Ekenäs – seminarieidyll. Industristad?

av Ny Tid

Ekenäs är enligt de flestas mening först och främst seminariestad. Det kan så vara, men stan har dock ca 4 200 invånare. Befolkningsmängden företer snarare stigande än sjunkande tendens, och man lever ju inte på ett seminarium. I själva verket är Ekenäs lika mycket industri- som seminariestad. Främst märks de två textilfabrikerna, Ekenäs klädesfabrik och Pojovikens klädesfabrik. Metallfabriken Tammet har vuxit till ett betydande företag och en ny metallfabrik är på kommande — Metra.

Den fackliga organisationen i Ekenäs är inte den största möjliga. Textilarbetarnas organisation är splittrad. En kraftig opinion för enhetlig organisering håller emellertid på att växa fram, och inom metallfacket har man fått till stånd en betydande effektivisering av verksamheten.

Pojovikens klädesfabrik år den största industrin i Ekenäs. Fabriken sysselsätter över 400 arbetare, mest kvinnor. Arbetet går i två skift. Missnöje över förhållandena råder bland arbetarna på Pojoviken. Lönerna har sänkts. Nya och sämre varor pumpas ut i marknaden till billigare pris än tidigare. Vi måste öka arbetstakten och pressa oss mera än förr, säger arbetarna. Mest arbetar vi på ackord.

Lönerna sänks småningom, i små repriser för att det inte ska märkas så mycket. Skillnaden mellan senaste likvid och föregående var för en del arbetare 12 mk.

Arbetarna på Pojovikens klädesfabrik är splittrade och kan därför inte effektivt försvara sig mot arbetsgivarens anfall och hävda sina rättigheter. Den gamla fackavdelningen, nr 10 under Textilarbetarförbundet, blev besvärlig för arbetsgivaren och 1952 bildade Gustafsson en splittringsavdelning, Ekenäs ”gemensamma” stickeri- och textilfackavdelning. Organiseringen bland arbetarna, som ännu 1948 var hela 97 procent, sjönk katastrofalt, och den fackliga apparat som blev kvar saknar slagkraft. Därflör anser arbetarna att ”någonting bör göras!”.

– Vi hade det bättre förr, förklarar de. Det är arbetsgivaren och inte vi som har nytta av det nuvarande läget.

Missnöjet — bl.a. arbetarna på Pojofabriken — över den fackliga splittringen yttrar sig nu i att man alltmer lämnar den s.k. ”gemensamma avdelningen”. Hittills har det mest varit karlar som gått, men kvinnorna börjar också fundera på att lämna splittringsavdelningen.

Nu står de flesta arbetare utanför vardera avdelningen, men utvecklingen artar sig till förmån för nr 10. Huvudsaken är att arbetarna uppträder enigt och till försvar för våra egna intressen och inte arbetsgivarens.

Arbetarna på Pojovikens fabrik vet detta av erfarenhet. Inför en arbetsnedläggelse i väveriet med enad kraft bakom i oktober senaste år var arbetsgivaren tvungen att dra ett streck över planer på lönesänkningar. Maskinerna stod 40 minuter. Arbetsledaren Höite ömson bad, ömsom hotade — men det är med maskinerna på Pojovikens som på andra fabriker – ”står de, så står de”. Tills arbetsgivaren tar skeden i vacker hand.

De arbetsledare i ”gemensamma” som säger ja och amen till lönesänkningar, kommer förr eller senare att finna, att krukan går så länge till brunnen tills hon spricker. Tiotimmarsdagar har det också varit tal om men hittills har systemet inte genomförts. Arbetarna förklarar att de hinner med samma på 8 timmar som på 10.

Arbetsförhållandena är ordinära. Tvätt- och avklädningsrum finns, vattnet år både varmt och kallt. Dusch saknas däremot. Semestern år den ”vanliga”, två veckor när man arbetat på företaget 1-5 år, därefter 3 veckor. Med dessa semesterförhållanden råder missnöje. En del arbetare har varit anställda via företaget 20, 30 — ända till 40 år och skulle behöva längre semester för att kunna ta igen sig ordentligt. Vid sjukdomsfall betalar bolaget 2 veckors lön, sjuksköterska och läkare plus 50 procent av medicinerna — sjukkassan, dvs. arbetarna, svarar för den andra hälften. De största aktieägarna i Pojovikens klädesfabrik är Harald och Betsy Wegelius.

Ekenäs klädesfabrik är ett par år äldre än Pojovikens. Fabriken är med sina ca 200 anställda den näst största arbetsplatsen i Ekenäs. Några avdelningar går i två skift men ingen dygnet runt. Arbetarna består huvudsakligen av kvinnor. Med organiseringen ligger det till som vid Pojovikens: arbetarna är splittrade och de flesta är oorganiserade.

En del avdelningar arbetar på ackord, andra på timlön. Timlönen står stilla – lönerna släpar efter här som annorstädes.

I motsats till Pojovikens håller sig Ekenäs klädesfabrik med duschrum. Frågan om matrasterna har varit före i produktionskomitén. Någon matsal har det ännu inte blivit, de flesta arbetarna äter inne bredvid maskinerna. Genom produktionskomitén har arbetarna genomdrivit elektriska kokapparater till alla avdelningar, vilket är en förbättring mot de tidigare förhållandena. Ventilationen i fabriken har blivit bättre ån förr.

Liksom på Pojovikens diskuterar arbetarna här frågan om semestrarna. Man har uttryckt önskemålet att folk som varit 10-15 år i tjänst skulle få påökt semester liksom stats- och kommunalarbetarna. Största delen av arbetarna har varit i tjänst över 10 år. Semesterlönen uträknas efter medellönen för tre månader — men för de tre månader under vilka lördagarna är en timme kortare än under de återstående nio månaderna — detta är en annan fråga som arbetarna har behandlat. De anser att semesterlönen bör uträknas så att den motsvarar den verkliga årsförtjänsten.

Tammet är den tredje i storleksordningen av arbetsplatserna i Ekenäs. Tammet är en expansiv metallfabrik. Den började år 1946 med två baracker för att 1955 stå som ett modernt 3 våningars fabrikskomplex som ytterligare ska utvidga på Finska stenindustrins tomt. Fabriken, som tillverkar alla sorters metallnät – från silar så fina att vattnet inte sipprar igenom till höns- och hissnät, 14 mms rissel och byggnadsbetongnät – sysselsätter ca 120 arbetare, mest män. ”Hönsavdelningen” arbetar i tre skift, galvaniseringen i två. Närmare 100 arbetare hör till facket, som man började upparbeta på hösten efter en tids passivitet.

Timlönen är 127,50 och ökar efter hand. Ackordarbete lönar sig bäst — där är grundlönen 98:— vartill kommer provisioner. Det anses att Tammet är den bäst betalande firman i Ekenäs. Företaget är också stadens största skattebetalare. Arbetarna är nöjda med tvättrum och matsalar. Ingenjörerna och arbetsledarna är hyggliga. En brist är ventilationen, som inte är helt tillfredsställande. Sjukkassa saknas. Två veckors lön utbetalas vid sjukdomsfall, läkare betalas endast om det är fråga om olycksfall under arbetet. Arbetarna på Tammet är till en del från Ekenäs, andra år från Snappertuna, Bromarv, Tenala m.m. De kommer till stan med bussar och cyklar.

Medicinfabriken Oy Rohto — Drog Ab sysselsätter 50 arbetare, mest kvinnor, plus provisorer mm. Fackavdelningen hör till Arbetarförbundet. Man arbetar uteslutande på timlön. Lönerna är låga inom medicinbranschen, Rohto betalar 72:— i timmen plus ett litet indextillägg. Semestern är enligt lag.

Frånsett de låga lönerna är arbetarna, sunt till största delen är Ekenäsbor, i stort sett nöjda med förhållandena på Rohto. Fabriken importerar olika örter från utlandet – från Schweiz, Frankrike och USA, men mycket också från Sovjet och Polen.

Kassler Ab är en köttförädlingsfabrik med något över 30 anställda, mest män. Arbetarna är till övervägande delen svenskspråkiga. De flesta är Ekenäsbor. En del kommer till stan med arbetarbussarna från Karis och Tenala. Fabrikens produktion går till Helsingfors — tre billaster i — och till den kringliggande landsbygden Arbetarna är inte fackligt organiserade. Så är också lönen låg, i de flesta fallen under 30 000 mk per månad.

Många anställda vid distriktsinnessjukhuset. Av övriga arbetsplatser kan nämnas Öl- och porterfabriken (bilden), olika snickerier, mejerier och bagerier, reparationsverkstäder, bl.a. bilverkstaden Fragmit mm. Telegraf- och telefonväsendet och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sysselsätter flera personer. Kommunalarbetarfackföreningen, som igår inledde förhandlingarna om det nya kollektivavtalet, har ca 50 medlemmar.

En av de större arbetsplatserna är också Ekenäs distriktssinnessjukhus som har en betydande personal och två fackföreningar — en för vårdpersonalen, en för ekonomiepersonalen. Sköterskorna och vårdarna är från olika delar av landet, bland dem finns det också finskspråkiga.

Sjukhuset betalar låga löner. Ändatill i år har personalen dessutom undanhållits kännedom om hur likviderna uträknats. Likvidkuverten har saknat remsor med anteckningar om lönens storlek, avdrag, tillägg, mm. Först fr.o.m. i år har lönen varit angiven på lönepåsen. I övrigt går det nog så byråkratiskt till på sjukhuset.

Red

Digitaliserad 29.5.2017

Lämna en kommentar