Vad sammanlänkar Vincent van Gogh med konstnärskollegan Bengt Lindström och en finländsk säljägare? Eva Thors skriver om människor som lämnat avtryck i vår samtid, med penseldrag eller bara några enkla stenar.
En säljägare skrev sitt namn på en strand. Med versaler av sten formade han ett monument över sig själv och sin tid. Nittio vintrar har blåst snö över hans personuppgifter och nittio somrars sol har blästrat dem:
KARL SEBBFOLK FINLAND 1920.
Kilroy was there – söder om Bjuröklubb på den svenska sidan av Bottenviken. För att fördriva tiden, i väntan på säljägarväder, tog han sig för att på stranden lägga ut sitt namn med stenar.
I begynnelsen var Ordet och ord skall vi åter varda. Ett utmejslat namn, en plats, ett årtal är vår destination. Om en konstfackselev hade gått i land och börjat trava gråsten, så hade ”KARL SEBBFOLK FINLAND 1920” varit ett artistiskt utropstecken, en installation. Nu är han inte det. Han är större än så; en vanlig människa i historiens marginal, vars liv fortfarande är tydligt, även om det finns de som har tryckt sig ännu hårdare mot berg och snö och sol än han. Rektor Lindströms son till exempel. För att inte tala om en viss holländare.
År 1920 var Sebbfolk bosatt i närheten av Vasa och en av de män som vintertid drog ut på säljakt. ”Du ska inte söka sälen, du ska söka isen” lyder en gammal jaktregel, överförbar på diverse situationer då vi människor frågar oss: Vad ska vi fokusera på? Vad är viktigt? För först och främst gäller det ju att ta sig till rätt plats.
Det är i drivisen djuren håller till. I ett par månaders tid kunde säljägarna följa med på isflakens färder. Skinn och späck gick att omsätta i pengar och köttet var en delikatess, men för att spara utrymme hände det att man lät flådda kroppar återvända till havet. Kannibalistiskt svalde vattnet sina ungar.
Första världskriget hade precis nått sitt slut när Sebbfolk till eftervärlden testamenterade sitt ”Hej! Jag är här nu och Finland är fritt!” Sedan skramlade helvetesmaskinerna igång igen. (Och en sådan drömtydare som Salvador Dali uteslöts ur surrealisternas grupp efter att ha hävdat att Hitler var den störste surrealisten av dem alla.)
Under andra världskriget flyttade några finska karlar till sågverksön Norrbyskär, utanför Umeå. Dit hade skutor i decennier seglat från flera kontinenter för att lasta det virke 1900-talet skulle byggas av, men när säljägarna kom med sina pinaler, var både deras och träpatronernas världsordning pensionsmässig och Europa höll på att förblöda av Tredje rikets vampyrbett.
Men konsten var fortfarande ung! Ismerna hade avlöst varandra i en aldrig sinande ström och i denna gjorde sig rektor Lindströms grabb ett världsnamn. Ungefär vid samma tidpunkt som säljägarnas flytt målade han en av sina första oljemålningar, med titeln Pojke på trappa. Den tavlan hängde i ett hus på Norrbyskär. Det var långt kvar till expressionistiska färgkrevader, ändå var hans konstnärliga potential tydlig, berättar en man som en gång bodde i det där huset och som mycket väl minns de finska säljägarna och deras familjer. Det är inte svårt att komma ihåg det som hände för länge sedan, säger han, för då skedde saker och ting kronologiskt. Med paus emellan. Hans pappa och den unge konstnärens mamma var kusiner. Ett rejält mått storslagenhet ryms också i hans gener.
Vad kännetecknar ett konstverk? Att det går på sparlåga om ingen betraktar det, men börjar lysa med ett intensivt sken om någon ser på det med intresse. Akvarell, steninstallation eller oljemålning kvittar lika, det är i betraktarens öga konsten blir till. Ett konstverk kan peka på gamla världar eller vara en vässad pil, som genomborrar framtiden, en hälsning på temat: Du är inte ensam. Någon har redan varit där du är. Det skapar dialog, ger publiken en känsla av igenkännande, behag, olust, ångest, eller kan rent av vara ett obscent långfinger mot samtiden.
Utflippat, kvider vissa då. Entartete Kunst! Kvalificerat vansinne! Och så hinner tiden ikapp de kvalificerat vansinniga och ger några av dem fri lejd in i konsthistorien. Numera vallfärdar till exempel avlidnas anhöriga till Vincent van Goghs grav och har med sig urnor. I skydd av natten tömmer de aska över bokstäver och ringlande murgröna, medan Sebbfolks söner minns hur de tog sig fram till sin faders namn på en udde i havet.
”Vi såg det inte först. Det var mycket större än vi trodde.”
Men de hade sökt sig till rätt plats, de var så att säga framme vid drivisen.
För van Gogh var varje penseldrag betydelsefullt och hans måleri sammanfattade konstströmningarna som florerade kring förra sekelskiftet. Han ville inte naturtroget avbilda ett landskap, utan ge uttryck för sin egen upplevelse inför det samma. Han bejakade impressionisternas rena kolorit, Courbets krav på ett öppet seende och de japanska träsnittens raffinerat beskurna bilder, och om snöoväder och is visste han allt, sin sydfranska adress till trots. På hospitalet, dit han drevs av ensamhet, fattigdom och besvikelser, målade han enligt egen utsago likt en besatt. I ett brev till sin bror skrev han:
”Vad Pissarro säger är sant; man måste överdriva de effekter som färgernas samklang eller kontrastverkan åstadkommer. Det är som med teckningen – det väsentliga är väl inte att eftersträva den exakta teckningen eller färgen, för även om det vore möjligt att med färg fixera en spegelbild av verkligheten, skulle det aldrig bli ett konstverk.”
Van Goghs korta liv har blivit till en konst som räcker jorden runt. Jag följer inget system när jag lägger på färgen, förklarade han. ”Jag går lös på duken med oregelbundna penseldrag och lämnar dem som de är. Tjocka färgsjok, partier av duken som inte är täckta, helt ofärgade hörn, övermålningar, råa saker …”
Nog kan man höra hans röst blandas med Bengt Lindströms, fastän monumentalkonstens okrönte kung förunnades både ett långt liv och ett eget slott.
Karl Sebbfolk med hustrun Anna Maria.
På Google får man hur många träffar som helst på denne norrländske parisares namn och blir upplyst om att En jävel på färg och form är namnet på filmen om honom, men man kan faktiskt också trixa sig fram till ett fotografi av Karl Sebbfolk och få en resumé av hans levnadshistoria. Google är fantastiskt.
Tillsammans med två av sina systrar gav Karl Sebbfolk sig år 1895 iväg från Österbotten till Michigan. Där gifte han sig och fick en dotter, men den lilla överlevde bara en månad och efter några år gick även hustrun bort och 1909 flyttade änkemannen tillbaka till Finland. Vilken resa var mest farofylld; Amerika tur och retur eller säljägarresan i Bottenviken? Det är nog riskfritt att satsa en slant på den sistnämnda.
En fjärdedel av Sveriges 1800-talsbefolkning utvandrade. Rimligen var det de djärvaste som gav sig iväg, eller hur? Landet dränerades i så fall på mod och framåtanda. Är det därför den svenska nationalkaraktären idag så ofta beskrivs som försiktig och konflikträdd? Är det därför många beundrar dem som målar sina liv med kraftfulla penseldrag? Dokusåpakändisar och andra utåtagerande figurer.
Hur påverkas våra handlingar av våra anfäders val? DNA-spiralen vrider sig genom generationerna, som skruvisen under säljägarnas båtar. Bengt Lindström använde hur mycket färg som helst för att utveckla sin ism. En gigant förblir han. Framför honom springer grafittisprayare omkring i tunnelbanesystemen, deras huvor är hårt åtdragna – och bakom honom vilar van Gogh i sin grav, medan Sebbfolks söner stavar sig igenom sin faders namn. I en tyst minut för den döde, som i sin totala frånvändhet ändå är närvarande, läser de hans hälsning till framtiden. Och färgmatadoren, som började så försiktigt med Pojke på trappa ger oss halvt på allvar, halvt på skämt, det mest pragmatiska svaret på frågan om hur presumtiva konstnärer ska göra för att nå fram till ett eget bildspråk.
Sök inte sälen, sök isen!
Eva Thors
