamerikanska komittén. Här bekymrar den oss inte ett dugg. Är dom missnöjda eller glada kvittar oss lika. Ingen rädder här.

Till sist en vädjan till er hemma i Finland. Låt oss genom Ny Tid få veta vad ni har för er ute på de olika orterna. Jag måste tillstå, att jag, då jag öppnar er tidning, först ser efter om det finns något från Närpesnejden. Men ofta blir jag besviken. Annars ”likar” vi Ny Tid mycket bra. Ja, det var sant, jag miste laga i väg ett riktigt stort kaffepaket till den som prenumererat åt mig.

På återseende,

Närpesamerikanen

Digitaliserat 19.5.2017 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.