Jag kommer punktligt klockan elva till Lilla Teatern för att träffa Asko Sarkola, men enligt damen i kassan sitter han i ett möte och kommer om en halvtimme. Efter morgonkaffe i Forum återvänder jag till Lillan, och en minut senare springer Asko nerför trapporna till foajén. Han är väldigt lång och skranglig, har svart basker, snygg halsduk och oinfattade glasögon.
— Jaså, du har redan druckit kaffe? För jag sitter helst på ett café och pratar, med lite utsikt, säger han när vi skakar hand. I caféet gör de mjölkkaffe med Hyla-mjölk i och man får en chokladpralin och ett litet glas vatten på ett fat med kaffekoppen. Människor går förbi i en jämn ström och Asko tittar ut genom fönstret.
— Titta där, det där är stans kändaste transvestit, säger han plötsligt. Jag tittar. Mannen har höga svarta nitförsedda stövlar och en chockrosa angoratröja, men ser annars ut som vilken rockstjärna som helst, modell äldre.
— Han jobbar på Arbis och brukar spela schack med pultsarna i Hesperiaparken, och man ska akta sig för att säga något om honom — jag tror att han kan boxas, säger Asko.
Vi ska tala om Asko Sarkola, men Asko Sarkola talar först bara om Ny Tid. Närmare bestämt om Atos Wirtanen.
— Atos Wirtanen satt i Lillans styrelse då jag först var chef, jag bad honom göra det. Vi hade en rätt så radikal pjäs på Lillan och en diskussion efteråt, och när den var slut sa Atos till mig: ”Inte visste jag att ni var en så radikal klubb.” Atos var en sällsynt människa, han var radikal både i sin syn på samhället och i sin konstsyn. Vanligtvis klarar folk bara av att vara endera, de som är radikaler när det gäller samhället brukar vara oerhört konservativa när det gäller konst. Eller tvärtom.
— Atos var också en väldigt positiv människa, fast han kunde ge bitande kritik så började han alltid med en positiv kommentar. Det är väl det närmaste jag haft att göra med Ny Tid, fast den kommer till vårt kansli och jag läser den då och då.
Barn och datorer
Så småningom kommer vi in på Asko Sarkola i stället. Hemma finns sex veckor gamla dottern Saga. Hur känns det att få barn igen?
— Jo, det känns fint. Jag har ju barn förut, men jag ser på henne på ett annat sätt, nu. Jag förstår mycket bra att en baby måste skrika lite på kvällen: tänk vilken mängd av intryck den får under en dag! Tänk om någon skulle visa hela Eremitaget åt dig under en enda dag, då skulle du vara helt överväldigad på kvällen. Och sedan skulle någon fråga dig
”Har du kolik, lilla vän?”
— Ett barns hjärna är ju som en dator utan någon inmatad information, och varje kväll måste den bearbeta alla dagens upplevelser på något sätt.
Datorer, ja. Asko berättar att han tänkte bli ingenjör och jobbade ett år på Nokias kabelfabrik, i femte våningen (där Ny Tid nu finns), och gjorde datamaskiner.
— När jag sade upp mig och berättade för min chef att jag ska börja i skolan igen sade han att ” bra, och kom ihåg att du är välkommen tillbaka hit när du ska göra din praktik.”
Så sade jag att ”tack, men det går nog inte för jag ska börja i teaterskola”. Då sade han gen ast att ”Jo, det är ju också bra.” Han hämtade sig mycket fort.
— Men jag har varit gift med en ingenjör. Nu är jag gift med en skådespelare (Jonna Järnefelt).
Gatan & Andras pengar
— I början på nittiotalet har vi på Lillan haft två teman för våra pjäser: penningfixering och arbetslöshet, och utlänningsfientligheten. Andras Pengar, skriven av en f.d. börsmäklare på Wall Street, handlade om pengar, börsen, hur man köper företag, slaktar och säljer dem.
— Det förstod sig humanisterna inte alls på, säger Asko och ser nöjd ut. Men industricheferna, de sade ”Äntligen en pjäs som handlar om någonting!” Vi har aldrig haft så mycket män i salongen som när vi spelade Andras Pengar.
— Gatan, som handlade mycket om slum och arbetslöshet, fick enormt mycket respons just av arbetslösa, de skrev och ringde upp och tyckte att det var fint att någon gjorde en sån pjäs.
Jag berättar att några av mina bekanta blivit chockerade och illa berörda av Gatan.
— Ha, vår isländske regissör ville ha den ännu mer chockerande, skrattar Asko. Vi skulle ha en striptease-dansös i pausen, ute i foajén, en riktig tredje klassens strippa, men vi fick inte tag på någon. Vi for runt på olika barer här i stan men hittade ingen som passade, de var alla för snygga! Vi frågade om de inte hade någon som var pensionerad, men det hade de inte. Det blev karaoke i pausen i stället.
— Det värsta stället vi besökte, regissören, några skådespelare och jag, var i Berghäll, och vi blev varnade för att gå dit på kvällen, då de har knivslagsmål där. Men när vi kom in och satte oss vid ett bord så kom det en kvinna, inte en servitris utan en gäst, och torkade av bordet åt oss. Vi beställde öl och kaffe och baren bjöd på kaffet, när det kom så att säga ”fina gäster”. En kvinna kom och bad om min namnteckning, och jag skrev den. Sen kom hon tillbaka och bad att jag skulle texta mitt namn under, för hennes kompisar trodde inte.
— De hade sin egen värld där, med egna relationer, och det var helt omöjligt att tro att någon av dem skulle kunna ta sig ut ur den. Det fanns en bar i Rödbergen också, där satt de utslagna humanisterna, de var språkkunniga och så men var lika långt nere.
Brist på klassiker?
Att Lilla Teaterns pjäser inte skulle vara tillräckligt seriösa, att det inte skulle finnas tillräckligt med klassiker på repertoaren, tycker Asko Sarkola inte stämmer.
— Det där är ett exempel på den intellektuella dualism som råder i Finland: sysslar du själv med något seriöst så väljer du din underhållning i motsatt riktning. Sen går du och ser en komedi på Lillan och kommer ut och säger ”Varför gör de inga seriösa klassiker på den här teatern,” säger Asko med en grimas.
— Vi spelar nog seriösa pjäser, men de ses bara av stampubliken, som ser allt. Man måste hitta en målgrupp för dem.
Själv går han sällan på teater, läser hellre en bok eller går på bio.
— Jag går inte mycket på teatern i Finland, oftare gör jag det utomlands. Men jag skulle säga att det i Finland görs bra teater. Vi har ju inte någon egentlig hovteaterkultur, det är mera teater för folket.
— Det som jag har sett av Viirus har varit bra, de har en egen profil. Och Ryhmäteatteri är bra.
Den som saknar klassiker kan se fram emot en Tjechovpremiär i början av mars, på finska. Kama Ginkas regisserar Elämä on ihanaa som byggs upp kring två kända noveller, Damen med hunden och Rotschilds violin. Den kvinnliga huvudrollen spelas av estniska Kärt Tomingas, i sitt hemland både musik- och teaterstjärna.
— Jag tycker det är en bra idé att ha ett estniskt-ryskt samarbete, det finns ju lite spänningar däremellan. Kama Ginkas kommer ursprungligen från Litauen, men han jobbar i Moskva. I pjäsen blir det en väldigt fin kontrast med Tomingas’ estniska brytning — jag måste säga till henne att inte tala finska för bra!
Stjärnor har större revir
Lilla Teatern har unikt höga biljettintäkter, förra året 50% av inkomsterna, och Asko Sarkola säger att det mest beror på att de jobbar hårdare än andra.
— Våra skådespelare spelar tvåhundra, tvåhundrafemtio, trehundra föreställningar om året. Jag hatar att ställa in en föreställning, säger han med eftertryck. På andra teatrar ställs det in, men nästan aldrig på Lillan.
— När Ritva Valkama fick lunginflammation så övade Leena Uotila in hennes roll i Hirvikuningas på en dag. Och när Leena gjorde en Parisresa medan Ritva var sjukskriven ersattes hon av Elina Salo.
Skådespelare och teaterchef har Asko Sarkola varit av och till sedan 1974.
— Nu är jag van, jag har varit det så länge. Men i början var det jobbigt. Först måste man lära sig att skilja på verkliga katastrofer och pseudoktastrofer — lunginflammation är en katastrof, men inte snuva… Dessutom var jag så ung då.
På frågan om skådespelare är besvärliga att jobba med svarar teaterchefen, inte skådespelaren.
— Njaa, inte egentligen… Stjärnor, förstås, de behöver ett större revir än andra. Eller revir, förresten, det är kanske fel ord. Alla människor har sitt personliga utrymme. Som någon har sagt om två stjärnor som går i banor bredvid varandra: de hålls på plats av attraherande och repellerande krafter. Om de kommer för nära varandra så förintas de. Det gäller också människor.
En lantmätares historia
En lantmätares historia, enmanspjäsen om en vietnamesisk båtflykting, Tran Minh Canh, har Sarkola turnerat med från Malmö till Luleå; i Norge, Danmark, Island, Färöarna; i Schweiz och Udmurtien med simultantolkning.
— Man övar en dag med tolken, så går det bra.
Trots den kylande realismen i En lantmätares historia säger Asko att den bara säger precis så mycket som människor tål. Det är t.o.m. genomtänkta underdrifter ibland. Redogjorde man för allt en flykting fått gå igenom så skulle folk inte kunna ta emot det.
— När jag repeterade Lantmätaren hände det att jag inte kom igenom hela pjäsen. Jag kan inte spela den för ofta heller.
Att Lantmätaren är en enmansshow betyder inte att han helst gör sådana, tvärtom.
— Det bara blev så, men jag tycker bättre om att spela mot andra. Naturligtvis spelar man ju alltid mot publiken, men ändå. Och komedier är ju roligare än tragedier, säger han och småskrattar länge.
— Den roll som jag repeterar just nu är alltid min favoritroll. Det är som med journalistiken: om du ska skriva en grej om någonting så måste du först känna dig entusiastisk över saken. Lyckas inte det så blir jobbet otroligt tungt. Så en professionell skådespelare gör först rollen till den bästa han någonsin fått.
Känner folk igen dig på gatan?
— Jo, nog händer det — i synnerhet om man just har varit i teve. Usch, säger han och ryser.
— Teve är en ytlighetsmaskin, säger han med eftertryck. Jag jobbar mycket hellre i radio.
Att den finländska teatervärlden skulle vara liten går han inte med på. Det finns en otroligt rik teaterkultur i Finland.
— Ryssland hade på 20-talet något av den mest radikala konsten, och teatern, man kan tänka sig. Också i Tyskland fanns det bra konstnärer. Men sen kom Hitler och Stalin och sopade rent bordet, och allting försvann. Skillnaden var att Hitler gjorde det öppet, brände böcker på bål och så.
Frestas inte en finlandssvensk skådespelare av Sverige, som större svenskspråkig marknad?
— Nej, vi har väldigt mycket teater på finlandssvenskt håll. Visst har jag jobbat i Sverige, i höstas gjorde vi en film på Gotland som heter Petri tårar, men jag gillar Finland och att jobba här. Man ska aldrig försöka skaffa sig en stor andel av en liten marknad, konstaterar han finurligt.
— Det är därför det går så bra för Nokia, världsmarknaden för mobiltelefoner är stor och de har en del av den. Och i mindre skala för Benefon, det var några ingenjörer som stack från Nokia och de gör jättebra telefoner.
— Ja, det var ju så att jag skulle bli ingenjör, därför är jag intresserad av telefoner och sånt, säger han förklarande.
Kaffet är slut, liksom intervjun. Vi stiger upp. Jag plockar ihop mina papper och Asko tittar på dem.
— Du har då inte gjort mycket anteckningar, säger han.
Text & foto Minna Tallberg
