Ny Tid har denna vecka glädjen att publicera ett utdrag ur antologin Atos, en vänbok som utkommer på PQR i mars. Atos Wirtanen var Ny Tids chefredaktör 1947–1953
På många sätt var Atos Wirtanen en ganska osannolik figur, inte minst i sin åländska hembygd.
Ingenting i hans bakgrund ger egentliga förklaringar till hans märkliga bildningsgång. Kanske måste man se hans utanförskap i de flesta sammanhang som den största drivkraften. Hela hans existens bryter mot konventioner och traditionens påbud. Hembyn Långbergsöda i östra Saltvik, rik på lämningar från stenåldern, låg fjärran från ”metropolen” Mariehamn. Wirtanen växte upp i en tvåspråkig familj – tidvis tycks finskan ha varit det dominerande hemspråket – på det helt svenska Åland. Begreppet socialism likställdes i detta borgerliga samhälle närmast med ondska. Allt som hade med vänstertankar att göra förhånades. Ändå läste sig tonårspojken Atos till en socialistisk övertygelse som han aldrig övergav, även om hans ideologiska – eller snarast filosofiska – motiveringar inte liknade någon annans.
”Ålandskungen” Julius Sundblom, tidningsägaren och politikern som under ett halvsekel styrde sitt örike, kan inte precis anklagas för vänsterböjelser. Ändå ingrep han på ett avgörande sätt i den trettonårige Atos liv genom att 1919 anställa honom som typograflärling på tidningen Åland. Att bokstavligen arbeta med det tryckta ordet blev en inkörsport till en publicistisk insats av imponerande dimensioner. Med Bror Sundblom, Julius son och efterträdare som chefredaktör, grundlades en livslång vänskap. Jag minns hur jag som ung sommarvikarie på redaktionen under tidigt 70-tal förvånat iakttog hur den i mina ögon uråldrige Atos uppenbarade sig i korridoren med siktet inställt på chefens rökfyllda rum. En stund senare gick de till Societetshuset på en lång lunch. Egendomligt att Sundblom, som ogillade det mesta i vänsterväg, kunde vara så god vän med en socialistisk agitator, tänkte jag.
Jag insåg småningom att Wirtanen var noga med att vårda sina åländska rötter. Men han tog aldrig del i den lokala dagsdebatten, större arenor var platsen för hans polemiska talang. Ålänningarna visste knappast vad han sysslade med därborta i Helsingfors, även om det rimligtvis borde ha imponerat på någon att han under arton år faktiskt hade en plats i Finlands riksdag.
Åland blev för honom en sorts ideologisk frizon, ett drömland där alla präglande barndomsminnen sköljde över honom och där han inte alls upplevde sig som kontroversiell. När han på 1940-talet visade ”sitt” Åland för fästmön Tove Jansson – som återskapade drag hos den filosofiske vännen i muminlandets snusmumrik och bisamråtta – fanns inga gränser för hans entusiasm.
Socialisten Wirtanen sågs faktiskt med betydligt blidare ögon än musikprofessorn Otto Andersson, även han utgången ur åländsk bondemiljö. Men under Ålandsfrågans år, då majoriteten av ålänningarna ville ansluta sig till Sverige, hade Andersson engagerat sig på ”fel” sida, något som Julius Sundblom aldrig kunde förlåta. Det dröjde decennier innan sångarhövdingen togs till nåder igen.
Wirtanen och Andersson hamnade över huvud taget i diametralt motsatta ideologiska läger. Om de någonsin möttes på det personliga planet vet jag inte, men det är svårt att tänka sig tyskvännen OA och Leninbeundraren AW i samma rum.
I memoarernas glimtar från Wirtanens uppväxtår härskar en nästan idyllisk stämning. Han visste tidigt att han var annorlunda; på väg hem från skolan stannade han upp under något träd för att tänka och grunna på tillvarons gåtfullhet. Men av allt att döma accepterades hans redan i barndomen utpräglat filosofiska attityd av föräldrarna. Ingen tycks ha kommit på tanken att drömmaren Atos borde följa konventionerna och bli bonde. Men livet ut bevarade han sin känsla för barndomens miljöer och hårt arbetande men samtidigt så självständiga människor. Fadern dog redan 1914; det föll på moderns lott att fostra nio barn.
I en annan tid hade en tänkare av Atos Wirtanens kaliber förstås styrt in på den akademiska banan. Att han av nödtvång – vem skulle ha bekostat hans studier? – gick autodidaktens väg blev både en styrka och en svaghet. Det innebar att han aldrig togs på allvar av universitetens etablissemang, men å andra sidan kunde han ur sin outsiderposition utveckla sitt högst subjektiva filosofiska argumenterande.
Skönlitteraturen gav själva ramen för den unge sökarens existens. Tidigt blev Kierkegaard, Strindberg, Victor Hugo och Dostojevskij hans samtalspartners. Allt han gjorde bottnade i filosofin. Redan i femtonårsåldern läste han Nietzsche och drogs in i en strålglans som aldrig mattades. Tillsammans med Platon förblev den tyske mästaren ett livslångt ideal, även om han reviderade en del av sina åsikter när nazisterna hänvisade till nietzscheanska begrepp. Man kan inte ta miste på Wirtanens stolthet när han efter utgivningen av biografin ”Nietzsche den otidsenlige” (1945) sänder en tysk översättning av boken till Nobelpristagaren Thomas Mann och får ett berömmande tackbrev. Plötsligt står han i närkontakt med den världslitteratur där han mitt i sin marginalisering känner sig höra hemma.
Det handlar om ett förbluffande starkt självförtroende, manifesterat redan i debutboken ”Den skapande handen” (1931). Inget finlandssvenskt eller rikssvenskt förlag ville ge ut en volym med aforismer av en okänd filosof . Slutresultatet blev att författaren kunde utnyttja sin gamla yrkeskunskap genom att egenhändigt stå för den typografiska utstyrseln, sköta tryckningen – och försäljningen. ”Till sist måste man göra allting själv och inte vänta sig något varken av publiken, kritiken eller den övriga mänskligheten”, skriver han i ”Stoft och öde” (1941). I det exemplar som jag äger av debutboken har författaren egenhändigt skrivit: ”Den skapande handen bär på livets visdom i evig tid!”
Det första året fann debutboken hela tre köpare i Sverige.
De flesta författare hade antagligen gett upp inför likgiltigheten, men inte Atos Wirtanen. Han tycks snarast ha känt sig utmanad av att arbeta i motvind eller stiltje: ”Det finnes till sist ingen säkrare väg än den att följa sina djärvaste impulsers äventyrlighet. Det gäller att förbli hemma – hos sig själv. Och att äga modet till självbejakelse i de avgörande ögonblicken”.
Modet och den intellektuella klarsynen genomströmmar också Atos Wirtanens politiska journalistik, framför allt hans medarbetarskap i Arbetarbladet under flera decennier. Artiklarna från åren 1933–1946, de flesta skrivna som ledare, samlades i volymen ”Ofärd och gryning” (1946).
Det är en egendomlig tidsresa att läsa dessa sedan länge förgätna texter, publicerade i en liten finlandssvensk tidning medan Europa ännu en gång drogs in i ett förgörande krig och Finlands existens som självständig nation hotades. Atos Wirtanen analyserar och argumenterar, ger sin syn på den dagspolitiska situationen mot bakgrunden av sin enorma beläsenhet. Utgångspunkten är att kapitalismen befinner sig i en kris som ett nytt världskrig bara kan förvärra. När man på större tidningar hukade under självcensuren mötte Arbetarbladets läsare en intellektuell resonör med filosofiska sanningskrav. Han var tidigt på det klara med den katastrof som hotade när Hitler kom till makten i Tyskland. De som hävdar att man på 30-talet ingenting visste om nazisternas våldspolitik och judeutrotningen lider av höggradig minnesförlust. Liksom Torgny Segerstedt på Göteborgs handels- och sjöfartstidning i Sverige går Wirtanen till rasande angrepp mot Tredje rikets antihumanism. ”Skall samvetet icke vakna?”, frågar han i december 1938 och fordrar att den demokratiska världen griper in och reagerar mot den behandling av judarna som inte kan kallas assimilering utan förintelse.
Världsansiktet av i dag domineras av två drag: grymhet å ena sidan, likgiltighet å den andra. Det är svårt att avgöra, vilketdera är djupare avskyvärt. Stupiditeten och ignoransen har räckt varandra handen, och resultatet är ett flyktingproblem, som kompliceras ju längre man undviker att lösa det.
Det var inte riskfritt att skriva sådana rader på randen till den nya världskatastrofen och med Finland i en ytterst utsatt position. Mycket riktigt fick han finna sig i att avskedas från chefredaktörsposten i Arbetarbladet, två gånger till på köpet! Och samma öde mötte han som chef på folkdemokratiska Ny Tid 1954.
Men Atos Wirtanen hade säkert inte en tanke på att använda ett mjukare eller mera diplomatiskt språk. Han bottnade i sin egen kunskap, det räckte.
Och han inskränkte sig inte bara till att propagera i skrift. Han gjorde stora praktiska insatser för förföljda judar; icke bekräftade rykten säger att flyktingar för en tid gömdes i barndomshemmet i Långbergsöda. Vem skulle komma på tanken att leta efter dem på den åländska landsbygden?
En sentida läsare av Atos Wirtanens dagsjournalistik imponeras av klarsynen, formuleringarnas kraft. Men hur många läste en liten finlandssvensk vänstertidning? Kanske någon av hans riksdagskolleger, men knappast den stora allmänhet som borde ha blivit upplyst.
Och här snuddar vi vid tragiken i Atos Wirtanens liv. Hur känd och uppskattad han än var på många håll förblev han en outsider, en gäst och främling som aldrig kunde anpassa sig till kollektivet.
Inom den akademiska filosofin sågs han närmast som en privatlärd pellejöns. Inom litteraturen var det svårt att placera honom i en fålla, hur god vän han än var med Elmer Diktonius och andra modernister. Hans lyrik var alltför filosofiskt högstämd, hans aforistik saknade i mångas ögon litterär finess, hans hyllningar av Lenin och Stalin vittnade inte precis om något utpräglat ideologiskt omdöme.
Själv talade Wirtanen tidigt om sin mycket ensliga livsväg:
Som en resenär i främmande land, som en stigman i ödemarken, ja, som en egensinnig partigängare längst ute i perifer in av vår tids väldiga, världsomspännande slagfält har jag sökt mina sanningar och prövat mina vapen.
Samtidigt odlade han en närmast södergransk medvetenhet om sin egen betydelse. Inte för inte fick han sitt namn efter en av Alexandre Dumas dristiga tre musketörer; och som kåsör använde han mycket riktigt signaturen Musketören. Tove Jansson skriver i ett brev 1944 (citerat i Boel Westins biografi ”Tove Jansson. Liv, bild, dikt” 2007) att han tycks helt övertygad om att vara den största intelligensen i Finland, ja i Norden. I sina aforismer skrev han sig bort från nuet, in i framtiden: Var jag icke en droppe morgondagsdagg i en värld av sot och damm?
Kärleken till aforismen – som gärna utmanar logiken – behöll han livet ut. Hela tiden gällde det att formulera verklighetens kärna, att komma så nära sanningen som möjligt, hur omöjligt det än var. Få läste honom, sina stora utvecklingshistoriska verk om tekniken, humanismen och människan tvingades han ge ut på eget förlag och i decennier skulle de samla damm på antikvariatens hyllor.
Få böcker har vid sitt framträdande blivit mindre uppmärksammade, skrev han om ”Den skapande handen”. Med undantag av den koncisa biografin över August Strindberg (1962) – översatt till och med till japanska – gäller det de flesta av Atos Wirtanens böcker. I Thomas Warburtons standardverk ”Åttio år finlandssvensk litteratur” bestås han enbart en förklenande fotnot, som ett bihang till den unge Jörn Donner.
Som politisk tänkare lär han efter realsocialismens sammanbrott knappast återupptäckas. Men det finns en liten 50-sidig skrift, ”Ett enat Norden – morgondagens nödvändighet” (1943), som ter sig nästan profetisk i sin nordiska entusiasm. För Wirtanen är det självklart att de nordiska länderna förr eller senare måste sluta sig samman, antingen till en enda stat eller inom ramen för ett statsförbund. Det tidiga 40-talets utrikespolitiska dramatik, med ett expanderande Ryssland och ett nazistiskt Tyskland som ännu inte förlorat andra världskriget, är förstås den konkreta bakgrunden för hans tankar. Men den nordiska samhörigheten är livsviktig bortom dagsaktuella försvarspolitiska överväganden: ”Ett enat Norden är ingen utopi, det är en historisk nödvändighet. Utopisk är den tron, att ett splittrat Norden skulle kunna fortbestå ograverat under en osäker morgondag”.
När en uppmärksammad svensk debattör som Gunnar Wetterberg sex decennier senare talar för ett nordiskt förbund är det som att lyssna till ett eko av hammarslagen i den wirtanenska tankesmedjan.
En vårdag gör jag en odyssé genom Atos Wirtanens Saltvik. Här är alltings början och slut. Vägen slingrar sig genom ett landskap som för åländska förhållanden är ovanligt kuperat. Barndomshemmet, ägt av en affärsman som odlar äppel på ägorna, står sedan länge tomt och lutar mot sitt förfall. Det byggdes i sten efter att det gamla hemmet 1906 – Atos födelseår – drabbats av en förhärjande eldsvåda, som förstörde tre gårdar i byn.
Nu härskar tystnaden. Men lyssnar man noga anar man röster från de nio barnen, tidigt faderlösa och med modern som vardagens klippa.
Äldre bybor minns Atos lite vagt: ”Han lär ha varit en klok karl”. För yngre generationer är han bara ett namn, om ens det.
Bortom byn reser sig bergen i dramatisk kontrast till den mjuka grönskan. På kyrkogården står gravstenen, en pelare i åländsk granit prydd av Viktor Janssons galjonsfigur i brons, placerad här som en sista hälsning från Tove Jansson. Deras kärlek slocknade, men vänskapen dog aldrig.
Här hörde han hemma, ändå var vägen bort den enda möjligheten.
En av alla tiders märkligaste ålänningar är i dag närmast förgäten i sin hembygd. Men ur glömskan talar han ständigt på nytt. Jag sjunker in i hans texter och inser att Atos Wirtanen är så mycket mer än en fotnot i politiken och litteraturhistorien. Han träder fram som en egensinnig tänkare, inte sällan svårsmält men med en ovanlig förmåga att stanna upp mitt i vardagsbruset för att se det djupa i det enkla, att låta kosmos speglas i sandkornet.
Eller som det heter i aforistikerns existentiella credo, där hemkänslan bottnar i det konkreta:
Jag behöver: sol, gräs, sand, hav, stjärnor.
Gustaf Widén
