Göran Persson, Mona Sahlin, Thomas Bodström, Thomas Östros, Margot Wallström, Pär Nuder. Alla kan de tillskrivas samma epitet: högersosse.
Några veckor före riksdagsvalet i Sverige kom Christer Isakssons bok Den nya väns(S)tern ut. Undertiteln lyder Åt vilket håll går Socialdemokraterna? och beskriver väl bokens innehåll. Det handlar om Sveriges genom tiderna största, mäktigaste och viktigaste parti.
Greppet är utpräglat analytiskt och fokuserar på konflikten mellan partiets vänster- och högerfalang, hur maktspelet inom partiet fungerar rent strukturellt och hur samarbetet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet ställer nya krav på Socialdemokraterna. Isaksson skriver lättfattligt och kartlägger partiet på ett förtjänstfullt sätt, även om den initierade läsaren kanske inte bjuds på några stora nyheter eller alternativa perspektiv.
Men också politiknördarna får ett köttstycke att bita i. Detta i form av en alternativ analys av Mona Sahlins taktik i samband med att det rödgröna regeringsalternativet tog form. Vändpunkten kom under en presskonferens den 8 oktober 2008 då Sahlin tillsammans med Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand och Peter Erikson tillkännagav att de båda partierna skulle inleda ett långsiktigt samarbete. I det här skedet inkluderades inte Vänsterpartiet. Det hade förts ingående diskussioner också med det men dessa hade strandat på att Vänsterpartiet inte ville acceptera Socialdemokraternas krav på budgettak för en eventuell regering. För att vinna trovärdighet i ekonomiska frågor bland mittenväljarna är budgettaket nödvändigt, resonerade Socialdemokraterna på högerkanten och därför lämnades Vänsterpartiet utanför på ett förödmjukande sätt. ”Vänsterpartiets ledare Lars Ohly lät som om han tänkte gråta när han fick höra om samarbetet” skriver Isaksson.
De kritiska reaktionerna lät inte vänta på sig, inte minst inom socialdemokraterna. Enligt Isakssons analys, som bland annat gjorts med hjälp av så kallade valkompasser, betraktar en klar majoritet av Socialdemokraterna Lars Ohly och vänstern som alternativ nummer två, inte Miljöpartiet. Den interna kritiken blev så stark att Sahlin tvingades vika sig och bjuda in Vänsterpartiet i den rödgröna värmen. Ett stort nederlag för den socialdemokratiska partiledaren var domen i media.
Eller var det? Isaksson analyserar situationen annorlunda. Enligt honom var Mona Sahlin hela tiden inriktad på ett trepartisamarbete. Däremot var det viktigt att först och främst knyta Miljöpartiet till sig – partiet är på frammarsch och lockar framför allt mittenväljare och unga – en oerhört viktig målgrupp. Sahlin förutsåg den interna kritiken, men också Vänsterpartiets desperation över att bli lämnat utanför. Hon böjde sig (som planerat) för kritiken men kunde utnyttja situationen för att tvinga Vänsterpartiet att acceptera ett budgettak för en rödgrön regerings utgifter. Trepartisamarbetets pris betalades av den socialdemokartiska ledaren i form av en personlig prestigeförlust.
Valkompasser
I övrigt är Den nya väns(S)tern ett försök att kartlägga de tongivande socialdemokraternas vänster- eller högerorientering. Vid sidan av en analys av diverse uttalanden och utspel lutar sig denna analys mot resultatet av de valkompasser en stor del av socialdemokraterna besvarat. Med valkompasser (eller valmaskiner) avses alltså de frågeformulär som man fyller i på nätet och som sedan visar vilken politiker eller vilket parti man står närmast. För att valkompassen skall fungera måste naturligtvis också politikerna ha besvarat dessa frågor och det är utgående från deras svar som Isaksson drar sina slutsatser.
Isaksson har själv varit med och designat den kompass han utgår ifrån. Resultatet ger en tydlig vink om åt vilket håll de olika politikerna lutar och anger till hur många procent man sympatiserar med sitt eget och andra partier. Ett typiskt resultat för en sosse är att ha Socialdemokraterna på först plats och Vänsterpartiet på andra plats. Men kanske är det betecknande att den typiska högersossen Thomas Östros ändå är överens med Moderaterna i 40 procent av fallen medan typiska vänstersossen Marita Ulvskog endast har 8 procents åsiktslikhet med högerpartiet samtidigt som hon bara rankar Socialdemokraterna en procentenhet högre än Vänsterpartiet.
Den avgörande iakttagelsen är att en klar majoritet av sossarna befinner sig på vänster sida om partiets mittlinje. En stor del befinner sig relativt stabilt förankrade just i mitten – epitet som gråsossar eller betongsossar kan till och med ha en positiv klang, i likhet med vänstersosse. Ingen vill däremot kallas högersosse, eftersom ”höger” närmast per definition kopplas till motståndarlaget. Ändå är det på högerkanten som en stor del av de mest inflytelserika Socialdemokraterna befinner sig.
Statsministerkandidaten Sahlin och finansministerkandidaten Östros har tydligt positionerat sig här. Det har också andra tungviktare som Margot Wallström och Urban Ahlin (tänkbara utrikesministrar) samt Thomas Bodström, dragplåster och före detta justitieminister. Att de yttersta makthavarna gett partiet högerlutning i förhållande till medlemmarnas vänsterorientering är tydligt också historiskt sett. Av partiledarna är det bara Olof Palme som befunnit sig till vänster, medan Ingvar Carlsson placeras mitt på mittlinjen av Isaksson. Också finansministrarna hamnar på högerkanten; Gunnar Sträng, Kjell-Olof Feldt och nu senast Pär Nuder.
Förklaringen är ganska uppenbar – genom att de mest tongivande politikerna haft högerprofil har medelklassens mittenväljare inte behövt oroa sig för alltför marknadsfrämmande reformer. Partiledarna har varit måna om att tillåta ett brett spektrum av åsikter. Med bredd kommer massan, med massan kommer makten.
Speltänk
Christer Isakssons bok bygger på detta speltänkande. Han analyserar hur socialdemokratins ledare å ena sidan försöker fånga upp så många medborgare som möjligt och å andra sidan hur taktikerandet kan ge största möjliga inflytande. Här saknas helt en diskussion om höger- och vänstervärden i sig – hur stort kan spännvidden vara utan att bli moraliskt ohederlig? Vilka värden är egentligen socialdemokratiska? Var går ideologins gränser? Så till vida är Den nya vän(S)tern en avideologiserad bok, mer lämpad för en blivande spinndoktor än för en ideolog. Här är ideologin snarare ett redskap för att vinna makt än något som skall förverkligas när man vunnit makt.
Speltänkandet kan man ha kritiska åsikter om. Medialt är det också tämligen dominerande vilket riskerar att utmynna i cynism bland väljare och medborgare. Å andra sidan är boken vad den är – en analys av spelets mekanismer.
Stad och land
Vid sidan av vänster – högeraxeln drar Isaksson också en skiljelinje mellan partiets storstads- respektive landsbygdsorienterade flyglar. Föga överraskande är storstadssossarna i majoritet även om partiet är starkt på landsbygden och regelbundet får egen majoritet i vissa norrländska kommuner.
Uppdelningen mellan storstad och landsbygd får inte någon större uppmärksamhet, men ett par noteringar är intressanta. För det första är en stor del av partiets högerflygel Stockholmsbaserad. För det andra hör så gott som alla betydande landsbygdssossar till partiets vänsterfält. En slutsats som Isaksson nosar på är att högergänget (förutom de som redan nämnts politiker som Jens Henriksson, Jens Orback och Mikael Damberg) är de som står för förnyelse, medan vänstern i högre grad utgörs av traditionalister.
Högergruppen är på gott och ont partiets elit. Problemet som lätt låter sig utläsas mellan raderna är att all förnyelse riskerar att gå i samma riktning – högerut. Vilket i sin tur gör att den stora men kanske inte lika resursstarka gruppen till vänster och i mitten tvingas in i rollen som bakåtsträvare eller bromsklossar. Ändå finns också här tunga politiker som Wanja Lundby-Wedin, Ulrica Messing och Carin Jämtin. Nog namedroppat nu, men i sammanhanget skall det också påpekas, som Isaksson gör, att socialdemokratiska statsministrar varit noga med att ge också vänsterkrafterna ett stort antal ministerportföljer.
Ja, Vart?
Inför årets val ser situationen inte så värst ljus ut för Socialdemokraterna och därmed heller inte för det rödgröna regeringsalternativet. Blockpolitiken har stabiliserat sig och nya Moderaterna har med sin vänstersväng (ja, det är ett relativt begrepp) tagit upp kampen om mittenväljarna med ambition och kraft som aldrig förr. Mjukisen Fredrik Reinfeldt har kopierat Göran Perssons landsfaderliga röstläge och finansminister Anders Borg har på något underligt sätt lyckats ställa sig över politiken och därmed blivit Alliansens överlägset viktigaste spelare. Socialdemokraterna kan inte längre varna för högerspöket, mittenväljarna är skeptiska mot radarparet Sahlin-Östros och partiets gamla kärnväljare och medlemmar vill hellre att Socialdemokraterna är ett tydligt vänsteralternativ än ”nya Moderaterna-ultralight”.
Frågan kommer att ställas om och om igen: Vart går Socialdemokraterna?
Christer Isaksson:
Den nya vän(S)tern.
Ekerlids förlag 2010
Fredrik Sonck
