I september 1951 skulle den vänsterradikala poeten Katri Vala ha fyllt 50 år, om hon inte hade avlidit i tuberkulos 1944. Ny Tids dåvarande chefredaktör Atos Wirtanen noterade jubileet med denna personliga minnesskrift över Vala, eller Karin Heikel (f. Wadenström) som hon egentligen hette.
Ingress och digitalisering 19.5.2017.
Atos Wirtanen.
Vad vi diskuterade under denna första kontakt minns jag numera ytterst dunkelt. Däremot minns jag mycket väl samvaron med Katri Vala vid nordiska författarmötet år 1930. Det är karakteristiskt för relationerna mellan finsk- och svensktalande i vårt land att finska och finlandssvenska författare måste vänta på ett nordiskt författarmöte for att överhuvud råkas! Detta andra sammanträffande blev mycket grundligt och slutade med en timslång dispyt under vandringen genom den morgonljusa sommarstaden. Samtalsämnet var Spinoza, som hon då särskilt intresserade sig för. För min del delade jag på den tiden mer än nu — Nietzches negativa attityd gentemot den spinozistiska rationaliteten och intellektualiteten.
Vi drabbade hart samman och jag minns ännu den blandning av häpnad och glädje jag kände över att träffa en debattör med en verkligt imponerande förmåga att hävda en mening rakt motsatt min egen. Det hade — och har sällan hänt. I regel satt man samman med ideologiskt befrändade eller också råkade man ut för ignoranter, med vilka ingen fruktbar diskussion var möjlig.
Den är egentligen ytterst ovanlig, den intellektuella noggrannhet och andliga samvetsgrannhet som möjliggör ett verkligt samtal mellan olikatänkande.
Sedan gick det många år innan jag på nytt hade en mera personslig kontakt med Katri Vala. Man träffades då och då, hos bekanta eller gemensamma vänner. Först under krigets senare skede återknöts relationen. Vi hade nu mindre att diskutera, mera att enas om. Katri Valas sjukdom lungsoten — hade skridit vidare, och hennes övermänskliga svårigheter tedde sig direkt hotfulla för hälsan. Ekonomiskt och psykologiskt var hennes läge ytterst svårt. Det hade visserligen inte brutit ner hennes livsmod, hon skrattade som vanligt med sitt glada och verkligt praktfulla bittertfriska gemyt, på en gång förstående och genomskådande. Men hennes fysik kunde inte i längden uthärda påfrestningarna, varför hennes vänner var ense om att en överflyttning till Sverge var nödvändig.
Katri Vala
Någon tid senare träffade jag henne på Söderby sjukhus utanför Stockholm. Hon hade vistats en tid i Sverge och klarat sig bl. a. med översättningsarbeten — till svenska. Sjukdomen hade förvärrats och hon måste tas in på sjukhus. Nu hade hon två svåra val: skulle hon underkasta sig den av läkaren föreslagna revbensoperationen? Skulle hon stanna kvar i Sverge? Hon längtade hem trots att hon mycket väl förstod vad som väntade henne i det krigstyngda, mörklagda landet med dess hitlerförbundna regim, som på den tiden kriminaliserade demokratin, socialismen, humaniteten och ansåg allt fredsarbete som liktydigt med landsförräderi (Hella Wuolijoki m. fl fick nogsamt pröva på den saken). Jag avrådde henne från att resa hem, eftersom jag väl förutså vad som väntade henne. Beträffande operatonen hade jag självfallet ingen mening. Men Katri Vala hörde inte till de lättpåverkade. Senare har jag förebrått mig att jag inte mer bestämt rådde henne att stanna i Sverge, ty vad som sedan hände henne i Finland var ägnat att förvärra sjukdomen och påskyndade kanske den kris som förde henne till döden.
Här önskar jag särskilt under-stryka, att det var Fredrik Ström, då ordförande i Sverges Författarförening, som förhjälpte Katri Vala till den sanatorievistelse, som blev hennes sista försök att återvinna hälsan. När det blev klart, att sjukdomen bara förvärrades på grund av allehanda svårigheter, skrev jag till Fredrik Ström och bad honom söka ställa så att Katri Vala skulle få plats på något svenskt tuberkulossanatorium. Det gjorde han med största beredvillighet.
Fredrik Ström, vänstersinnad socialdemokrat, sympatiserade livligt med de radikala författarna i Finland. Hans djupa mänsklighet vädjade man aldrig förgäves till. Ända sedan den tid han som ung chef för Frams förlag hade samarbetat med den åldrande August Strindberg och publicerat dennes radikala artiklar och pamfletter, bevarade han sitt sinne öppet och mottagligt för vad som korn från vänster. Hans räddningsaktion för Vala kom emellertid för sent och han beklagade senare för mig att han inte tidigare blivit i tillfälle att inskrida. Mina kontakter med Katri Vala har varken varit många eller betydande. Vi tillhörde skilda kretsar, som bara understundom snuddade vid varandra, främst genom förmedling av Elmer Diktonius. På ett visst avstånd kunde jag följa hennes levnadsöde — en ursprunglig, radikal, väsentlig författares övermäktiga livsöde i det Finland, som föddes ur inbördeskrigets hat och gick mot alliansen med Hitler i det andra världskriget. Katri Vala var ett av offren för denna utveckling. Hon representerade den nationella kultur- och samvetslinjen, inte de penningmatadorer och deras medlöpare, som i sin blinda hets och kortsynthet störtade landet i den ena olyckan efter den andra och förkvävde humanitetens och vidsynthetens anda i vårt offentliga liv.
Atos Wirtanen
