Förväntningsutrymmets renlighet

(Shit vad det är svårt att skriva den här texten! Jag är så ambivalent, motsäger mig i varenda mening. Är det okej att vara finlandssvensk författare idag? Är vi på utdöende tillsammans med resten av vår befolkningsspillra? Är vi en sorglig domänförlust som ingen sörjer för att ingen förstått hur viktiga vi är? Eller är vi det vi alltid varit: individer i en grupp med svenska som modersmål, bosatta i Finland? Med en ambivalens som är samhällelig men som genomlevs personligt och individuellt.)

Jag studerar frågeformuläret som konduktören på tåget från Seinäjoki till Vasa stuckit i min hand. Jag får sex alternativ för att förklara min inställning till bl.a. ”förväntningsutrymmenas renlighet, parkeringsplatsernas tillräcklighet, konduktörens smidighet, min helhetsnöjdhet med VR:s verksamhet före och under resan, samt ifall mina erfarenheter av VR överträffades eller underskreds”.

Ett digert formulär, trettio frågor på ena sidan och ”mera frågor på vändsidan!”.

Ingen fråga gäller den språkliga situationen. Det är självklart att ”utropens tillräcklighet i undantagssituationer” gäller personer med finska som modersmål, inte finlandssvenskar, inte utländska turister.

Jag fyller samvetsgrant i alla ”bakrundsfrågor” och återlämnar formuläret till den smidige konduktören.

Därefter fortsätter jag att fundera på det finlandssvenska förväntningsutrymmet, ett väntrum där jag inte vet om jag väntar på döden, en prisutdelning, kallelse till en anställningsintervju eller en ultraljudsundersökning av mitt språk.

(Kanske jag bara sitter här i hopp om att någon ska notera mig?)

När min mamma flyttade från Sverige till Finland på 1930-talet skrev hon hem och berättade att det vanligaste tillnamnet i Helsingfors var Talonmies (gårdskarl), ”lika vanligt som Andersson hos oss”. Hon fann sig väl tillrätta, besökte staden Nystad som på finska heter Uusikaupunki, vilket hon raskt översatte till ”utkikspunkt” eftersom hon felaktigt uttalade ordet som uusika-punkki. ”Finska är inget svårt språk, det liknar i mycket svenskan” meddelade hon sina föräldrar.

Min mamma lärde sig aldrig finska. Men hon levde ett långt och socialt rikt liv på svenska. Hon blev finlandssvensk och klagade aldrig över att hon skulle ha känt sig utestängd eller illa behandlad när hon talade svenska eller rådbråkade de få finska ord hon lyckats memorera vid en Arbiskurs. Att hon inte kunde finska var i hennes ögon lika naturligt som att hon inte kunde engelska. Det var ingen överlevnadsfråga. Förväntningsutrymmet var stort och inbjudande. Hon behövde inte bli upprörd över en illa gjord översättning.

(Jag är avundsjuk på min mamma. Hon togs emot med öppna armar. Jag som finlandssvensk författare tycker att jag måste kämpa för utrymme, för berättigande, måste förklara vem jag är. Varför skriver du inte på finska? (Åh herregud vad folk skulle skratta då.) Dessutom måste jag förklara på olika sätt för olika personer. Inte huka, inte heller kräva för mycket. Jag får vara förbannad över det uruselt översatta frågeformuläret, men ska samtidigt vara tacksam över att det trots allt blivit översatt.)

På 1960-talet skrev diktaren Rabbe Enckell om de olika ensamhetsarter en finlandssvensk författare har att räkna med: ”den ensamhet som varje annan författare (och människa) känner, den ensamhet som hans isolering från Sverige predestinerar honom till, den ensamhet som isoleringen från det finska Finland medför, den ensamhet som finlandssvenskarnas ointresse, kyla, osjälvständighet och allmänna underlägsenhetskänsla predestinerar honom till”.

(OBS. Min mamma var inte författare. Därför var hon heller inte ensam. Varför envisas jag överhuvudtaget med att ta med detta Enckell-citat? Han har ju fel, också om jag precis förstår vad han menade. Vi har fel trots att vi vet att vi också har rätt.)

Historien visar att den finlandssvenska litteraturen slår tillbaka med full kraft när den hotas av isolering. Enckells manliga författare har fått sällskap av en massa kvinnor, som är vana att tackla ensamhet och isolering och inte låter sig brytas ner så där bara. Han har fått sällskap av unga författare som interrailat sig genom värld, litteratur, känslor, generationer, uttryckssätt. Äventyrare, absurdister, humorister, epiker, essäister, dramatiker, centrallyriker, historiker, teologer, romantiker, deckarförfattare, barn- och ungdomsförfattare – 197 medlemmar i Finlands svenska författareförening ser till att hålla mångfalden vid liv.

Man behöver inte vara medlem i en författarförening för att skriva. I Frankrike i ett gammalt slott bor Christina Thorn som skriver egna böcker på svenska och översätter andras till franska. Hennes nyutkomna bok Junker Erlands ritt utspelar sig för åtta sekler sedan och behandlar vår tids viktigaste frågor: krig och fred och individens ansvar. Utgiven på Skrivor, som drivs av Gösta Ågren och Anna-Lisa Sahlström i Lippjärv, Österbotten, där finlandssvenskhet-

en inte dör ut. De har även gett ut Carita Nyströms Sju berättelser från sextiotalet, också det en bok om individer i sin tids malströmmar.

I slutet av augusti utkom Mariella Lindéns och min brevbok Sökord (Schildts) som handlar om vänskap, rum, tid, brev, böcker och sorg. I den flätan ingår nordisten, journalisten, feministen Harriet Clayhills som under sitt långa liv levat i Finland, Sverige och Norge och oförskräckt byggt stabila broar mellan sina olika platser på jorden. Det går att bryta sig ut ur Enckells ”ringmurar av ointresse, nonchalans, glömskor och allmän saklös underskattning”.

(Den flödande feedback som vi fått för Sökord uppvisar varken ointresse, kyla, osjälvständighet eller underlägsenhetskänslor hos läsarna. De har bättrat sig sedan 1966. Det är bra. Men jag förstår fortfarande Rabbe Enckell och hans gnäll.)

Under sommaren har jag för övrigt suttit med i en helt finlandssvensk tidskriftsjury med fem medlemmar som utser Sveriges bästa kulturtidskrift 2009. En rolig idé att be oss här i Finland läsa igenom 45 kg rikssvenska kulturtidskrifter och låta oss stimuleras av deras uppkäftighet, mångsidighet, argumentationsförmåga, litterära halt och journalistiska glöd. Wow. Det går att skapa nya slags kontakter över vattnen. Det görs hela tiden.

Till och med lyrik, som sägs vara en sådan marginalföreteelse, översätts fortfarande. ”Esperanto del Cuerpo” heter en spanskspråkig samling som utkommer i september och som sprids företrädesvis i Latinamerika. Det är en samlingsvolym med dikter ur alla mina diktsamlingar 1975–2005, översatta av Roberto Mascaró.

Så varför klaga? Men gör jag det: klagar? Eller bejakar jag bara min ambivalens? Jag har nyss sett på Märkesgalan 1809–2009 i tv med de gränsöverskridande Birgitta Ulfsson och Stina Ekblad som konferencierer. När Tony Iivonen, ”dragspelets Harry Potter”, spelade Säkkijärven polkka beslöt jag att lära mig finska ordentligt för att få rätt att kalla mig en riktig finne. Sen förstod jag att han bor i Sverige. Jag bor i Helsingfors och kunde likaväl ha blivit kvar i Örebro efter kriget. Att ständigt växla skepnad är en identitet så god som någon.

Ett gapande tomrum finns dock som blir svårt att fylla i finlandssvensk litteratur. Kulturkritikern Timo Hämäläinen dog i början av augusti. Den stora encyklopedisten har stängt sin dörr. Hans insatser som förmedlare mellan den finlandssvenska, nordiska,  finska och omvärldens litteratur har med rätta prisats som unika. Vi som känt honom saknar honom, de som inte känt honom kommer snart att undra varför en sådan som han inte finns.

(Precis som med finlandssvenskheten. Om den i renlighetens namn städas ut ur sitt förväntningsutrymme, kommer då utropens tydlighet ”i framtid” att

1) öka?

2) stanna på samma nivå

3) minska?)