I antologin Enkel biljett? – Från Sverige till Finland med kärlek, längtan och vemod som utkommer i september, berättar elva svenskar om sin relation till Finland. Fanny Fröman träffade tre av dem för en intervju.
Jag hade bott i Finland i ett år då idén till boken väcktes, berättar Ylva Larsdotter som är redaktör för antologin Enkel Biljett? tillsammans med Josefin Almer.
– Jag hade träffat samt hört och läst om riksvenskar som landat i Finland och jag ville samla ihop deras röster.
Larsdotter och Almer träffades hösten 2007 under en föreläsning på Nordica vid Helsingfors universitet, då de båda precis hade flyttat till Finland.
Vi var båda tidiga till föreläsningen och jag frågade henne om det var rätt föreläsningssal. På varandras röster hörde vi ju direkt att vi båda är från Sverige och det blev början till en vänskap. Då jag fick idén till boken kände jag att jag vill göra den tillsammans med Josefin.
För Larsdotter blev arbetet med boken ett sätt att bearbeta flytten till Finland och ett försök att förstå sitt nya hemland.
Det finns ett slags spänning eller en komplex syskonrelation länderna emellan, se bara på när Finland vann över Sverige i VM-hockey i våras. Jag är invandrare här, men samtidigt ses Sverige som en storebror till Finland, eller som en imperialist om man vill dra det till sin spets.
Larsdotter är uppvuxen utanför Västerås i Sverige och kom till Finland för första gången för att sommarjobba. Sommaren 2000 arbetade hon som guide på Klosterbackens hantverksmuseum i Åbo. Under den sommaren träffade hon också sin blivande make, vilket ledde till att hon senare kom att pendla mellan Finland och Sverige under ett helt år. Hon studerade på Bibliotekshögskolan i Borås då hon fick ett stipendium för studier i europeisk litteratur och flyttade till Helsingfors. Tanken var att hon skulle stanna bara en termin, men nu har hon bott här i fyra år.
Då jag flyttade hit blev jag bemött som den sverigesvensk jag är. Folk frågade mig varför jag flyttat hit och tyckte att jag gjort mig en otjänst då jag valt att flytta till ”detta kalla och trista land”.
Men det har gått bra för Ylva Larsdotter i Finland. Hon är nybliven bibliotekarie på Helsingfors Arbis och skribent för bland annat Ny Tid.
Det är svårt att få jobb i Finland om man är enbart svenskspråkig, men jag har haft turen att få arbeta med det jag är intresserad av och utbildad för.
Hon har lärt sig finska på kurser bland annat på Språkcentret vid Helsingfors universitet, men också på egen hand. Hon läser finska barnböcker åt sin ettåriga son, skriver mejl på finska och läser finska vänners uppdateringar på Facebook.
Ibland har jag varit stressad över att jag borde kunna finska bättre, men jag tycker att det har börjat lossna under det sista halvåret. Jag insåg till exempel att jag klarar av att boka en läkartid på finska, vilket kändes bra.
SVENSKAN ETT
OROSMOMENT
Den språkliga barriären finns ändå där. Ylva Larsdotter berättar att hon saknar möjligheten att kunna småprata med folk och att svenska språkets situation i Finland överraskade henne totalt.
Innan jag flyttade hit trodde jag att fler finländare skulle kunna svenska och att landet skulle vara mer tvåspråkigt. Jag är oroad över svenskans position här och det skulle vara djupt olyckligt för hela Finland om språket skulle försvinna. Landets tvåpråkighet gör tillvaron mer spännande och intressant.
Samtidigt skäms hon över att den enda finska de flesta svenskar kan är ”Ei saa peittää”, som det står på värmeelementen. Men finskan har börjat få en allt högre status i Sverige och människor har börjat lyfta fram sin sverigefinska bakgrund, vilket är en av de bakomliggande orsakerna till att hon ville ge ut antologin. Däremot upplever hon inte att finländarna lever upp till de fördomar som svenskarna har om dem.
Det sägs att finländarna är tysta, men folk pladdrar på himla mycket. Dessutom umgås man mer över generationerna än vad man gör i Sverige.
Finländarnas invandrarfientlighet är något som skrämmer henne, men hon upplever också Sverige som mer ytligt, stressigt och ängsligt nu efter flytten till Finland.
Det känns befriande att komma till Sverige för att det är mer öppet och mångkulturellt. I Finland känns det lite som om man gick bakåt i tiden, men då jag fått perspektiv på det så har Sverige inte heller utvecklats till ett så bra land med sina markant ökade sociala klyftor, ständiga nedskärningar och privatiseringar.
Förutom som ett sätt att lära sig finska har Facebook spelat en viktig roll i Larsdotters liv också som ett sätt att hålla kontakt med familj och vänner i Sverige.
Då jag flyttade hit hade Facebook börjat bli populär och webbtjänsten har betytt mycket för mig.
Jag hade aldrig planerat att flytta till Finland permanent. Det tog sin tid, men numera känns landet som hemma. Jag kommer nog alltid att hålla på med att åka fram och tillbaka mellan länderna, precis så som tusentals finländare och svenskar gjort genom tiderna.
•••
Magnus Silfvenius Öhman bodde i Stockholm då han år 2006 blev erbjuden jobb på Radio X3M, i morgonprogrammet A-laget.
Mitt första svar var nej, aldrig. Jag hade ju ett liv i Sverige, berättar Silfvenius.
Arbetserbjudandet fick honom ändå att ändra åsikt. Han är född i Sverige av finlandssvenska föräldrar och har besökt Finland årligen sedan han föddes. Han hade tidigare praktiserat på YLE under sina journalistikstudier, främst för att det var svårt att hitta en praktikplats i Sverige, men också för att få testa på Finland i vuxen ålder.
Nu känns det meningsfullare att bo i Finland än i Sverige, när jag får jobba med roliga saker här.
I dagsläget gör Silfvenius tillsammans med Peter Westerholm teveprogrammet Magnus och Petski – Hur svårt kan det vara?, där de testar olika yrken. Programmet går ut på att se vem som är bättre på jobbet i fråga.
En gång när Petski vann ropade regissören ”Heja Finland!”. Det är typiskt för finländare att alltid ha en landskamp mellan Finland och Sverige på gång, vilket är tröttsamt.
Silfvenius kan inte säga vilket land som är hans hemland. Då han är i Sverige vill han bli uppfattad som finsk, medan han i Finland vill bli uppfattad som svensk.
Visst vill jag passa in, men samtidigt vill jag skilja mig från mängden. Det är ett handikapp att inte ha ett riktigt hemland, men också en styrka att ha två. Och i Finland kan jag alltid ursäkta mig om jag gjort något fel genom att säga ”förlåt jag visste inte, jag är svensk”.
Ändå uppger Silfvenius att han alltid hejat på Finland i sport, fastän folk sällan tror på honom.
OLIKa VÅGLÄNGDer
Som yngre kände Silfvenius sig kluven mellan den bild av Finland som han fick via sina föräldrar och den bild som svenskar i allmänhet hade.
Folk tänkte att finnar bara är bleka alkisar som varken har klädstil eller musiksmak, medan min bild av Finland baserade sig på livet hos mormor i Dalsbruk. Ändå var jag stolt över att vara finsk, för finnar uppfattades också som hårda på att slåss och då ville ingen mucka gräl med en.
Han upplever ändå att finnar och svenskar i grunden är ganska lika. Det är mer breddgraden än nationaliteten som påverkar folks beteende. Storstadsmänniskor är lika i båda länderna, medan landsbygdsbor liknar varandra på båda sidorna om gränsen.
Jag tror att finnar och svenskar fungerar på olika våglängder. I början hade jag svårt att få kontakt med folk till exempel i nattlivet i Helsingfors, men nu har jag bytt frekvens och har svårt att få kontakt med svenskar. Det är ändå likadana människor, men finländarna är bara lite tystare.
Det är inte mycket från Sverige som han saknar i Finland. Närmast saker i matväg, så som Mer-saft, riktiga gatukökshamburgare och till en början också god sushi. Han tycker också att butiksexpediterna kunde spontanskämta ibland, så som de ofta gör i Sverige. Däremot saknar han inte alls de långa köerna till barerna där dörrvakterna väljer vem som får komma in.
Och förstås saknar jag att kunna läsa och förstå allting omkring mig. Att inte kunna språket begränsar ens liv, men man hittar sitt sätt att röra sig i alla fall.
Han upplever att finländare har en sämre inställning till jämställdhet och invandring än svenskarna.
Finländare är lite onödigt traditionella. Det är inget som jag lider av, men det är synd för Finlands egen del. Samtidigt har Sverige på ett störande sätt amerikaniserats och blivit mera ytligt och plastigt, medan Finland blivit mera europeiskt och kulturellt.
FINSKA GENOM BLOGG
Silfvenius har bloggen Sama suomeksi, där han skriver på finska för att lära sig språket. Idén till bloggen fick han då han intervjuade en sydkoreansk man som intresserat sig för finlandssvenskar. Mannen läste FST:s hemsida och började skriva svenskspråkiga ledartexter i sin dagbok. Nu talar han svenska och har flyttat till Vasa.
Jag tänkte att ifall han lyckats lära sig svenska, så måste jag kunna lära mig finska. Bloggen har hjälpt mig massor och jag hoppas att jag kan inspirera någon annan till att våga börja prata finska.
Men ännu vågar han inte alltid växla över till finska när han går till affären.
Då jag är trött eller vill bli tagen på allvar så talar jag engelska eller i vissa fall svenska. Men om är jag på lekhumör tar jag det på finska, eftersom det brukar locka fram ett skratt.
Han är öppen inför tanken att flytta tillbaka till Sverige, men kan tänka sig att bo var som helst i världen. Både Finland och Sverige är bra och man kan inte säga att någondera är bättre.
För mig är det inte så stor skillnad var jag bor. Jag kommer väl att bli begravd i det land jag råkar dö i. Men i våras då jag senast åkte över till Stockholm upplevde jag att det inte längre är mitt hem, utan att det är Helsingfors som nu är min hemstad.
•••
Elisabeth Nauclér föddes i Häljeboda i Värmland i Sverige, men idag är hon Ålands representant i Finlands riksdag.
Från köksfönstret på Nauclérs barndomshem kunde man se över gränsen till Norge. Hennes mamma var norska och de flesta av släktingarna bodde i Norge, medan pappan var svensk, men med rötter bland de så kallade Värmlands- eller skogsfinnarna som utvandrat från Savolax under 1500- och 1600-talen.
Min pappa hade alltid varit intresserad av Finland, långt innan statsminister Tage Erlander gjorde Värmlandsfinnarna populära, berättar Nauclér. Jag kunde räkna till tio på finska innan jag kunde göra det på engelska.
I början av 70-talet besökte hon Finland för första gången, i egenskap av reseledare för ett bussbolag. Omkring ett år senare kom hon på nytt till Helsingfors med sin blivande åländske make, som hon träffat under juridikstudier vid universitetet i Uppsala. Först det tredje besöket i Finland riktade sig till Åland, dit paret senare flyttade för att maken skulle ta över sin fars bokhandel.
Nauclér har studerat finska både i Uppsala och vid sommaruniversiteten i Tammerfors och Villmanstrand. Dessutom har hon studerat en termin vid Helsingfors universitet, efter att hon utexaminerats från Uppsala.
Jag trodde inte att jag skulle ha någon nytta av min svenska examen på Åland. Tidigare var juridik en väldigt nationell utbildning och därför började jag studera också i Finland.
MINORITETER OCH
SJÄLVSTYRE
Elisabeth Nauclér avbröt studierna i Helsingfors då hon fick jobb vid Ålands landskapsstyrelse och sedan dess har hon intresserat sig för minoritets- och självstyrelsefrågor. Åland är ett praktexempel på hur man lyckats lösa en konflikt utan krig eller stridigheter. Ögruppens särställning som demilitariserat område med långtgående självstyre är unikt i hela världen och något som konfliktområden kunde ta efter.
Jag tycker att Finland har en skyldighet att visa upp Ålandslösningen i internationella sammanhang.
Bland annat åkte hon till det forna Jugoslavien under kriget som härjade där på 90-talet. I tre och ett halvt år arbetade hon i Kroatien med bland annat FN-diplomaten Sergio Vieira de Mello. Under tiden lärde hon sig språket och Balkanhalvön kom att bli en viktig del av hennes liv.
Då jag inte är där är jag där i mina tankar. Konflikten mellan serberna och kroaterna fick mig att för första gången inse att jag också kommer från ett blandäktenskap mellan två nationaliteter.
I januari 2007 offentliggjorde Nauclér att hon kandiderar för posten som Ålands representant i riksdagen och två månader senare vann hon valet. I våras valdes hon om med stor majoritet och hon är nu den första kandidaten som fått över hälften av rösterna i alla åländska kommuner, sedan det nuvarande valsystemet infördes år 1987. Ändå säger hon att hon aldrig planerat att bli politiker.
Jag har aldrig haft som mål att arbeta vare sig internationellt eller med politik. Det är något som bara har hänt, vilket är helt absurt med tanke på att jag varit tjänsteman i hela mitt liv.
Sverige, Norge, Åland, Finland, Balkan … Vad upplever du egentligen som ditt hem?
Utomlands brukar jag säga att jag kommer från en ö mellan Sverige och Finland. På Balkan vet många att ön är Åland, då självstyret är så känt där. Till amerikaner säger jag att jag kommer från Skandinavien.
Mitt hem är på Åland, men känslomässigt är jag norsk. Jag är uppvuxen med två kulturer, men den norska flaggan känns på något sätt som min flagga.
Men också Finland har en plats i Nauclérs hjärta.
Finland är ett beundransvärt land. Jag kan med stolthet stå och sjunga den finska nationalsången.
text&foto Fanny Fröman
FAKTA
Antologin Enkel biljett? – Från Sverige till Finland med kärlek, längtan och vemod som redigerats av Josefin Almer och Ylva Larsdotter utkommer i början av september på Söderströms förlag.
Andra medverkande i boken är Maria Wetterstrand, Johan Wennström, Larrie Griffis, Julia Wiræus, Nils Svensson, Tina Räihä och Martin Karlsson samt forskaren Östen Wahlbeck, som ger en överblick av migrationen mellan Sverige och Finland. Dessutom har boken en syskonantologi, Så bra svenska du talar!, som berättar om finlandssvenskars möten med Sverige och som också utkommer i september.
