Kulturpolitiken ska stöda det icke-vinstbringande

av Christian Blom

Tack Nora Hämäläinen för dina artiklar om kulturpolitik (Ny Tid 18-19/2010). Kulturpolitiken är verkligen ett intressant politikområde som man borde diskutera oftare och problematisera mera. Såsom Hämäläinen låter veta i sina artiklar finns det stora förhoppningar om att en framgångsrik vänsterpolitik ska kunna drivas igenom inom kulturpolitiken – såsom det egentligen också har skett åtminstone alltsedan 1970-talet, då kulturpolitiken lanserades som eget politikområde.

Kulturpolitiken har sedan byggts vidare via ett otal betänkanden och deklarationer inför riksdagen och via lagstiftningen på området. I Sverige har den kulturpolitiska debatten gått het de senaste åren på grund av att regeringen försökte göra en ganska markant linjeförändring. Man frångick bl.a. den gamla regeln att kulturpolitiken ska fungera som en motvikt till marknadskrafterna. Också i Finland behandlar riksdagen i slutet av maj regeringens nya kulturpolitiska rapport. Den innehåller inte så mycket nytt vad gäller linjedragning, men vi ska komma ihåg att Finland redan för tio år sedan fick sitt stora kulturpolitiska betänkande. Redan då flaggade man öppet för att bredda kulturpolitikens område till entreprenörskapets, innehållsproduktionens, innovationspolitikens och överlag kultur- och näringslivssamarbetets område.
I Finland har man överlag varit mer pragmatisk i kulturpolitiken – de ”heliga” löftena om att bara stöda non-profitkultur frångick man här för länge sen. I Sverige vore det omöjligt att tänka sig att stadsteatrarna skulle producera mer eller mindre kommersiella musikaler. Hos oss spelas sådana enbart på stadsteatrarna, främst på Helsingfors Stadsteater och på Svenska Teatern – med stats- och kommunalt stöd alltså. Det här leder hos oss till en långsam ”smygkommersialisering” av t.ex. teaterinstitutionerna via kraftigt höjda freelancelöner och andra produktionskostnader och biljettpriser.

Då vi talar om kulturpolitik tycker jag att vi borde tala mera och öppet om begreppet icke-vinstbringande konst och kultur (från engelskans non-profit). För kulturpolitiken handlar ju allra främst om att kanalisera offentliga bidrag till just denna icke-vinstbringande sektor. Alla teatrar hos oss är icke-vinstbringande, Operan är det, stadsorkestrarna och muséerna är det och mycket annan kulturproduktion är det. Det innebär att den här sektorn särbehandlas av beskattaren: man behöver bl.a. inte betala inkomstskatt. Teatrarna har dock blivit skyldiga att betala mervärdesskatt under de senaste åren – ett problem eftersom de nu enligt mervärdesskattelagen klassas som näringsutövare, d.v.s. vinstdrivande företag. På inkomstskattens sida går de ännu fria, fastän skattemyndigheterna visserligen har startat processer runt om i landet mot både kulturinrättningar och enskilda konstnärer där man försöker visa att deras verksamhet är näringsidkande.

I något skede borde man lyfta fram den här frågan i kulturpolitiken och försöka lagstifta klarare om den icke-vinstbringande sektorn, dess definitioner och gränser. Men risken är att beskattaren då ”hittar” kulturen, och i dessa tider av finanskris så skulle man säkert gärna bredda på skattebasen så att allt kulturutövande skulle ses som näringsidkande. Det bästa skyddet vi har idag mot kapitalismens intrång i kulturen är nog dagens lagstiftning: föreningslagen, stiftelselagen och några paragrafer i inkomstskattelagen. De här förutsätter idéell verksamhet inom den del av kulturen som juridiskt baserar sig på förenings- eller stiftelselagen eller är ”helkommunal” eller ”helstatlig”. Och det är just det här lilla ordet idéell som man kunde diskutera mera och mera syna i sömmarna.
Vi ska alltså medvetet försvara kulturen såsom icke-vinstbringande verksamhet. Frångår vi det så förlorar vi inom kulturen både det offentliga stödet och skattefriheten och hela frågan om det idéella, om att man försöker göra högklassig och bra konst och kultur. En annan sak är att det också finns kommersiell kultur (film, medier m.m.) som ofta behöver stöd. Men den ”innersta cirkel” eller kärna inom kulturen som vi ska försvara är den som kallas för non-profitkulturen. Och det är inte riktigt samma sak som David Thorsbys innersta cirkel (se Hämäläinens artikel i Ny Tid 19/2010).

Fastän kultursektorn ofta är icke-vinstbringande så ska vi nog acceptera att man skolar folk i managementkunnande och producentskap för den här sektorn – såsom vi också gör i Finland och på andra håll i världen. Det finns ett eget vetenskapsområde som kallas arts management där frågan om ledarskap och lönsamhet inom konsten och kulturen granskas. De här ledarskapsteorierna har utvecklats från några klassiska analyser av kulturens ekonomi, främst gjorda av amerikanerna William Baumol och William Bowen i det klassiska verket Performing arts – The economic dilemma (1966). Hela arts managementskapet bygger på försök att hitta teorier och argument som stöder den icke-vinstbringande kulturverksamheten. Baumol är för övrigt fortfarande aktiv inom internationell kulturpolitik.

Diskussionen om public service och Yles verksamhet handlar i sista hand just om en politisk kamp om utrymmet för den icke-vinstbringande sektorn.

Rent historiskt har den finländska kulturen dessutom sin upprinnelse i främst föreningslivet och i den icke-vinstbringande tredje sektorn, jämfört med t.ex. Sveriges läge där hovkulturen och borgerskapets kultur tidigare var dominerande. År 1910 var nästan alla teatrar i Sverige (inklusive Dramaten) privatiserade och ägdes av en och samma storägare. Det räckte många decennier innan teatrarna i Sverige via konkurser och andra tillkortakommanden blev kommunala eller byggda på föreningsbas eller på statligt uppdrag.

Christian Blom

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.