Att återvända till en dröm

av Henrik Jansson

Henrik Jansson betraktar 70-talsvänsterns rättsideal i ljuset av dagens marknadsdiktatur.

Genom att skriva romanen Protokollsutdrag från subversiva möten har jag velat återknyta kontakten med en del för mig i tiderna mycket avgörande drömmar och ideal. Min roman är nämligen en inifrånskildring från den minoritetskommunistiska rörelsen på 70-talet – och naturligt nog också en berättelse om några människor som då är unga och politiskt engagerade, och sedan på olika sätt går vidare in i det så annorlunda 2000-talet.
Bakgrunden till att jag skrivit en roman med den här tematiken är inte att jag skulle haft något behov av att ta avstånd – göra avbön, som det så vackert heter – från gamla politiska ideal. En central drivkraft har tvärtom varit behovet att bidra till 70-talsvänsterns upprättelse, viljan att betona den tidens aktivisters rätt till positiva minnen.
Det skadar knappast att idag dra sig till minnes den tidens rättviseideal, och ställa det i relation till den marknadsdiktatur vi idag fått istället. I själva verket tycks också en del av dem som ständigt betonar vikten av ”marknadens fria flöde” ha börjat intressera sig för 70-talet – för visst kan det väl vara mer behagligt att diskutera hur mycket elände den gamla tidens minoritetskommunister ska ha ställt till med, än att gå in på den grava snedfördelning av resurser som i marknadens namn hela tiden pågår, just nu, precis framför våra ögon.
Trots att min roman har en historisk botten är det i första hand just dagens ekonomiska och politiska klimat (och min upprördhet över det) som fött fram den. Också jag har reagerat starkt på den nedmontering av välfärdssamhället som är på gång i Finland, och på att det för nyliberala debattörer under 2000-talet faktiskt blivit helt rumsrent att som ett mantra öppet upprepa att ”marknaden inte mår bra” om resurserna inte fördelas ojämnt!
Och samtidigt som denna utveckling pågår riktas dessutom en mängd delvis starkt onyanserade angrepp mot de aktivister som på 70-talet ville arbeta för en större rättvisa. Jag kan känna ett stort raseri när jag hör något speciellt nedlåtande om människor som på den tiden var min familj. Det här är rätt långt en emotionell reaktion, som inte är så intressant att lufta i diskussioner där det handlar om att visa hur fel motdebattören har och hur rätt man själv. Istället har jag i fiktionens form velat söka mig tillbaka, återuppleva något av vad det handlade om, och under den resan också försöka rehabilitera lite av de sunda ideal som var i rörelse.
En rättvisare värld
I samband med romanarbetet har jag, trots titeln, inte tittat i några protokoll – jag ville inte skriva en objektiv historieskildring utan skapa fantasier utgående från en tid och politisk atmosfär jag kände till. Huvudpersonen fick dock, trots att också han är fiktiv, heta Henrik Jansson. Jag hade inte planerat det så, men fick när jag testade den lösningen in en ny spänning i själva skrivprocessen. Det som hände var att jag kom att fantisera fram situationer jag själv inte varit med om, men som jag kunde ha varit med om – och i dem lägga in min fiktiva Jansson, och låta honom göra saker jag själv inte gjort men kunde ha gjort. Så uppstod för mig, både som skribent och gammal kommunist, en komplex och laddad situation.Samtidigt är detta med att ge huvudpersonen sitt eget namn lite att leka med elden, eftersom det så lätt leder till att mottagaren frestas till en alltför självbiografisk tolkning. Men efter att jag släppt iväg texten har jag å andra sidan inte längre någon möjlighet att kontrollera dess färd, eller hur den tolkas – och det får jag lov att acceptera. Klart är dessutom att jag när det handlar om romanfiguren HJ använt mig av stämningar jag själv på 70-talet haft, och tankar kring detta decennium som jag senare – under arbetet på romanen – tänkt.
Det fanns hos mig själv, liksom hos romanens berättare, vid ingången till 70-talet ett slags hål i själen, en längtan efter ett hem, en familj. Ett behov av att få göra något som jag kunde känna att betydde något, som skulle ge mig en roll i livet. Mycket av det här fick jag via mitt engagemang inom vänsterrörelsen, där jag sedan snabbt gled vidare till den minoritetskommunistiska falangen.
Naturligtvis fanns det också världspolitiska orsaker till engagemanget, till att det just då fanns ett sådant sug i hela vänsterrörelsen. Vietnam och FNL-rörelsen var i initialskedet för många direkt avgörande. USA gjorde mig till kommunist, brukar jag säga, och lika säkert är att USA just nu skapar mängder av små terrorister.
Inom den minoritetskommunistiska ungdomsrörelsen där jag sedan agerade utkristalliserades så den krets som kom att fungera som min familj i många år. Den rörelsen var för mig inte något sådant uppifrånstyrt helvete som jag efteråt kunnat läsa att den borde ha varit, utan ett sammanhang där jag för min del trivdes och hittade folk jag kunde ha roligt tillsammans med. Vi förenades av ett moraliskt patos, och den gemensamma drömmen om att via vårt arbete kunna bidra till en mer rättvis värld och solidaritet med de svagare. En del av de globala missförhållanden vi engagerade oss i – de rika ländernas roffarövertagande av fattiga länders naturresurser – ses idag helt allmänt som förkastliga. Men att föra fram den kritiken gav i början av 70-talet epitetet ”jävla kommunist”.
När jag idag tänker tillbaka ser jag det som naturligt att betona att detta rättviseideal, solidariteten med de svagare, och det moraliska patoset var sunda drivkrafter, som vi med stolthet bör kunna minnas. Och gärna på nytt försöka få tag i!
Att tro på kommunismen
Att man sedan kan jämföra de minoritetskommunistiska sammanhangen med frikyrkliga församlingar är en annan sak. Visst. Musiken, gemenskapen, en lite irrationell tro, dragningen till det svart-vita, mycket fanns ju där. Många kända artister inom den politiska sångrörelsen kom i själva verket direkt över från församlingarnas sånggrupper. För visst handlade det om att tro, samtidigt som marxismen sades stå på vetenskaplig grund – kanske gör den det, det vet jag ganska lite om, det har aldrig betytt så mycket för mig. Jag var nöjd bara jag hittade någon sorts harmoni, och var kommunist (också) för att det gjorde mig själv lyckligare. Det skulle vara ett självbedrägeri att påstå något annat.
Och även om jag i min roman inte primärt varit ute efter att fokusera på misstag inom rörelsen, så påstår jag heller inte att de inte skulle ha gjorts. En i dagens perspektiv sorglig sak var oförmågan till samarbete med övriga vänstergrupperingar. Vad Sovjet beträffar har jag sedan som princip att diskutera det problemet enbart med dem som också idag söker motkrafter till marknadsdiktaturen. Sovjet har annars alltför ofta blivit ett svepskäl för att slänga alla minoritetskommunistiska ideal på soptippen, eller för att några alternativ till marknadsekonomin helt enkelt inte kan uppstå.
Man behöver heller inte vara något ljushuvud för att idag, med tre decenniers perspektiv, hitta fel hos 70-talsvänstern i allmänhet och minoritetskommunisterna i synnerhet. Men det finns redan så många som med sådan iver sparkat in dessa vidöppna dörrar, att jag i romanen sett det som mer utmanande att försöka se människan bakom rörelsen. Samt ställa 70-talet och vår egen tid bredvid varandra, och på det sättet illustrera den senares brist på drömmar om ekonomisk jämlikhet.
Meningen med livet
När drömmar förvandlas till politiska system urholkas de, samtidigt som många av aktivisterna söker sig bort. Själv gled jag ut ur rörelsen kring 1980-81, och insåg inte att jag då borde ha hittat något annat som kunnat ge mening åt mitt liv. Som det nu blev minns jag 80-talet som en vidrig tid, ända tills jag i slutet av decenniet började leva familjeliv. Detta var också det enda som var tillräckligt stort för att helt kunna ersätta min politiska familj.
I min roman glider en av de viktigaste gestalterna, den politiska ledaren Åminne, ut ur rörelsen och kommer istället att ta hand om sina tre tidigt moderlösa döttrar. Då de två kamraterna Jansson och Åminne på 2000-talet återses inser den förre småningom vad som hänt med hans gamla kamrat – han har lärt sig underkastelse. Men inte nedifrån, i förhållande till politiska ledare, en straffande Gud, en dominerande far eller alkohol. Utan underkastelse uppifrån, den som bara den starkare kan erbjuda – i förhållande till en dödssjuk partner eller små barn.  Den finaste formen av ödmjukhet.
Och det är något av den ödmjukheten man skulle önska att de som idag är starka i samhället kunde ha lite mer av. Dock verkar det inte vara något att hoppas på. Lösningarna måste alltså vara andra.
Jag har själv ända sedan 80-talet haft en förhoppning om att någon gång tolka erfarenheter av mitt 70-tal i romanform, men det visade sig att det inte blev möjligt förrän jag i förhållande till de politiska drömmarna gått hela varvet runt. Levt i dem, förlorat dem, sörjt dem, tagit avstånd från dem, och så – via min upprördhet över dagens marknadsdiktatur – också på något sätt kunnat återvända till dem. Först under 2000-talet har jag fått tillbaka förmågan att se på mitt 70-tal med den kärlek jag tycker det förtjänar.
Så vill jag gärna också tro att man som författare kan tänka sig någon form av litterärt uppdrag. Och att en del av det i så fall skulle vara att peka på orättvisor i samhället, och synliggöra människor som samhället i övrigt spottar på eller inte vill veta av.
Det finns de som fnyser åt sådana ideal, och säger att vi som strävar åt det hållet bara falskt försöker göra oss ”godare” än vi är. Ja, kanske. Men å andra sidan tycker jag nog det är bättre att vara en skitstövel och åtminstone sträva mot en större empati och solidaritet. Än att vara en skitstövel och dessutom vara stolt över det.
Henrik Jansson
Bearbetad (och förkortad) version av ett föredrag hållet på det finlandssvenska kulturseminariet i Mariehamn 6–7 mars.
Hans bok recenseras av Kaj Hedman i Ny Tid 9/2008. 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.