Till frågan om deckarn

av Anna Wiik

Efter att diskussionen om arbetarlitteratur var avklarad, riktade Ny Tids skribenter blicken mot detektivromanerna. Vi har plockat ute ett av inläggen ur arkivet. Detta är skrivet av Anna Wiik, ni kan också klicka fram ett annat av Margaretha Romberg . Ingress och digitalisering: 20.5.2017

Bland bildningsintresserade brukas då och då dryfta frågan om hur ”en god bok” bör vara beskaffad. Det har ofta tyckts mig hopplöst att finna ett allmängiltigt svar på det spörsmålet, därför att en bok är vad den är inte i sig själv, utan i sitt förhållande till människorna. Och människorna är så olika. Månget världslitteraturens mästerverk som stått sig genom sekler kan vara en bok med sju insegel för en genomsnittsläsare, som däremot ur en bestseller i dag, som efter tjugo år kan vara borta med vinden, utöver den nöje den skänker kan plocka en och annan kunskap, ett och annat ställningsvärde, ett och annat ideal att se upp till. Den lägger alltså åtminstone vägen fram till nåns andliga växt. Ibland tvingas man därför tycka att alla böcker är bra utom de dåliga, d.v.s. de som är ägnade att skada och dra ner sina läsare. Men naturligtvis kvarblir för de övriga hela den vidlyftiga frågan om bättre och sämre och vad vi trots allt kan göra för att tränga ut det sämre.

Om detta bokens relativa värde erinrades jag igen genom inläggen i Ny Tid om detektivromanen. Fyra har hittills gjorts, alla av personer med utvecklad litterär smak. Men tror någon att de fördenskull håller ihop? För M.L. är läsning av deckare såsom av annan underhållningslitteratur en flykt undan verkligheten, en fördömlig flykt, eftersom en livsduglig, tapper människa inte bör fly utan fäkta. För R.K. (Ragni Karlsson, red.anm.) är den också en flykt, men en välsignad flykt till eb vederkvickelsens källa för en människa som pressats för hårt av verklighetens tryck. A. W-n (Atos Wirtanen, red.anm.) deklarerar för sin del generöst att han i princip inte har fördomar mot deckarn, ”men jag jag har viktigare saker att bestyra”. A.B. (Aili Backlund, red.anm.) bekänner indirekt att deckarläsningen frestar henne som ren underhållning, men hon får andliga kopparslagare av läsningen, skuldkänslor över den bortkastade tiden. Hon har alltså, åtminstone inte i praktiken, löst sitt deckarproblem.

Jag kan för egen del bida med en femte inställning. Om jag föredrar en ”god deckare” framför en underhållningsroman, så beror det därpå, att medan läsningen av underhållningsromanen ofta bara blir ett passivt mottagande av vad som småningom rinner till mig från fyra- eller femhundra sidor , så engagerar jag mig på ett aktivt sätt i lösningen av deckarnas problem, jag blir i andanom en av detektiverna som spanar efter brottets utövare. Det blir nånting i stil med den rekreation som förmedlas av ett parti schack eller lösandet av ett knepigt korsord, eller på det fysiska planet som att räta på ryggen och sparka med armar och ben, alla saker, som inte har nån betydelse i sig själv, men för tillfället är det lämpliga sättet att rysta på domnande själs- och kroppskrafter.

Jag vågar ta mig talan också för en sjätte slags inställning. R.K. talar med avsmak om skolbarn och ungdom som slukar deckare, ”de borde ha annat stoff för sitt känslo- och tankeliv”. Men vilken ålder har väl mera behov av spänningsmomentet i litteraturen än just den första ungdomen? Förr var det indianböckerna som i första hand fick leverera materialet, nu håller de visst på att trängas ut av deckarn som mera tidsenlig. Och jag kan ju inte tycka att det är så farligt, förutsatt att deckarn verkligen koncentrerar sig på problemet (så som t.ex. Sherlock Holmes-böckerna gör det), inte vid sidan därav svävar ut i diverse erotiska och andra biproblem, som ligger över den första ungdomens intressenivå. Visst finns där ju vanligen ett lik i början av boken, och det är ju ruskigt, men vad är nu det mot indianbokens skalper och människor som torteras till döds fastbundna vid ett träd i urskogen och det myckna dräpandet i övrigt, vilket allt våra fäder i de tidiga ungdomsåren orkat med utan att få större synliga ärr på sina själar. Och därom är vi väl dock alla ense, att i begreppet ”en god deckare”, utan vidare ingår, att den inte förhärligar brottet, tvärtom (inom parentes sagt, så har det förresten tyckts mig, att ett kriterium för ”den goda boken” är att den utan vidare kan läggas i händerna på alla åldrar. Det är möjligt att de inte har någon fröjd eller nytta av den, men de tar heller ingen skada. Fast jag medger att reservation kan göras för en del böcker, som behandlar saker som kan fresta barns och ungdoms intresse på fel sätt innan de har förmåga att bedöma dem.

Denna välvilliga syn på ungdomens deckarläsning utesluter inte önskvärdheten att den skulle syssla också med annan lämplig läsning, ensidigheten är aldrig till fromma. Och särskilt om en människa som kommit över den ålder då behovet av äventyr och spänning med nödvändighet tar ut sin rätt, fortsätter att kedjeläsa deckare, så vittnar det om andlig fattigdom av ett eller annat slag. Antingen är han utvecklingsoduglig eller också förslöad, och deckare blir, såsom R.K. uttrycker det, ”ett konstlat medel att sätta tröga nerver i dallring”.

Den vanligaste inställningen bland vanligt folk är väl dock den, att deckarna ger en viss angenäm avkoppling från det dagliga livets vedermödor. Jag vet också en lärd herre med en stor arbetsbörda och mångsidiga intressen, som ännu på gamla dagar då och då roade sig med att läsa en indianbok. Vem kan tycka illa om honom för det? Eller vem missunnar nutidens hetsade politiker om han nångång söker avspänning i en deckare? Och varför skulle deckarn förresten inte få höra till livets mångfald? En annan sak är att vi kan ställa krav på ”en god deckare”, men den sidan av saken har R.K. grundligt belyst.

Den viktigaste frågan vid sidan av deckarns kvalitet synes mig vara: hur mycket deckare behöver en sund och livsduglig människa, huru många deckare får då ingå i min läsning? Ett enda slags allmängiltigt svar kan enligt ovanstående ges: inte uteslutande deckare eller mest bara deckare. För övrigt måste frågan lösas individuellt. För en människa med intressen och uppgifter är den lättlöst: sluta så snart du får kopparslagare, att du blir ångerköpt vittnar om att du är inne på fel spår i din läsning. Med den regeln finns det de som aldrig ens ska börja, dessa som städse är ”fulla av idéer och makter” och alltid känner sig ha viktigare ting att syssla med. Med den redan försumpade är det svårare, han får överhuvudtaget inga varnande kopparslagare. Hans bot och bättring är ett vidlyftigt problem. Det sammanhänger nämligen med frågan om möjligheten att överhuvudtaget höja mänskligheten till en sundare och andligen rikare nivå.

Anna Wiik

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.