Pargas köping: Några glimtar ur det kommunala livet

av Ny Tid

Folkdemokraterna erövrade som känt ett mandat av svenska folkpartiet vid senaste kommunalval 1953 i Pargas köping. Det betyder att den förenade vänstern för första gången fick majoritet i köpingen.

Trots att en av de borgerliga ledamöterna i valnämnden blev rasande då resultatet blev klart, trodde vi inte att högern skulle göra annat än som de ”goda demokrater” de ger sig ut för att vara, foga sig i förhållandena. Men så var ej fallet. De igångsatte en påtryckningskampanj i smyg mot de soc-dem. fullmäktigeledamöterna som de ansåg vara de svagaste i gruppen. T.o.m. en avdelningsingenjör pressade personligen två av sina underanställd, men denna gång dock förgäves. Och trots att arbetsgivarrepresentanterna vid fullmäktigesammanträdet till ordförande föreslog Jarl Nyberg, röstade samtliga socialdemokrater på folkdemokraten Albert Aaltonen, som blev vald.

Trots detta nederlag försökte högern erövra ordförandeposterna i samtliga nämnder, men med lika dålig framgång. Då försökte de utnyttja sin majoritetsställning i köpingstyrelsen och vägrade verkställa fullmäktiges beslut bl.a. beträffande valet av arbetsnämndens ordförande, till vilken post folkdemokraten Allan Dahlström hade valts. ”Motiveringen” var att han i egenskap av fackföreningsledamot inte var opartisk såsom deras kandidat byggmästar Karl Skarp, som företräder sin arbetsgivare.

Frågan gick till länsstyrelsen och efter att ha inbegärt kompletterande uppgifter avgjorde länsstyrelsen frågan till arbetarrepresentanternas favör. Observeras bör att utom köpingsdirektör Brunila, som ju är jurist, även firmajuristen vid Pargas Kalk, Thomasson, stod bakom besväret i likhet med ett annat tidigare fall, då de med hänvisning till stadsförbundets jurist Muréns uttalande, påstod att det var olagligt att sänka skattöret vid uppgörande av tilläggsbudget. Även i detta fall förlorade de i tolkningen, som skriftligt avgavs av stadsförbundets byrå.

Över valet av köpingsbyggmästare besvärade sig folkpartisterna Göran Henriksson och Rolf Thomasson under motivering att den valda saknade nödig kompetens bl.a. i svenska språket. Länsstyrelsen förkastade besväret, men herrarna fortsatte till högsta förvaltningsdomstolen, dock med lika klent resultat. Att valet på något sätt skulle ha varit lagstridigt var det inte fråga om, men en avsevärd bromsning i köpingens byggnadsverksamhet kunde på detta sätt åstadkommas.

Sv. folkpartigruppens ordf. socialchefen vid Pargas Kalk, Ossian Engblom kom i början av år 1954 med förslag om upphävandet av hyresreglementeringen på orten. Som motivering framhöll han att vi slipper av med bostadsbristen då husägarna själva får avgöra vem de tar. Statsrådet kom borgarna till hjälp. Lärdom: bostadsbristen lika svår som förut, men hyrorna har stigit 2-3-faldigt.

För närvarande pågår i samhället en intensiv kamp om stadsplaneförslaget. Planen har utarbetats av Pargas Kalks arkitekt Ragnar Nyberg och synbarligen följes ”husbondens röst” ty gator ska öppnas i tätaste arbetarkvarter och sålunda bostäder avlägsnas för att bereda rum åt breda gator till firmaledarnas höghus. Till och med busstationen vill man flytta i närheten av dessa hus, obekymrad om den villervalla som bleve följden av det redan nu svåra trafikkaos i köpingens kommersiella centrum. Enligt modern praxis skall all genomgångstrafik avledas från affärsstadsdelen så att endast inkommande och avgående trafiken till orten ledes dit. Det nuvarande förslaget innebär att t.o.m. den delen av trafiken som löper förbi centrum också ska dirigeras dit. Det heter ”den som pengarna haver, haver även makten”, så vi får väl se hur det går Folkdemokraternas klara ståndpunkt i frågan är 1) Busstationen som har blivit en fara för trafikanterna, skall flyttas i motsatt riktning än vad det stadsplansförslaget innebär.: 2) ingen bör vräkas från sitt hus och hem så länge ägaren vill bo där, ty om någon, så har herrarna och deras fruar [oläsligt] att gå vanliga vägar utan specialgator dragna över andras bostäder.

X

Fotnot: Albert Aaltonen, som nämns i artikeln, var Pargas mest framstående vänsterlokalpolitiker på 40- och 50-talet. Han tillhörde FKP, men moderpartiet var inte alltid nöjd med Pargaskommunisternas verksamhet, eftersom Aaltonen ofta vägrade använda facket som ett offensivt arbetsstridsvapen för att driva igenom DFFF:s och FKP:s politik. Mer känd på riksplanet var Alberts bror Aimo, som i flera år var ordförande för FKP. Artikeln är digitaliserad 3.6.2017.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.