Det går att förändra världen.
Seattle, Prag, Nice. Platserna blir allt fler, och snart kan det vara Malmö som förknippas med de spirande protesterna mot den oreglerade globala kapitalismen. Säpo-chefen Jan Danielsson har redan uttalat oro inför vårens toppmöten i Sverige. Värst tros det dock kunna bli i Göteborg på toppmötet i juni. Demonstrationerna på de internationella mötena det senaste året har nära nog blivit synonymt med ordet Attac, en rörelse som nu når Sverige på allvar.
Ja, det civila samhället spänner sina muskler, men det är en ordinär gråmulen lördagsförmiddag när Gunilla Andersson – en vanlig svensk kvinna i fyrtioårsåldern – ringer upp mig. Hon har precis skjutsat iväg sin femtonåriga dotter och har nu tid med den kortare intervju som jag föreslagit henne via e-post. Till vardags jobbar hon med fortbildning, men för ungefär ett halvår sedan läste hon om organisationen Attac i den svenska pressen. Det dröjde inte länge förrän hon satt som klistrad framför sin dator och Attacs internationella hemsida.
– Jag blev jätteglad när jag insåg att det fanns personer som reagerade, säger Gunilla upprymt. Det går att förändra världen, fortsätter hon, och man märker att den tidigare deppigheten nu är långt borta.
När bara pengar räknas
Tidigare kände hon – liksom många andra i den gryende svenska Attacrörelsen – maktlöshet och frustration inför att det bara är pengarna som räknas i dagens samhälle. I sin ungdom var Gunilla Andersson engagerad i SSU (Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund), men på tjugo år har hon inte varit politiskt aktiv förrän nu. Nyligen hade hon inne en debattartikel på Sydsvenskans ledarsida. Men hon är långt ifrån ensam i den allt digrare skaran av kritiker mot – det som den svenska journalisten och författarenBjörn Elmbrant har karakteriserat som – ”hyperkapitalismen”.
Det gick emellertid inte lång tid förrän hon beställde sitt första exemplar av Bim Clinellsbok om Attac, och snart hade hon beställt fler exemplar som hon nu gav till vänner och bekanta. Och deras reaktioner blev enbart positiva. Nu är hon en av ett tjugotal personer runt om i Sverige som är kontaktperson för en lokal Attacavdelning – Attac Malmö. När hon i slutet av sommaren vidare hörde talas om planerna på att starta en svensk Attacorganisation var hon inte sen att kontakta initiativtagarna. I slutet på september var det så ett första intressemöte för startandet av Attac i Malmö. Ett Folkets hus ställde sin cafeteria till förfogande och Gunilla ställde sig själv upp på det första mötet och berättade om Attac. Trots att det inte hade gjorts någon större marknadsföring så kom det nästan femtio intresserade malmöbor i alla åldrar. På nästa möte hade antalet intressenter tredubblats.
När jag frågar henne vad hon tror att en lokal Attacorganisation ska kunna göra pekar hon först på folkbildningen:
– Massmedia kan ge en lite märklig bild av världen. Det behövs andra, alternativa informationskällor och Attac kan vara en sådan. Man kan byta både erfarenheter och kunskaper. Men Attacs kanske viktigaste roll är som opinionsväckare. Vi kan förändra samhällsutvecklingen.
Ilska mot ökad individualism
På mötena har det varit föredrag om både Tobinskatten och WTO och IMF. Men det är nog den allt mer spridda ilskan mot en ökande individualism i det svenska samhället, mot privatiseringen av den offentliga sektorn och – nu senast – en av de större bankernas hot om införande av en avgift vid bankomatuttag som har gjort så att man under större delen av hösten kunnat höra ett allt mer unisont och högljutt ”Nu får det vara nog!” på debatt- och insändarsidor i de svenska medierna. Om det kanske har kunnat skönjas en uppgivenhet tidigare så får man säga att just den blev det första offret i det glokala krig mot spekulationskapitalismen som snart kommer att ha Sverige som slagfält i och med att Sverige blir ordförandeland i EU.
Men redan innan det officiella bildandet av den svenska Attacrörelsen har det uppkommit en organiserad motattack. I slutet av september publicerades en debattartikel på den viktigaste debattsidan i Sverige – DN Debatt 26 september – som var ett upprop mot Attacaktivisterna och andra ”globaliseringsmotståndare”. Det uppropet undertecknades av en blandad skara debattörer och politiker – främst från högerkanten – bland annat av kristdemokraternas partiledare Alf Svensson.
Men Attacs idéer splittrar just nu inte bara den svenska befolkningen utan även regeringen: handelsministern Leif Pagrotsky förordar en global finansskatt, medan finansministern Bosse Ringholm motsätter sig den. Även de svenska ledarskribenterna verkar vara något kluvna. Många gånger blir det emellertid bara ett gytter av negativt laddade ord som fundamentalism, våldsverkare etcetera, när frihandel, globalisering och nyliberalism ställs mot antikapitalism, antiglobalisering och vänsterextremism. Det spelar ibland ingen roll på vilken sida som skribenten ställer sig. Hos den liberalt sinnade ledarskribenten PM Nilsson (Expressen 10 oktober) finner man dock några försonande ord, vilket det alltså hittills varit alltför ont om. Han ser att denna vänster hävdar ”medborgarens rätt att ställa villkor på kapitalismens ständiga omvandling”, och konstaterar att ”vad är det för farligt med det kravet?”
Dialog är viktig
Det Gunilla Andersson slutligen pekar på i sitt samtal med mig är att just dialogen är viktig. Hos Attac är samtalet viktigare än debatten, vilket lett till ett antal öppna seminarier som ska bli fler, och Gunilla talar för en större lyhördhet och tycker att just dialogen är en styrka hos Attacrörelsen:
– Jag trodde till exempel aldrig att jag skulle vara med i samma organisation som en präst, säger hon, och jag tycker mig kunna se leendet genom telefonledningen.
Kanske är det just detta att Attac har kunnat samla en förhållandevis stor bredd av människor som gör den så stark och därmed hotfull för vissa andra. I en artikel om Attac och dess meddemonstranter i Dagens Nyheter (27 september) intervjuades göteborgssociologen Håkan Thörn. Som en av de främsta experterna inom det område inom sociologin som brukar kallas sociala rörelser kunde han se flera företeelser som gör den här rörelsen unik: den stora blandningen av sympatisörer, en bredd som i sin tur leder till att den lockar människor från alla åldrar, en antihierarkisk organisation utan reella ledare, samt det att den senaste teknikens välanvändning har revolutionerat arbetet med att mobilisera deltagarna i dessa nya nätverksrörelser.
Vid den första Attacmanifestationen i Malmö i början på nästa månad kommer det bland annat att utropas en spekulationsfri zon, säljas Tobinbakelser, vara en folkomröstning om globaliseringen och vara en pensionärsinstallation. Det är så man ska börja återerövra framtiden i Malmö.
Attacs hemsida har adressen www.attac.org.
Den svenska motattacken hittar man på www.motattack.nu.
Dan Abelin
