Metallare i Pojo om arbetsförhållandena

av Ny Tid

1955 hade Ny Tids andre chefredaktör Atos Wirtanen slutat på sin post, och Mikael Romberg inlett sitt 19-åriga värv som chef på tidningen. Utmärkande för denna tid var fokuset på politik och arbete, och fackliga val och kongresser fick också då stort utrymme. I den här artikeln har den anonyme skribenten besökt Västnyland och intervjuat arbetare och förtroendemän inför fackförbundet Metalls kongress, och kongressen dök upp flera gånger i spalterna. Artikeln står som ett typexempel på den verkstadsgolvsjournalistik som idkades i Ny Tid på 1950-talet.

Kongressförberedelserna är i full gång i avdelningarna. Som bäst pågår nomineringen av kongresskandidater — nomineringen började den 16 september och pågår till den 9 oktober. Sedan återstår röstningen om kandidaterna. Frågan ägnas i avdelningarna den allra största uppmärksamhet — det är ju meningen att kongressrepresentanterna verkligen skall företräda arbetarnas åsikt.

Ny Tid har rest i metallkommunen Pojo och frågat vad arbetarna anser i Billnäs, Åminnefors, Skuru och Fiskars. 

Representanten bör vara den bästa kamraten i avdelningen, säger metallarbetaren Eino Hyvönen i Billnäs. Han bör vara en person som känner ansvar inför de uppgifter kamraterna anförtror honom. Han representerar ju inte bara sig själv i förbundets ”parlament” utan metallarbetarna på sin arbetsplats. Därför är det nödvändigt att det är fullt hus i möteslokalen då representanterna väljs och får sin vägkost, understryker Hyvönen. På detta möte bör var och en komma fram med vad han har på hjärtat, vare sig det rör förbundets inre angelägenheter, kollektivavtal eller andra överenskommelser, i allmänhet frågor som är gemensamma för oss metallare och som förbundet bör ta itu med. På detta sätt ger vi gemensamt vägkost åt representanterna. och då kommer vår kongress säkert att fatta beslut som tillfredsställer medlemskåren.

Hyvönen framhåller till slut att kandidaternas politiska uppfattning inte får vara utslagsgivande vid valet. Huvudsaken är att kamraten motsvarar de krav man ställer på honom — att han inte ”äter upp” sin vägkost utan ställer sig bakom de gemensamtna besluten. På detta sätt är han värd sina kamraters förtroende

Grundlönen bör stiga så man kan leva enbart på grundlönen, säger Werner Ahlström, också i Billnäs. Detta är det första villkoret. Vi måste komma bort från det nuvarande tvångsackordet — något annat kan man inte kalla det då timlönen år så låg.

Många arbetare i Billnäs har under 30 000 i månaden. Årslönen är omkring 30 000 mk i medeltal [sic]. Enligt metallarbetarförbundets tidskrift Ahjo är metallarbetarens medellön — index inberäknat — 181 mk i timmen. Detta varierar mycket på olika arbetsplatser. I Billnäs räknar man med i medeltal 181 mk i timmen för en yrkesman. Hjälpkarlarnas löner går under 150 mk.

— Arbetstakten har drivits upp på vår arbetsplats så mycket att det knappast går att driva upp den mera, fortsätter Ahlström. Detta år också en sak som vi måste råda bot på. Och tidmätningsmännen gör vi ingenting med. De står dagen lång och tar tid, och stör arbetarna, och kommer till resultat som år si och så, och oftast används resultaten inte alls når man bestäm-mer arbetarnas löner.

— Vad anser du om sysselsättningsläget i metallbranschen?

— Utan sovjethandeln vore det stor arbetslöshet inom metall. Sovjethandeln har sin betydelse också för oss här i Billnäs, fast vi inte tillverkar någonting för Sovjetunionen. Om tiotals tusen metallarbetare på andra orter blir arbetslösa vet vi nog hur det skulle gå med våra löner. Förresten har vi här i Billnäs gjort också för Ryssland i tiden — jag kommer ihåg de s.k. infanteriyxorna från första världskrigets dagar

Huvudförtroendeman Vuorinen i Billnäs vill ännu inte uttala sig i fråga om kollektivavtalet.

— Så länge världen står finns det alltid önskemål, något, sade han, Jag vill inte ännu säga något om uppsägning eller inte. Först ska det komma cirkulär från Metall, sen behandlas frågan.

I fråga om styckenormssystemet konstaterar Vuorinen, att det ingenstädes tagits väl emot.

Om tidmätningsmännen säger han, att de inte är några omtyckta karlar. Det är en allmän uppfattning, framhåller han.

— Det senaste avtalet har medfört en viss förbättring i förtroendemännens ställning. säger Vuorinen. Ändå finns det vissa ”kryphål”. Han framhåller i denna fråga att utvecklingen inte tycks leda till det som förtroendemännen väntar sig.

Vuorinen håller på 40-timmarsveckan.

— Någon gång måste den ju ändå komma, säger han.

Om rationaliseringen säger Vuorinen, att den blir värre och värre. Man tar ut allt mer av arbetarna.

Vi konstaterar att det bland arbetarna råder en tuppfattning, att metallarbetarförbundets nya kollektivavtal ska underställas medlemskåren för godkännande.

— Man kan diskutera för och emot, säger Vuorinen.

— Vad anser du om metallindustrins utvecklingsmöjligheter?

— Vi metallare är inte sämre än andra. Metallindustrin kom bra igång genom skadeståndet och har goda utvecklingsmöjligheter. Om handeln säger Vuorinen att vi måste bedriva handeln med alla länder.

Metallindustrin utvecklas — ett nytt valsverk i Åminnefors.

I Åminnefors har Fiskars-koncernen ett nytt valsverk under byggnad. Man har trängt in det mellan gamla valsverket och en annan gammal byggnad. Resultatet är att det nya valsverket inte alls kommer att motsvara de anspråk man borde ställa på en ny fabriksbyggnad. Dåliga ventilationsmöjligheter och halvmörker i valsverkshallen blir resultatet av en dylik hopgyttring. Med rätta är arbetarna i Åminnefors allmänt missnöjda med att nybygget skäms bort på detta sätt. Dålig planering och strävan att spara in skatter anser man att är orsaken. Då man krånglat det nya valsverket ihop med det gamla räknas det hela bara som utvidgning och man klarar sig undan stora skattesummor. Skattelagarna borde således förändras så att inte de skulle bidraga till dylika missförhållanden. I närheten av valsverket stöter vi på arbetaren Göran Björkqvist. Det år söndag så han har god tid att resonera. Vi pekar på nybyggnaden och frågar hur han känner det att få ett nytt valsverk till Åminnefors.

— Det är nog på tiden att få ett nytt, för det gamla ärså gammalmodigt som det bara kan vara. Arbetet kanske blir litet lättare och mindre farligt i det nya. Men mest kommer förstås förnyelsen att inverka på produktionen, som igen kommer att stiga åtskilligt.

Produktionen har stigit, vinsterna har stigit — men inte lönerna

— Vi alla arbetare här vet att produktionen ständigt har stigit, ibland riktigt med stora språng. Det har ju dels berott på nya tekniska metoder men också till stor del på att arbetstakten pressats uppåt. Hittills har denna utveckling lämnat spår efter sig endast beträffande bolagets vinster, så arbetsgivaren ensam kan glädja sig. Det är ju en sak som var och en kan övertyga sig om som bara litet studerar skattekalendern för flera år i följd. Arbetarnas årsinkomster har minsann inte orkat med i utvecklingen, har de stigit en liten aning beror det uteslutande på den starkt ökade arbetstakten, som arbetsgivaren i alla fall förtjänat mest på.

— Jag tror att utvecklingen varit likadan överallt. Och jag måste säga att jag gläder mig över att vår metallindustri utvecklas i så snabbt tempo. Redan nu visar ju vinsternas ökning att möjligheter finns till stora löneförhöjningar och då vinsterna stiger ytterligare kommer nog den dag då vi enar oss och tar ut vår del och har Liljeström att göra litet bättre avtal med arbetsgivaren.

— Aldrig tidigare har arbetsgivaren på eget initiativ höjt våra löner och inte kommer han nu heller att göra det. Allt beror på oss metallarbetare, hur beslutsamt vi framlägger våra krav. Vi har ju snart vår kongress och då borde denna fråga ordnas tillsammans med med många andra. Tiden för kollektivavtalet går ju även ut så vi borde denna gång få ett nytt och ordentligt sådant.

Må kongressen bestå av endast en part — metallarbetarna

Björkqvist berättar att på Åminnefors bruk har arbetarna insett möjligheterna att förbättra livsvillkoren genom att mangrant ansluta sig till fackavdelningen och gemensamt sträva till förbättringar.

— Jag tror att både socialdemokrater och folkdemokrater själva insett det onyttiga i att ställa till stridigheter på arbetsplatsen m och fackets möten om t.ex. vem som började kriget i Korea, då vi har fullt upp att diskutera våra egna arbets- och lönevillkor. Därför kommer det numera inte heller på frågan att representanter till fackets kongresser eller konferenser skulle utses på grund av att han tillägnat sig den ena eller andra världsåskådningen utan vi väljer helt enkelt sådana kamrater som står fast vid avdelningens beslut och som handlar enligt våra gemensamma intressen

— Må förbundets kongress denna gång bestå av endast en part — metallarbetarna — så att det inte blir nödvändigt att hålla alla sorters gruppmöten som tidigare.

— Jag anser det vara av betydelse att medlemmarna diskuterar kravet som ställes till förbundskongressen så att representanten rätt förstår sina uppgifter och efter mötet kan förklara de beslut som gjorts. De representanter som i handling verkar för genomförandet av kraven på högre löner, kortare arbetstid och förbättrade sociala förhållanden kommer att erhålla alla arbetskamraters förtroende och stöd. Det nuvarande kollektivavtalet motsvarar inte våra berättigade krav och bör därför sägas upp i lagstadgad ordning. Så lägger Björkqvist fram sina åsikter om metallarbetarnas frågor. Vi kliver in i valsverket, vandrar mellan maskinerna, som även de har vilodag och pustar ut efter veckans hårda duster med järnet.

Längst bort finner vi två man på söndagsarbete. De bryter loss slagg ur en ugn med långa järnspett. Nu är ugnen kall, men i morgon kommer den att sprida en stekande hetta omkring sig och driva mycket svett ur arbetarnas kroppar.

Här råkar vi vellaren Gösta Grönholm, huvudförtroendeman och ordförande för Åminneforsarbetarnas fackavdelning, samt hans arbetskamrat Bertel Barman. Vi skall även höra deras mening.

Grönholm berättar att han är uppfödd och trivs bra i Åminnefors. Under yngre år var han på sjön och såg sig omkring i världen, men nu är han fast förankrad på orten.

Barman bor i bolagets rum i Fiskars och har lång väg till arbetet. Han anser att ännu mera borde göras att avskaffa bostadsbristen i Åminnefors.

På tal om lönefrågor framhåller Grönholm följande:

Grundlönerna borde höjas betydligt

— Grundlönerna är så små att ingenting kan existera på dem. De borde höjas betydligt. När grundtimpengen är så låg som den är, blir ackordprocenten så stor och arbetsgivaren har alltid det som käpphäst mot oss. Vore grundlönen närmare den verkliga lönen sku ackordprocenten bli mindre.

Grönholm berättar att lönefrågan i martinverket är olöst men hoppas att den snart skall bli ordnad. Premiesystemet har man sluppit, och det var ett dåligt system ty arbetarnas lön steg inte alls i samma takt, som han ökade produktionen. Beträffande martinverket har man dessutom kämpat för att få ett fyrskiftsystem infört. Nu måste arbetarna där arbeta 8 timmar även på lördagen utan att få någon övertidsersättning.

Vi får veta att 99 % av arbetarna i Åminnefors är fackligt organiserade och att förberedelserna för kongressen är i full gång

— I söndag har vi allmänt möte och ställer upp kandidater. På samma möte skall vi även ta upp. dalsbruksarbetarnas strejk och sätta igång med en understödsinsamling.

Grönholm har ingenting att klaga på metallarbetarförbundets ledning. Han framhåller att man i Åminnefors för det mesta fått igenom frågorna utan att anlita förbundets stöd.

Medlemmarna bör godkänna kollektivavtalet

— Avtalet bör sägas upp så fort det finns möjligheter att förbättra det, säger Runar Lindén, också i Åminnefors.

Lindén har tidigare varit företroendeman och fackavdelningens ordförande, men nu anslår han största delen av sin tid åt sitt arbete som socialdemokratisk kommunalman.

Grundlönerna är på tok för låga, förklarar Lindén. Ändå är det ju just grundlönerna söm bör vara det stabila att falla tillbaka på.

— Anser du en höjning på 10 % möjlig?

— Det är svårt att ge ett exakt svar på den frågan, men arbetstakten och produktionen har ökat — i synnerhet i smältverket — utan att lönerna stigit i motsvarande grad. Produktionen ökar fortsättningsvis och dessutom kommer industrin att förstoras. En tillbyggnad är som bäst igång. En lönehöjning vore skälig och nödvändig.

— Flera arbetare har svårt att klara sig.

— Vad anser du om arbetsförhållandena här?

— Det är liksom ”friare” här än på många andra orter. Därför flyttar en del arbetare hit. Men arbetarskyddet har inte varit som det bort vara. I det avseendet finns det en lid del övrigt att önska.

— Hur kommer det att bli med det nya valsverket?

— Det ser ut att bli en ganska trist arbetsplats, det blir ont om ljus och luft. Det byggs nämligen mellan två gamla byggnader.

— Hur är bostadsläget?

— Bostadsstandarden har betydligt förbättrats under de senaste åren. Många bygger egnahem.

Vi återgår till avtalsfrågån.

— Vad anser du om tanken på att underställa det nya avtalet medlemskårens prövning?

— Jag anser att det vore bra, om avtalet innan det slutligt godkänns underställs alla avdelningar.

Också fjäderfabriken utvidgar driften

I Skuru får vi tag i fackavdelningens viceordförande Kauko Vainio. Han uppför tillsammans med arbetskamrater skorstenen i ett egnahem. Vi avbryter honom för en stund för att höra hans åsikt om en del av metallarbetarnas problem.

— Grundlönerna bör höjas, är även hans fasta ståndpunkt. Så som det nu är måste man göra tvångsackord för man är ju tvungen att göra hurdana ackord som helst, inte kan man ju heller tänka sig att arbeta för grundlönen

— Annars är det brått på fjäderfabriken, berättar Vainio. Jag tror att kvaliteten på de fjädrar vi gör är ganska bra så att de väl kan tävla med de utländska. Nu håller man ju på att förstora fabriken med det dubbla så affärerna tycks nog gå bra

— För oss metallarbetare har affärerna inte gått något bra. Men snart, så ska vi hoppas, får vi ett nytt kollektivavtal då det gamla går ut. Och vi ska hoppas att vi metallarbetare denna gång får vara med och göra det så att det blir ett bra avtal. Senaste gång fick vi bara kalla fakta på bordet, ”så här är det skrivet och där med jämt”. Det är fel att det blir så.

82-84 mk grundlön i Fiskars

I Fiskars träffar vi Arvi Lindstedt som understryker att förbundet nu energiskt bör ta itu med arbetarnas krav. Förbättringar är önskvärda i flera avseenden, framhåller han.

— T.o.m. om man gör ackord på 75 % (också minimum 30 % förekommer) blir förtjänsten liten. En hög ackordprocent betyder ännu inte stor inkomst om grundlönen är så låg som 82-84 mk.

— Under fem års tid har produktionen stigit med ca. 200 %. Men lönerna är i allmänhet här 140 mk i timmen. Yrkeskarlarnas årslöner pendlar mellan 300 000 mk och ca. 460 000 mk — årslöner på 500 000 mk förekommer, men i dem ingår en hel del övertidsarbete.

— I fråga om sociala förmåner har det förekommit inskränkningar. Läkare ficks tidigare gratis, men nu måste arbetarna betala 150 mk (på natten 300 mk) per besök. Det vore riktigt, om arbetarna skulle ha läkarbesök och sjukhusvistelse helt och hållet betalda från bolagets kassa. Vad beträffar förhållandena på arbetsplatserna här — tvättmöjligheter m.m. — är i vissa fall skäliga, i andra dåliga.

— Under den senaste tiden har någon mera märkbar uppskruvning av arbetstakten inte förekommit här. Detta beror delvis på att det i varit ledningsskifte.

Red

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.