Claudio Magris är prosaist, dramatiker och professor i tyska språket och litteraturen i Trieste.
I likhet med Umberto Eco, Barbara Tuchman och Milorad Pavi´c har han alltså akademisk bakgrund och liksom de hamnade han under 80-talet på de internationella bestsellerlistorna. Magris stora framgång Donau är en syntes mellan traditionell historieskrivning, en studie i mentalitet och reseguide. En ny romangenre som har blivit allt populärare: människor världen över läser hans tjocka volym om en flod och livet kring den.
Över alla gränser
Donau är en resa genom det forna habsburgska imperiets rika kultur över Kyrillos och Metodius (upphovsmännen till det slaviska alfabetet) gamla trakter, som är dagens Bulgarien, Makedonien och Jugoslavien, till Rumänien och det deltaområde där flodens tre armar mynnar ut i Svarta Havet. Magris avhandlar tid och rum, snarare än enskilda individer. Och antingen man uppskattar överskridande av litterära genregränser eller inte är författarens rika kunskap och gedigna forskningsarbete imponerande.
Claudio Magris kommenterar sitt verk med att anknyta till forna Jugoslavien:
– I Belgrad finns det trots allt en intellektuell opposition, medan Tudjman i Kroatien lyckats med att kväsa nästa alla. Till exempel så skickade en kollega från Zagreb tillbaka ett brev till Paris, Sorbonne, för att avsändaren hade skrivit Zagreb, Jugoslavien. Han skickade tillbaka brevet och skrev att det hade varit samma sak som att skriva Paris, Tyskland eftersom även Paris varit ockuperat. Men det är inte klokt! Och han tillägger:
– Framförallt så är det inte sant. Och vid ett besök på universitetet i Zagreb sade jag att antingen ser sig Kroatien som en del av det forna Jugoslavien och då tillhör Kroatien vinnarna av andra världskriget eller så anser man sig ha varit ockuperat av Jugoslavien och i sådana fall har Kroatien, liksom Tyskland och Italien, förlorat kriget och är då tvunget att lämna tillbaka mark. Och då inte till Italien, eftersom även Italien förlorat kriget, utan till Jugoslavien.
Utanför världens gång
I Ett annat hav, Magris‚ andra bok på svenska, är det individens identitet och problematiken som uppstår kring förnekande av densamma som undersöks och beskrivs.
Huvudpersonen Enrico Mreule (en historisk person) flyr till Patagonien för att slippa militärtjänst och ställa sig utanför världens gång. Efter tretton år bryter Enrico den självvalda isoleringen. Han återvänder till Europa och får då uppleva ett annat slags utanförskap.
– Även i Slovenien säger man att man var ockuperad av Jugoslavien. Och det är sorgligt. För känslan att man tillhör något gemensamt, att man delar det som varit i det förgångna och att man ändå skiljer sig från varandra verkar ha nått sitt slut med min generation, säger Magris à propos förnekande av identitet och Ett annat hav.
Han fortsätter:
– Min bortgågna fru till exempel var från Rijeka. Hon tillhörde en av de italienska familjerna som tvingades på flykt. Senare skrev hon om sina sju år som flykting. Hon skrev både om säkerhetspolisens brutalitet och om skollärare som hjälpte dem att gömmas sig. Om både och, för det var hennes historia. Även för henne var slutet på det forna Jugoslavien slutet på en del av hennes liv.
Till historien hör även att Marissa Magris, en gång Marieri, under tiden som hon skrev boken om sitt liv som flykting fann att hennes familj har slaviska rötter.
Hemma i mikrokosmos
I sin senaste bok, Mikrokosmos, skriver Claudio Magris om sina hemtrakter. Livet i och kring Trieste; staden vid Adriatiska havet och gränsen till Slovenien är ett stenkast från Österike, Ungern – Centraleuropa – och Medelhavet.
Även här finner man den ihopflätade italienska, slaviska och germanska historien varvad med beskrivningar av fenomen och personligheter som hör till respektive plats.
Vart och ett av de nio kapitlen har sitt huvudtema; Stadsparken, Café San Marco, Kullarna kring Turin, och kan läsas i den ordning man själv väljer.
Att vara en del av något större och ändå något säreget är ett återkommande tema i Claudio Magris böcker.
På min fråga om integration och eller separatism i dagens Europa svarar Magris:
– Min kärlek för små platser har absolut inget att göra med det regressiva fenomenet som jag anser att regional patriotism och nationalism är. Jag hatar det! Och jag anser att den lilla sorten är värre än den stora på grund av den känsla av isolation som den skapar. Från detta perspektiv menar jag att man måste lämna sin lilla värld och integreras i den större. Integration är att ständigt integreras, att känna att man inte är isolerad utan integrerad med livet som transformeras som gocce di aqua – vattendroppar.
Vem var först i Trieste?
– Det är en tragisk situation vi befinner oss i. Jag vet att integration i förlängningen leder till slutet… men vi kan inte undvika den faran. För alternativet är det regressiva resonemanget om vem som var förste man i Trieste, en italienare eller en slav.
Vi fortsätter att diskutera kring individen och samhället och jag undrar om det inte också finns en fara i att vi medan vi söker en god moralisk standard som kan passa alla också gör oss av med skillnaden som gör dig till Dig och mig till Mig.
– Jo, och det är det som är det tragiska. Man måste välja mellan att å ena sidan respektera en annan individs åsikt, religion etcetera, å andra sidan humanitet och någon slags universell moral. Och jag hatar detta för det är slutet på dialog och tolerans. Jag är inte redo att diskutera om Auschwitz var bra eller dåligt.
Riva murarna kring ghettot
Tanken med en universell moral är kanske god men i praktiken har den gett andra utslag; under dess flagg har västvärlden i århundraden dominerat och skövlat folk och traditioner.
Sin vana trogen tar Magris ett exempel ur historien, för att förklara; episoden då Napoleon kommer till Italien som general och upphäver lagen mot judarna:
– Han ville riva ned murarna kring ghettot, öppna dörrarna… men rabbin som arbetade i ghettot vände sig till honom i protest. Han ansåg att murarna skyddade judarna. Och i denna dialog, som finns bevarad än idag, finner man att även rabbin hade lite rätt. Men om jag måste välja så håller jag med Napoleon, säger Claudio Magris och fortsätter att förklara:
– Vad jag vill säga är att det även här finns en tragisk aspekt. För medan Napoleon å ena sidan använde sig av den universella moralen så var det å andra sidan ett ohyggligt instrument för politisk makt.
De val som Claudio Magris anser att man måste göra är svåra, och man kan förstå att han låter Enrico i Ett annat hav säga att böcker är lätta att bära, och att allt annat i livet är tungt.
Tålmodig dialog
Efter ett längre samtal om den universella moralens för- och nackdelar; vem som kan (läs skall) besluta och hur, över den tradition, moral och känsla som majoriteten i Alabama och Mississippi bar på när man motsatte sig afro-amerikaners tillträde till universiteten, till majoritetens val av nationalsocialism i 1933 års Tyskland, säger Magris att den långsamma, tålmodiga dialogen som vi som individer kan föra och utifrån vilken vi kan bygga en bas för gemensamma värden är den enda och demokratiska vägen. Avslutningsvis tillägger han:
– Allt för ofta tror folk att endast dåliga och dumma känslor är hindret men objektivitet kan också vara ett hinder. Vill man övervinna hindret bör man inte underskatta problemet.
Claudio Magris: Donau (Danubio) på sv. 1990
Ett annat hav (Un altro mare) på sv. 1992
Mikrokosmos (Microcosmi) på sv. 1998
alla övers. av Barbro Andersson, förlaget Forum
Gordana Malesevic
