Hertta Kuusinen – en av de våra

av Kaisu-Mirjami Rydberg

Den här artikeln, från ”kvinnosidan” i Ny Tid 1949, är ett personporträtt på den 45-åriga politikern Hertta Kuusinen. Riksdagsledamoten Kuusinen hade då nyligen blivit vald till ordförande för DFFF:s, det vill säga socialisternas, riksdagsgrupp, och hon skulle bli en central figur då lagarna om t.ex. moderskapsledighet, lika löner, förkortad arbetsvecka och barnbidraget arbetades fram eller reformerades. Hertta Kuusinen var en omstridd person, som dotter till kommunistledaren Otto Wille Kuusinen, som levde i exil i Sovjetunionen och under Vinterkriget ledde den infamösa nickedocksregeringen i Terijoki. Ny Tid var 1949 DFFF:s svenskspråkiga partiorgan, och texten är naturligtvis färgad av det. Skribenten Kaisu-Mirjami Rydberg var också hon riksdagsledamot för DFFF, och en framstående journalist och författare, vars livshistoria i många hänseenden avspeglade Hertta Kuusinens. Artikeln skrevs antagligen ursprungligen för Finland-Sovjetunionen-Sällskapets tidning, för vilken Rydberg vid tiden var chefredaktör.

Hertta Kuusinen är född i Luhanka den 14 februari 1914. Föräldrarna är fil.mag. O.W. Kuusinen och Saima Dahlström. Hertta Kuusinen var gift 1923-34 med läraren Tuure Lehén, och sedan 1913 med riksdagsman Yrjö Leino. Hon överflyttade 1922 till sin far i Moskva, där hon utbildade sig till bibliotekarie. Återvände till Finland 1934, dömdes tör ”förberedelse till högförräderi” till 4 år 8 mån. tukthus. Blev fri 1939, verkade som språklärare I Helsingfors, fängslades 1941 och hölls utan dom 1 skyddshäkte till den 26.9.1944.

Ett söndagsbarn

”Det var söndag då och solen lyste”, berättar Saima Kuusinen om sitt äldsta ännu levande barns födelse i Nisula i Luhanka, ”Och jag sa genast, att det blir ett lyckobarn.” Hon ler mot sin dotter.

Bredvid varandra står en rakryggad åldring och en kvinna i sin bästa ålder. Deras liv innehåller ett större och djupare mått finsk vardag än andra samtidas.

Dotterns tidigaste barndomsminnen kretsar också kring Nisula gård, moderns barndomshem.

I gräset på gården ligger dagkarlarna och vilar middag, stora och trygga torpare, som barnet tultar fram till frågande och nyfiket. Någon skämtar om ”jäntans ögon”. — ”Kuusinen får ett sjå att hålla efter henne med tiden”, tror en annan.

Pappa Kuusinen är bekant bland torparna sedan han som gymnasist strövade omkring i byarna och höll populära föredrag om behovet av upplysning. Sedan blev han hemlärare och gifte sig med dottern på Nisula. Snart fick man höra, att han hade blivit socialist, och lärde om de nya frihetsidéerna. En sådan karl kallade torparna varken för magistern eller herrn, utan bara Kuusinen. Och ”Kuusinens jänta” fick röna stor hjärtlighet av de allvarsamma människorna i Luhanka, också senare, när det blev svåra tider.

Från Luhanka minns hon också bärplockningarna, somrar, då hon vallade korna, och heta dagar, då hon rensade ogräs i ändlösa trädgårdsland. Men när dagsverket var slut, kom ständigt den trötta tillfredsställelsen: jag fick det gjort!

Hon har minnen från somrar på Nisula, når hon började skjuta i höjden, långbent och mer lik en pojke. Hon klättrade i träden och trivdes bättre i stallet än bland flickorna och deras dockor.

”Hon var envis den där, självsvåldig och häftig, men nog lydde hon som de andra barnen. Om hon hade gjort illa, så bekände hon genast, och rättvis var hon”, intygar mor Kuusinen om sin dotter, vilken som liten aldrig kunde tåla våld mot svagare. När de stora pojkarna retades med hennes två år yngre bror, Esa, och kallade honom flicka, för att han hade hår som en ängel, flög Hertta på dem och slogs tappert mot övermakten.

Äldsta flickan lärde sig tidigt att ta vård om de mindre och klara sig själv på egen hand, för när hon fyllde elva år, var syskonen redan fem — tre bröder och en syster. Men några tecken på hushållstalanger kom aldrig. ”Hur skulle nu Hertta bli huslig”, sa en av släktingarna”. Mamman är det knappast, och det ende pappan vet om pengar är vad som står Marx’ Kapitalet. Men det var bara en sida av saken, sparsamheten, som denna släkting menade. Saima Kuusinen skötte med all ära sitt hem och sina fem barn de svåraste tänkbara förhållanden.

ABC-flickan

Den ursprungliga artikeln 1949.

Den viktigaste möbeln i O.W. Kuusinens hem var skrivbordet. När den unga familjefadern hade klarat sina examina, skaffat sig en stadigvarande månadsinkomst och hyrt en bostad, reste han till Luhanka efter hustrun och barnen.

Inkomsten var liten.

”Om en herre som ni går till en borgartidning, så får han 800. Arbetartidningen betalar 300”, svarade Valpas, när magister Kuusinen gick och erbjöd sig som redaktör till tidningen ”Työmies”. Dessförinnan hade magister Kuusinen varit redaktör för ”Sosialistinen Aikakauslehti” och fått ännu mindre — men vad han sökte var inte heller ett tryggat bröd utan ett arbete, där han kunde utveckla sin livsåskådning Han var son till en skräddare från Laukaa och var van att i hemmet och under sin skolgång, som han själv förtjänade ihop till, nöja sig med det allra enklaste. Också hustrun vande sig vid de små förhållandena, fastän hon kom från ett rikare hem.

Bostaden var mycket liten. Under året för Sveaborgsupproret bodde familjen Kuusinen vid Havsgatan och fönstren vette ut, mot havet och tidens stormar. Då revolutionärerna korn hem till dem och höll möten, fyllde matroserna upp de två rummen och köket, och fru Kuusinen smålog och sa: ”Det finns ingen plats för oss två”. Hon tog den två-åriga i Hertta på armen och gick bort till bekanta, tills matroserna hade gått.

Skrivbordet blev allt viktigare, ty nu blev O.W. Kuusinen riksdagsman. När han arbetade, fick bara den av barnen, som var alldeles tyst och läste, komma in i hans rum.

Oftast var det Hertta. Hennes längtan till boken och pennan och hennes funderingar över teoretiska frågor växte starkare i ”fars rum”, där luften andades klokhet, livsvärme och skönhet.

”Det var inte för inte som hon kom på ABC-boken”, säger mor Kuusinen och söker fram ett fotografi, som visar Hertta vid sju års ålder pekande på bokstaven y i ABC-boken. Den ABC-boken gavs ut av fröken Hagan, lärarinna vid Fabriksgatans folkskola, en av förkämparna för åskådningsundervisningen i vårt land. Hon var Hetta Kuusinens första lärarinna.

Den gamla lärarinnan och den lilla eleven blev goda vänner strax efter en av de första dagarna, när Hertta korn för sent till skolan

— Varför kommer du för sent? frågade lärarinnan.

— Vi lekte en så trevlig lek, jag kom en inte håg skolan, svarade Hertta.

Fröken klagan tillämpade åskådningsmetoden, och gjorde skolarbetet så intressant, att Hertta inte kom för sent till skolan längre. Att gå i skola var det roligaste som fanns.

Efter fyra år i folkskolan kom Hertta Kuusinen till en annan modern skola. Det var Helsingfors’ nya samskola, vars föreståndarinna Lucinda Hagman var en av pappa Kuusinens kamrater.

”På den tiden”, berättar Hertta Kuusinen, ”visade pappa mig ett stort förtroende, och jag lärde mig tänka på allt jag läste på ett nytt sätt.”

Fadern ordnade arbetarenas (troligen Helsingfors’ Arbetarförenings) bibliotek, lät flickan läsa bibliotekets barnböcker eller nya böcker, som han tänkte skaffa, och lät henne förklara, varför hon tyckte att de var roliga eller tråkiga, goda eller dåliga. Sedan råkade de in i en grundlig diskussion om hurudana böcker författarna borde skriva för barn.

I skolan tyckte Hertta mera om naturvetenskaper, och matematik, än att pränta i sig årtal ur historien och språkens böjningsmönster.

– ”I början var jag väl en ganska bra elev, men sedan kom det så mycket annat…”, berättar hon.

Stormen 1917-18

De kuusinenska barnen har ärvt konstnärlig begågning, särskilt musikalisk, både från mor och far. Nästan alla spelar bra, och de har en djup förståelse för musiken. Om inte penningbristen hade lagt hinder i vägen, så skulle pianot utan vidare ha blivit den nästviktigaste möbeln efter skrivbordet. Nu skaffade familjen sig piano först omkring år 1915 då den mångsidigt konstintresserade fadern började studera musikteori. Lärare var den unge kompositören Elmer Diktonius, åt vars diktarutveckling O.W. Kuusinen sedan gav rika impulser.

Men 1917-18 svepte revolutionsåren över Europa och väckte också i Finland en storm, som krossade människor och hem, drömmar och framtidsplaner. Eftersom demokratins och frihetsidealens försvarare då blev slagna, blev det segrarens uppfattning, som skrevs ner i den officiella historien. Och eftersom O.W. Kuusinen var en av de gamla arbetarledare och ”rödingar”, som inte böjde knä för segraren, har den ena svartmålningen efter den andra fläckat hans namn, Deras skugga har fallit över familjen.

I april 1918, när tyskarna nalkades och O.W. Kuusinen måste gå i landsflykt, hade dottern för ett par månader sedan fyllt 14 år. Far hade så ofta begett sig på resa med en liten kappsäck i handen, att barnen inte förundrade sig. Men nu sa han adjö på ett särskilt sätt, och mor följde honom en bit på vägen. Dottern stod i köket och rörde om i linfrögröten, när fadern kom tillbaka från trappan och kysste henne på pannan.

Fastän far var barnens bästa kamrat, förtrogne och lärare och hann med allt, så var ömhetsbetygelser mycket sällsynta i familjen. Och nu visste Hertta, att någonting särskilt höll på att hända. Kanske hon inte fick se far på länge?

De bodde då på Skeppsredaregatan. Den dag, då staden blev intagen, sprang Hertta därifrån till Kronohagen. där modern var gömd med de mindre barnen, och såg för första gången tyska soldater och finska sårade, stupade och fångar. Hon hade varit ett religiöst barn och bett bön på bön till Gud, att han skulle låta rättvisan segra. Men när det inte gick så, utan bödlarna började sitt arbete och svälten bistod dem i de överbefolkade-fånglägren, så bad hon inte mer.

Det ständigt på nytt visiterade hemmet i Helsingfors upplöstes, fru Kuusinen reste med sina barn till Luhanka, där de fick tak över huvu-det hos mormor. De minsta var så små, att fru Kuusinen hade vägrat följa sin man i landsflykt, ty också i Sovjetunionen var det ännu oroligheter och hungersnöd. Det verkade lättare att hålla ihop familjen och skaffa bröd i hemlandet.

Då männen i Luhanka korn med gevär på axeln, slet upp skåp och lådor och krävde, att ”den där människan” med anhang skulle bort från socknen, sade fru Kuusinen: nej. När släktingarna ville ta till sig de äldre barnen och uppfostra dem, nekade hon att upplösa familjen.

En annan sak var det, om barnen sedan, när de blev större kunde resa till sin far. Det var en otrolig kraft i den lilla kvinnan, som kämpade för de sina.

En ny värld

Två år bodde familjen i Luhanka. Hertta gick i skola i Iyväskylä. På våren 1920 kom hon till Helsingfors för att börja i den gamla skolan. Då träffade hon sin far.

Lite tidigare samma vår hade familjen blivit häftigt uppskakad, då tidningarna spridde sensationsnyheten, att Kuusinen skjutits på Bottniska vikens isar. O.W. Kuusinen hade då tillbragt redan ett år i hemlandet som ledare för det nya illegala Kommunistiska Partiets verksamhet. Det var en tillvaro i ständig livsfara. 50.000 mark hade lovats åt den, som tog fast honom.

Dottern fördes till sin far på hemlighetsfulla vägar. Han bodde i en våning, vars ägare flyttat till landet ”Där tassade han bakom de nerdragna rullgardinerna, lika gladlynt och ljus som förr. ”Första natten lärde han mig spela schack”, berättar dottern.

Kl. 5 på morgonen reste Kuusinen till sjöss, förklädd till sjöman. Det var andra gången han var tvungen att ta avsked av sitt fädernesland.

Den hösten förenades familjen åter i Helsingfors. De hade ett rum och kök på Djurgårdsvägen och var tolv personer: i rummet bodde Kuusinens, i köket en änka från Luhanka med sina fem barn. Hertta började i ”Lucindas skola” igen. Familjens gamla vän Hella Wuolijoki, som gjorde sig bekymmer för trängseln på Djurgårdsvägen, upplät ett rum för Hertta i sitt hem, så hon skulle få läsa i fred. Men hon trivdes bäst hemma. Från och mod sommaren 1922 kunde man resa från Finland till Sovjetunionen på lagliga vägar. Familjen beslöt att de två äldsta, Hertta (18 år) och Esa (16 år), skulle få resa.

Sovjetunionen var ett nytt land på den tiden, med oläkta sår från världskriget, inbördeskriget, interventionskrigen. Starkast var hos den unga flickan intrycket av ungt liv, av iver att läka och bygga upp. Hon ville inte mera fortsätta sin skolgång, utan hon tog tjänst. Hon studerade ryska och blev praktikant på internationella avdelningen på Leninbiblioteket. Sedan blev hon färdig bibliotekarie, studerade statslära, nationalekonomi, filosofi, och framför allt teoretisk socialism och arbetarrörelsens historia. Om det blev svårt, var fadern alltid till hands, den utmärkte teoretikern och marxisten.

När Hertta varit ett år i Sovjetunionen, gifte hon sig där med en ung finne i landsflykt, Tuure Lehén, som utbildat sig till lärare. 1924 föddes hennes son Jurkka.

Men hur sjudande av liv och iver, hur full av arbete, sovjetryskt konstliv och glädje över barnet vardagen än var, så längtade Hertta Kuusinen fortfarande till Finland. Där kämpade kommunisterna under jorden, i de svåraste förhållanden eller fortsatte sina studier och sin kamp i fängelserna. Många hade offrat sin hälsa eller sitt liv.

Hos Hertta Kuusinen mognade beslutet: min plats är i Finland, hos mitt folk.

Fängelset

Hertta Kuusinen reste till Finland på våren 1934. Hon måste resa hemligt utan egna identitetsbevis. De politiska förhållandet var sådana. Två och en halv vecka var hon i Helsingfors innan hon fängslade den 12 jun

Det blev en sensationell rättegång, mer fantastisk och skandalös än vanligt. Den anklagade var dottern till en man, som jagats förgäves i 20 år. Sedan vänstertidningarna förbjudits i lag, var det omöjligt att i ”de stora kommunistmålen” avslöja fakta bakom kulisserna.

Domen lydde på 4 år 8 mån tukthus för ”förberedelse till landsförräderi”. Emellertid var det det enda brott, för vilket man kunde anklaga Hertta Kuusinen, det, att hon kommit in i landet med falska papper och uppgett falskt namn. För detta fick hon ytterligare 4 mån. kriminaldom. Detta var en möjlighet att neka de politiska fångarna de rättigheter som de enligt lagen hade framom kriminalfångarna.

Hertta Kuusinen satt i Tavastehus centralfängelse, i ett tornrum i Gamla slottet. Det var en ohälsosam håla, och alldeles olämplig som bostad åt en levande varelse. Om en tid fick hon en cellkamrat, en annan politisk fånge.

Om det gällde att skriva ner sina memoarer från fängelsetiden, så brukar Hertta Kuusinen säga, så borde man skriva dem i samma stil som Schveiks äventyr. En av de bästa historierna skulle bli berättelsen om åskvädret. När fången Kuusinen hade suttit 3 och ett halvt år i sitt torn, fick hon börja arbeta i strykrummet tillsammans med kriminalfångarna. Bland dem var en flicka som nödvändigt ville veta vad åskan är för något. Kuusinen skrev en detaljerad förklaring för detta naturfenomen på klosettpapper. Fångvakterskan fick tag på papperet, fängelsets administration sammanträdde, 30 fångar förhördes, 5 straffades, och fången Kuusinen sattes i sitt torn igen.

Andra gången Hertta Kuusinen var i fängelse var 18 juni 1941–25 september 1941. Hon var i Tavastehus då också. Det var det s.k. skyddshäktet, fängelse utan dom och rannsakning.

– Har det funnits sådant i Finland! utropade en soldat från kasernen bredvid, som råkade stå vid vägen, när skyddshäktesfångarna släpptes ut hösten 1944.

Till kamp för morgondagen

När stilleståndsfördraget kom, blev de politiska fångarna fria och kommunisterna fick fritt verka i vårt land.

Men lika lätt går det inte att avlägsna de fördomar som i tre årtionden trummats in i folks hjärnor om kommunisterna, deras idé och deras mål. Det har alla kommunister fått uppleva, främst de, som kämpar på de synligaste posterna. Till dem hör Hertta Kuusinen, som en gång i ett tal skämtsamt kallade sig själv ”Finlands mest nedsvärtade kvinna”, och i ett annat tal gav sina likatänkande samma råd som lärofadern Marx en gång uttalade: ”Gå din väg rakt fram och låt människorna prata”.

Men Hertta Kuusinen hör också till dem, som hennes väljare, åhörare och vänner beundrar och vördar. Det ideella arbetet under de svåra åren har gjort henne till en värdig, balanserad och vidsynt människa.

Om Hertta Kuusinens egen son Jurkka skulle leva, vore han nu snart 25 år gammal. Han stannade i Sovjetunionen, när modern reste till Finland. Hon fantiserade om h-nom i cellerna som alla låg på norra sidan, och det var som om de fylldes av sol. Hur de skulle vara tillsammans, när kriget var slut …

I början av kriget blev Jurkka evakuerad till Ural. Han dog där lunginflammation som 17-åring Men Hertta Kuusinen fick veta det föret efter valen 1945. Släktingarna hade inte velat göra henne förkrossad mitt i arbetet, som var det viktigaste av allt.

Hertta Kuusinen är så anspråkslös, när det gäller henne själv, att det skulle ha varit omöjligt att få ihop denna historia utan Saima Kuusinens hjälp.

– Ett söndagsbarn är hon ändå, upprepar modern.

Kaisu-Mirjami Rydberg

Redigerad och digitaliserad 8.5.2017

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.