Ett storslaget experiment

av Einar Askestad

Pengar har tidigare följt förändringarna i samhället, inte skapat dem. Detta har euron vänt upp och ner på, konstaterar David Marsh i sin bok om EMU:s tillblivelse.

”I penningaffärer upphör vänskapen” lyder ett talesätt som kommer till mig vid läsning av David Marshs bok om den europeiska monetära unionens tillblivelse. Det handlar med andra ord om att försöka förstå en dimension av tillvaron som rör sig bortom den mer personligt förankrade, att greppa den politiska och ekonomiska ordningen, där frågan om hur mycket av dess verklighet och logik som är nödvändig eller ens önskvärd ter sig ofrånkomlig.

För David March, som skrivit en bok som närmar sig det thrillerbetonade, infinner sig dock inte denna fråga. Bilden som framkommer är istället historien om hur det nödvändiga ständigt sker, inte alltid genast, men liksom förr eller senare.

Genom intervjuer med ledande europeiska politiker, från Kohl och Major till d’Estaing och Delors, samt högre chefer och ämbetsmän på riksbanker och andra centrala institutioner, får läsaren följa de stora övergripande händelseutvecklingarna på nära håll, och dessa politikers och byråkraters perspektiv blir i mångt och mycket även författarens. Honnörsordet är ”realpolitik” och utan tvekan är det en spännande läsning.

Ekonomiskt krig

March målar upp bilden av det politiska spel som föregick eurons förverkligande. Han söker upp de historiska rötterna, och hamnar allt som oftast i frågan om Frankrikes och Tysklands maktkamp om den ledande positionen i Europa. Första världskriget blir för March en slags startpunkt för det nya som skall komma, sammanbrottet för ett Europa bestående av mer traditionella och självständiga stater, det sista hindret på vägen mot Europas ödesbestämda enande.

Det som för ett naivt öga kan ha sett ut som fredstider har i själva verket varit ett slags hemligt krig. Ett krig under fredsliknande former. Ett i första hand ekonomiskt krig, inte bara mellan nationerna, utan mellan riksbankerna och mellan dessa och de egna regeringarna; det är en av bokens förtjänster att den visar på den maktkamp som pågått och som alltjämt pågår mellan ett allt mer centraliserat och självständigt bankväsende och den (mer eller mindre demokratiskt valda) politiska representationen.

March har ingående studerat tyska Bundesbank, och även skrivit en läsvärd bok om dess historia, och visar hur denna synnerligen politiskt självständiga institution utgjort modellen för utformandet av den europeiska centralbanken (ECB). Överhuvudtaget är förhållandet mellan politisk och ekonomisk makt den centrala och brännande frågan i Marchs syn på verkligheten i dess moderna skepnad.

Orwelsk ordlek

Utöver de maktpolitiska aspekterna, samt den nödvändiga historiska utveckling som en europeisk ekonomisk och monetär union är ett uttryck för, menar March att avregleringen av finansmarknaden – ”the liberalisation of the world of money” – har gjort att inte bara en gemensam europeisk valuta utan en motsvarande centraliserad politisk styrning är nödvändig.

Tankegången är att en gemensam marknad kräver en gemensam valuta och att en gemensam valuta kräver en gemensam politik. Självklart finns, kunde man invända, ingenting sådant som en gemensam politik. Det finns en egen politik, som kan sammanfalla med andras politik, vilket är någonting annat än en centraliserad och för alla ”gemensam” politik. En gemensam vilja kan bara bestå av flera viljor. En gemensam politik blir med andra ord en orwelsk lek med ord.

För centralisering

Liksom den fritänkande moderaten Margit Gennser och andra EU-motståndare tidigt påpekade, kan det inte finnas en gemensam penningpolitik utan en gemensam finanspolitik. Och March är, till skillnad mot andra förespråkare för en europeisk centralisering (eller ”integration”, som man hellre kallar det), både medveten och ärlig om detta. Han menar att ”the power of money” kräver ”a better economic coordination”, och han hävdar med emfas att det för eurons och Europas framtids skull är nödvändigt att anpassa sig till valutans villkor.

Han citerar den västtyske förbundskanslern Helmut Schmidt, som March menar är ”the ultimate master of monetary Realpolitik”: ”This is the great strength of the Euro, that nobody can leave it without damaging his own country and his own economy in a severe way”.

Inte heller menar March att alla EU-länder bör vara med i EMU, för strategin ”one-size-fits-all” som euron innebär passar inte alla länder, i varje fall inte så länge en del medlemsländer inte anpassar sig efter ”the economic conditions set by stronger countries”.

Politisk styrning

Från ECB, den europeiska centralbanken i Frankfurt, heter det att ”vissa av EMU-medlemsstaternas regeringar inte tycks ha lärt sig att hantera makroekonomin i den nya situationen med ekonomisk och monetär union”. Det gäller alltså för såväl tysk som grek att lära sig att ”tänka på makronivå”, vilket nog faller sig lättare för tysken, vars verklighet till stor del redan sammanfaller med det anbefallna perspektivet och dess krav.

Överhuvudtaget är March befriande osentimental ifråga om att kulturella skillnader utgör ett problem i förverkligandet av det europeiska projektet. Att hålla fast vid traditioner blir hos March till en fråga om ”unwillingness to change habits”. Skillnader mellan nationer blir till en fråga om ”obalanser”. ”The system thus remained exposed to the risk of internal disquilibrium”, konstaterar March och efterlyser en strängare politisk styrning.

Myntet och tärningen

På en nivå, låt oss kalla det för den realpolitiska, är den monetära unionen inte bara begriplig utan rent av logisk. I en tid av ökande konkurrens kan den europeiska kontinenten bli starkare med en gemensam valuta. För March, vars bok innehåller kapitelrubriker som ”Europe’s destiny”, ”Blood and Gold” och ”Tyranny of the Mark”, råder ingen tvekan om att det inte finns någon annan väg. Visserligen är det hela ett storslaget experiment, men detta snarare eggar än skrämmer entusiasten. ”Det blir vansinnigt spännande att se hur det kommer att utvecklas framöver”, som en svensk nationalekonom uttryckte saken.

En del röster har höjts om att man varit för tidigt ute. En monetär union införd under ogynnsamma förhållanden kan komma att utgöra ett hinder för politisk enhet, menade Milton Friedman. Politikernas storslagna visioner hotar att slå sönder beprövade och fungerande strukturer, menar Paul Krugman.

I Sverige hörs andra tongångar. Den ledande morgontidningen skriver att ”vi bör tänka som européer” och påpekar att det är ”omoraliskt att stå utanför euron”. Sådant faller nog inte under realpolitik, frågan är bara vad det faller under. Jag kommer att tänka på lydierna, som inte bara uppfann myntet utan även tärningen.

March bok är läsvärd, inte minst för de frågor den ställer genom att inte ställa dem. Han har lyckats skriva en bok om ett storslaget ekonomiskt och politiskt experiment utan att beröra frågan om vad det hela skall gå ut på. Möjligen snuddar han vid ett svar när han skriver att euron är ett nytt fenomen i historien. Pengar har tidigare följt förändringarna i samhället, inte skapat dem. ”The Euro put an end to all that”, konstaterar han. Den europeiska valutan är så att säga inte sprungen ur verkligheten, utan ett uttryck för en önskan att förvandla den.

Sedlarnas magi

Då frågan ”vad är egentligen pengar?” ställdes till en av de ansvariga finansmännen bakom Islands ekonomiska sammanbrott, svarade denne med ett leende: ”de är bara ett medel för att skaffa mera pengar”, oförstående inför själva frågan. Att spåra de historiska förklaringarna till detta synsätt kunde vara till hjälp för att förstå var vi idag befinner oss. När bankväsendet och sedlarna uppfanns följde nya möjligheter. Saknades tillgångar lät man trycka fler sedlar; man var inte längre bunden vid mynt och ädelmetaller. Det var en lösning som kunde finansiera kostbara krig. Och revolutioner. Både den amerikanska och den franska revolutionen finansierades till stor del med papperspengar som mycket snart blev värdelösa.

Den växande handeln med växlar gjorde det möjligt att använda samma säkerhet hur många gånger som helst. ”Alla hade mer pengar; det var ren magi”, som en historiker beskrivit saken. Man lånade pengar med framtida vinster som enda säkerhet. Vinsterna kunde man använda redan idag. Till nya lån. Till nya äventyr och experiment. Genom att mobilisera allt så kallat dött kapital (skogen, haven, etc) kunde det moderna utvecklingsarbetet realiseras.

”Finanssektorn är mycket mera en framtidssektor än skogen och stålet”, förklarar en nationalekonom i sin argumentation för ett införande av euron även i Sverige. ”It is too early to say whether the ten years experiment will end in success or failure”, skriver March i slutet av sin bok.

Ja, frågan är hur ett misslyckande skulle se ut? Och en framgång? Är någonting nödvändigtvis gott, bara för att alla tjänar på det?

Einar Askestad

The Euro, The Politics of the New Global Currency, av David Marsh, Yale University Press, New Haven and London, 2009.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.