En röst på Vänsterpartiets radikalaste politiker är i hög grad också en röst på Mona Sahlin. Den som väljer Centern, Folkpartiet eller Kristdemokraterna röstar för ytterligare fyra år med Moderaterna som statsbärande parti. I söndagens riksdagsval har svenskarna två val. Rött eller blått? Reinfeldt eller Sahlin?
Blockpolitiken i Sverige framstår som väldigt cementerad. Det finns två tydliga alternativ, vänstern och högern. Men vad innebär blockpolitiken för demokratin? Vilka mekanismer styr den? Och hur stabil är den? Åsikterna i Sverige går isär, kanske eftersom blockpolitiken aldrig tidigare gestaltas lika tydligt som nu.
I Finland ser det helt annorlunda ut. Här är valmöjligheterna fler och partierna friare. Vem som regerar bestäms först efter valet och då kan kompotten se ut nästan hur som helst. Storleken i riksdagen och graden av pragmatism hos partierna avgör deras eventuella regeringsmedverkan.
En tydlig blockpolitik är något som utvecklats i Sverige på senare år. Historiskt sett har socialdemokratiska minoritetsregeringar dominerat och borgerligheten har varit svag och splittrad. Centern har samarbetat med sossarna som också sökt stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet utan att vilja ge dem ministerposter. Länge utgjorde borgerlighetens opålitlighet och splittring ett viktigt socialdemokratiskt argument för fortsatt minoritetsstyre.
Med Fredrik Reinfeldt vid högerrodret blev det andra bullar och sedan dryga fem år tillbaka har den borgerliga spelplanen omorganiserats. Den moderata taktiken har gått ut på två saker. För det första har man gjort en vänstersväng. För det andra har man lyckats skapa ett gemensamt borgerligt alternativ: Alliansen.
Vänstersvängen är inte bara en retorisk övning (moderaterna som nytt ”arbetarparti”) utan också en faktisk omprioritering. Numera är moderaterna den någorlunda välbärgade men förvärvsarbetande medelklassens parti. Manövern har varit relativt riskfri. De mer förmögna väljarna längre ut på högerkanten har inte haft något bättre alternativ – rödingarna vill ju höja kapitalskatten gubevars.
De nya Moderaternas relativa vänstersväng är för övrigt ingen unik manöver. Flera europeiska – ”riktiga” – arbetarpartier gjorde samma sak under 90-talet, men gick åt höger. Tony Blairs New Labour är kanske det tydligaste exemplet.
Rödgrönt svar
När Mona Sahlin tillträdde som partiledare fanns det i Sverige en klar beställning på ett samlat rödgrönt regeringsalternativ. Nu kunde man plötsligt från borgerligt håll vända den tidigare socialdemokratiska kritiken mot dem själva: ”nu är det er tur att presentera ett seriöst alternativ”. Av någon anledning bedömde de socialdemokratiska strategerna att det inte vore fruktbart att kampanja som fristående partier. Trots en del förhandlingsbekymmer var Miljöpartiet och Vänsterpartiet villiga att ställa sig under Sahlins fanor. För första gången lockade socialdemokraterna med ministerposter och på en förvånansvärt kort tid fick vänstern också en allians.
Till en början såg det bra ut för De rödgröna. Opinionsmätningarna visade ett förkrossande övertag och det verkade som om borgarna skulle åka ut från Rosenbad efter fyra år – precis som vanligt. Men vinden vände och nu är ytterligare fyra år med Reinfeldt det mest sannolika alternativet.
Rådvilla sossar
Vad var det som gick fel? Om söndagen inte bjuder på några större överraskningar kommer det att bli frågan som de rödgröna analytikerna måste ta sig an.
Från Vänsterpartiets och Miljöpartiets sida kommer självrannsakningsprocessen att vara ganska smärtfri. Miljöpartiet gör av allt att döma ett superval och stärker sin position som ett urbant och modernt parti. Vänsterpartiet gör också hyggligt ifrån sig i opinionsmätningarna med en klassisk och tydlig vänster- och rättvisepolitik.
De som tappar mest understöd och verkar mest rådvilla är Socialdemokraterna. Dels vill man dominera på mitten men där har redan Moderaterna & co mutat in stora fält, dels vill man markera en tydlig skillnad mot Alliansen, utan att för den skull förknippas med Lars Ohly på ett sätt som avskräcker mittenväljare med socialistfobi. Blockpolitiken har gett det redan breda socialdemokratiska partiet allt för många taktiska faktorer att ta hänsyn till.
Minskad mångfald
Här någonstans lurar en demokratisk fälla, menar blockpolitikens kritiker. En av dem är Christer Siljeström som på debattsajten Newsmill i mars uttryckte oro för att ideologierna suddas ut, för att blockpolitiken cementeras runt lagomhetens mittenvärld: ”En politisk monokultur bildas där idéernas mångfald förtvinar. Blocken strömlinjeformas och uddar slipas ned”.
Två block gör risken för en kappvändarmentalitet överhängande. Men samhället behöver fler ideologier på sin palett, menar Siljeström.
Att blockpolitiken i sig skulle minska eller skada demokratin håller däremot inte statsvetaren Magnus Hagevi med om. I en debattartikel i Dagens Nyheter den 28 maj argumenterar han, bland annat utgående från en enkätundersökning, att väljarna godkänner, ja till och med uppskattar två tydliga alternativ, möjligheten att avsätta en regering. Enligt Hagevi leder blockpolitiken inte till politikerförakt, cynism, lägre valdeltagande eller ökat stöd för ytterlighetspartier: ”Det mesta pekar på att väljarnas intresse av att rösta på ett extremparti utanför riksdagen minskar vid en tät och intensiv kamp om regeringsmakten mellan två politiska block. I stället ökar väljarnas intresse av att få avgöra vem som skall regera landet de närmaste åren. Därmed kan intresset att rösta på partier som inte tillhör något av de politiska blocken sjunka.”
Men även om väljarna godkänner blockpolitiken behöver det inte betyda att den är sund. Också om den på kort sikt tydliggör alternativen kan den i det långa loppet mycket väl bidra till att alternativa perspektiv och diskurser hålls osynliga. Att politiska block existerar behöver heller inte innebära två väldefinierade regeringsalternativ. Det är lätt att tänka sig att partierna på vänsterkanten uttrycker en intention att söka regeringssamarbete utan att för den sakens skull binda sig till gemensamma valmanifest innan väljarna fått säga sitt. Det finns en poång i att det understöd enskilda partier får på valdagen får ange deras förhandlingsstyrka, inte opinionsmätningarnas profetsior.
Inre slitningar
Hur stabil är då den svenska blockpolitiken? Hur blir det i framtiden? Många ser nog blocken som relativt cementerade, men det kan vara en illusion.
I Sverige upplever både Centern och Kristdemokraterna en marginalisering under den moderata fanan. Som medlemmar i alliansen har de fått inflytande, men inflytandets pris betalas i kompromisser och eftergifter. Om regeringsmakten blir alltför dyr kommer behovet av att markera oberoende – det vill säga avvikande åsikter – att bli starkare. Och då opinionsmätningarna börjar påminna småpartierna om att det finns en fyraprocentsspärr blir riksdagen ett viktigare mål än regeringen. Trots att småpartierna ofta kan räkna med att taktikröstande väljare från större partier skyndar till undsättning om de riskerar att falla ur riksdagen är det naivt att tro att blocken förblir stabila på lång sikt.
Ett sätt att uppskatta blockpolitikens stabilitet är att undersöka den sannolikhet olika spelbolag tillskriver olika regeringsalternativ. Sannolikheten bedöms och oddsen sätts av olika ”experter” men påverkas i hög grad också av vilket utfall det samlande spelarkollektivet förväntar sig. En snabb titt på Unibets oddssättning (bolaget räknar naturligtvis med en viss vinstmarginal) visar ändå att blockpolitiken inte behöver vara gjuten i sten. Omräknat till procent uppskattar spelbolaget (en dryg vecka innan valet) att sannolikheten för att Alliansens fyra nuvarande partier regerar vidare är ungefär 50 procent. De rödgrönas chans att regera bedöms vara cirka 25 procent. Chansen att miljöpartiet gör en borgerlig minoritetsregering till en majoritetsregering är ungefär 10 procent – lika troligt som att De rödgröna på motsvarande sätt skulle ta hjälp av antingen Centern eller Folkpartiet.
Orsakerna till att blockpolitiken kan rubbas redan efter valet kan vara många, men det troligaste scenariot är att inget av blocken får egen majoritet. En anledning till att Miljöpartiet skulle gå med i, eller åtminstone stöda, Alliansen är ifall Sverigedemokraterna får en vågmästarroll. Under sådana premisser kan 18 av Miljöpartiets 28 regionordförande tänka sig att stöda Alliansen, rapporterar Svenska Dagbladet.
Fredrik Sonck
