Demokratin är hotad då finanspolitiken avgörs bakom lyckta dörrar i Bryssel på anmodan av de största bankerna. Ute i verkligheten stagnerar ekonomin, inkomstfördelningen polariseras och grundtryggheten vacklar. Varthän, EU?
Stämningen i vårsolen i Bryssel präglas av hyckleri. Bjudluncherna och societetsmiddagarna ser ut att avlösa varandra, helt oberoende av de makroekonomiska spänningar som hotar fundamenten för vår ekonomi. EU-kommissionen försöker dominera den offentliga debatten, dels genom att proklamera intetsägande självklarheter som upprepar ”tillväxt” och ”jobb”, dels genom att utvidga unionens befogenheter längre än man ens kunde föreställa sig för två år sedan.
Nu har kommissionen rätt att årligen granska medlemsländernas budget. Under ratificering är en finanspakt som skall tvinga in EU-ländernas offentliga ekonomier i en trång fålla där det strukturella budgetunderskottet vid hot om vite får uppgå till maximalt 0,5 procent av BNP. I kombination med tidigare budgetregler har det uppstått en tvångströja av åtstramning som ger realekonomiska följder i en generation framöver.
Jag förbluffas gång på gång av hur en maktelit lyckas avstyra den politiska diskussionen och fatta beslut bakom lyckta dörrar på diktat av finansvärlden. För att inte uppröra marknaderna diskuteras lägesanalysen inte i offentligheten och medierna rapporterar snällt färdigtuggade kommunikéer: ingen vågar sig mera på att ställa en endaste kritisk fråga till Frau Merkel. Man låtsas att debatten är apolitiskt och att det inte finns några alternativ.
Spekulation
I EU-kommissionen är man i dessa dagar nöjd. Europeiska centralbanken har lagt ut en biljon euro på marknaden i form av treåriga lån. Tillsammans med den tidigare lånegivningen under finanskrisen utgör ECB:s balansräkning tretusen miljarder euro. Utlåningen har inneburit mer pengar på bankmarknaden och minskat risken för en systemkris. Det verkliga problemet är att vi riskerar att bankerna inte kanaliserar kapitalet till den europeiska realekonomin utan spekulerar i t.ex. råvarumarknaden och tillväxtmarknaderna, där kapitaltillflödet redan vållat problem.
Philippe Lamberts, belgisk europarlamentariker för de gröna, håller med om att pengarna gått till fel ändamål.
Bankerna använder pengarna till spekulationer och investerar inte i realekonomin förrän vi stängt kasinot! Vi måste sätta stopp för att att banker kräver tvåsiffrig avkastning. Då skulle de inte ha något annat val än att investera i produktiv verksamhet.
Vänsterdebattören Ralph Niemeyer (på ledarplats i tidningen New Europe) kräver en straffskatt på vinsterna av de största investeringsbankernas spekulationer mot utsatta länders statsobligationer. Tillväxt borde skapas genom investeringar av den privata icke-finansiella sektorn, liksom genom offentliga investeringar.
– Den belgiska staten emitterade ifjol masskuldbrev och fick in 5,6 miljarder på kort tid. Nu borde vi ta chansen och investera i grön infrastruktur och energieffektivitet, säger Lamberts.
Han noterar att vi i EU de senaste 30 åren underinvesterat och bara ökat konsumtionen.
Vi betalar 400 miljarder för olja per år inom EU! Det finns inga billiga fossila bränslen och vi måste tänka om.
Ekvationen kompliceras av det stigande oljepriset; råoljan har gått upp i takt med att centralbankerna skapat mera pengar, men prisstegringen i olja suger i praktiken i sig så mycket kapital att helhetsproduktionen minskar.
Det regnar pengar,
för bankerna
EU-mekanismerna för nödlån, den tillfälliga EFSF och den permanenta stabilitetsmekanismen ESM, ska uppgraderas till summor högre än någon folkförsamling är beredd att godkänna. Kreditlinjerna finns dels i reda pengar, dels genom staternas lånearrangemang på penningmarknaden, men ändå ylar banker och investerare om vilken osäkerhet som råder.
Bankerna har skott sig på att köpa upp och sälja statsobligationer till ECB, som själv inte primärt kan göra stödköp. Bankerna har fått obegränsade resurser för att kamma hem vinster, men eftersom ECB:s exceptionella kreditgivning inte kan fortgå hotar räntorna på statsobligationer att igen gå upp i skyarna. Trots att bankerna hävdar att de misstror de europeiska statsobligationerna hålls euron otillbörligt stark på valutamarknaden, vilket inkräktar på exportutsikterna. Den motstridiga positionen beror på den svaga dollarn och på att Kinas yuan hålls konstlat svag av den kinesiska regimen, som i sin tur, och med EU-kommissionens goda minne, placerar en växande andel av den kinesiska valutareserven i euro.
Och Grekland då? Rent intuitivt kunde man anta att lånegarantier på först 110 miljarder, sedan 130 miljarder och en uppgörelse med de privata borgenärerna värd kring 107 miljarder, borde ha minskat statsskulden. I själva verket gick hälften av låneuppgörelsen till att rädda grekiska banker och resten till säkerheter för den grekiska statens nya lån.
Maktperspektivet
Hur kunde det gå så här? Och vem är det som styrt utvecklingen?
Analysen av de centrala maktpolerna inom EU med avseende på politisk ansvarighet försvåras av avsaknaden av ett genuint europeiskt demos.
Historiskt sett har offentlig förvaltning och särskilt social- och näringspolitik utvecklats genom behoven hos samhällsgrupperna. Politisk ansvarighet har i sin tur utvecklats i förhållande till de folkvalda i en representativ demokrati. Men i den internationella organisation som sedan blev en statsunion är logiken diametralt motsatt. Det skulle betraktas som löjeväckande att i dagens läge påminna Bryssel om att makten sitter hos folket och att också tjänstemän har ansvar för en genuin och öppen debatt som del av beslutsprocessen.
Samtidigt har det Brysselbaserade tjänstemannaväldet åsidosatts något genom att ekonomikrishanteringen delvis övertagits av nationella finanssakkunniga och EU-ländernas regeringar. Däremot har de senaste årens krissitser präglats av en akut brist på insyn, liksom ett överförande av allt större kontroll- och verkställandemakt till ett organ där toppskiktet, kommissionskollegiet, har tillsatts i en ordning som tänjer begreppet representativ demokrati i det längsta.
Kanske är det också avsaknaden av ett genuint europeiskt demos som gör att klientelismen och korporativismen är det som präglar EU-institutionernas och även kommissionens arbetssätt. Tiotusentals utomstående experter är involverade i konsultationer, expertgrupper och rådgivande kommittéer. Inget intresse får gehör utan en europeisk takorganisation som matar in kommentarer i kommittéerna där sakfrågor bollas. Processen är varken överskådlig eller transparent.
I kommissionens jargong har begreppet medlemsstat nästan blivit ett skällsord, medan de kufiska politiska konstruktionerna utanför kommissionens högkvarter vid Schuman-rondellen ska ägna sig åt en nästan oändlig lista uppgifter. Förutom budgetåtstramningen visionerar EU om att utsträcka reglerna för offentlig upphandling till tredje länder, ytterligare liberalisering av energimarknaden, införande av fler konkurrensregler för allmännyttiga tjänster (t.ex. tågtrafik, men möjligtvis också koncessioner för bl.a. stationer, hamnar eller vattenförsörjning). Yrkeskvalifikationer ska harmoniseras i ett kontroversiellt system för sameuropeiska yrkeslicenser, som en följd av den europeiska enhetsmarknaden. Socialförsäkringssystemen i medlemsländerna ska öppnas för säsongarbetare från andra länder, som de driftigaste EU-politikerna vill att ska ha omedelbar tillgång till förmåner. En tysk ärkekonservativ politiker arbetar på att avskaffa sådan byråkrati som vållar hinder i näringslivet, underförstått miljökrav och arbetarskyddslagstiftning.
Men när det blir tal om tillväxt så kommer inte kommissionen med något annat än ökad handel över internet, söndagsöppet och det europeiska servicedirektivet. Den omfattande detaljregleringen mal vidare, oavsett att hela euroområdet befinner sig i recession där de strukturella problemen med gemenskapsvalutan accentuerats, att arbetslöshetssiffran i eurozonen ligger på 17 miljoner och att de stigande kostnaderna skapar stagnering, eller snarare stagflation med beaktande av att inflationen ligger på 2,7 procent.
Subsidiaritet
blir stabilitet
Subsidiaritet, den vackra principen om att beslut ska fattas på en så lokal nivå som möjligt, har reducerats till en ordlek. Incitamenten för att skapa en europeisk maktbas genom att inverka på så många politikområden som möjligt är för starka. Särskilt kommissionen Barroso II vill med sina vittgående strategier uttala sig om allt och ingenting – då enligt logiken att man producerar text på ett papper utan en återkoppling till verkligheten. Ordförande Barroso myntar klichéer om ”hållbar tillväxt för alla” samtidigt som finansfördagen inte gör annat än att urholka och rasera just detta. Det är ingen som kan tro på att de här åtgärderna skulle ge ett ekonomiskt uppsving.
Vi får höra att det gemene man vill ha är en stabil ekonomi och det rättfärdigar vissa åtgärder. Jag får alltid lust att fråga hur de här politruckerna med Olli Rehn i spetsen möjligtvis vet det. Har vi röstat kanske? Termen har blivit nästan lika populär som i Kina där enpartiregimen efterlyser ”social stabilitet” för att trygga sin egen maktposition.
I EU-terminologin används istället ”kohesion” för att ersätta de mera krävande begreppen jämlikhet, jämställdhet och social rättvisa. Men EU:s konstanta och inbyggda demokratiunderskott överbryggs inte genom uppstyltade ordkreationer. Lika pinsam är hänvisningen till ”participatory democracy”, en term som retoriskt också används i Kina när regimen vill ge sken av medbestämmande.
Nu vädrar EU-federalisterna morgonluft i krisen och pläderar för ett nytt så kallat konvent som igen skulle skriva om EU-fördragen. I salig glömska är att fördragsförhandlingar pågick hela förra årtiondet, med avbrott för när resultatet förkastades i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna 2005. I den nya given av federalism heter det att medborgarna visst ska höras via nationella parlament som reducerats till ”agoror” där man kan komma till tals. Federalisterna omfattar många prominenta europarlamentariker, konservativa, liberala och också gröna och socialister, som tror på Europaparlamentet som sui generis och en kraftigt utökad EU-budget ackompanjerad av gemensam skuldförvaltning för euroländerna.
Viviane Reding, långtida kommissionär från Luxemburg, har fått i uppdrag att fantisera ihop en ”fullfjädrad politisk union” där
EU-kommissionsordföranden skulle väljas i direkta val och Europaparlamentet skulle bli ett riktigt lagstiftande organ med egen initiativrätt, som man för närvarande inte har.
Nyliberalism
bakvägen
EU:s legitimitet och kompetens i fiskalpolitik ifrågasätts ändå av socialisterna ute på den europeiska kontinenten. Särskilt hänvisar man till finanskommissionär Rehns ultraliberalistiska agenda.
René Cuperus, forskare vid holländska arbetarpartiet Partij van de Arbeits tankesmedja, håller med om främst de belgiska socialisternas kritik av ”vem fan Olli Rehn är” att utöva budgetdisciplin över demokratiskt tillsatta regeringar. Han konstaterar att kommissionen framställer finansfrågorna som om de var en fråga om bokföring och låter neutral då man smyger in en klart konservativ-neoliberal agenda.
Budgetdisciplin går ut över förmåner, sjukvård och sociala utgifter. EU-länderna ska inte reduceras till kommissionens ”monetära kolonier”. Cuperus kontrasterar frasen ”ingen beskattning utan representation” från amerikanska frihetskriget med paradoxen om att EU, som ska bygga på demokratiska staters demokratiska principer, inte självt är så noggrann med demokratin.
”Att man inte kan kritisera ett teknokratiskt centraliserat styre med ett femhundramiljoners imperium, en hybrid av superstat och supermarknad, är i total konflikt med de europeiska demokratiska traditionerna” skriver Cuperus i en artikel i holländska De Volkskrant och påpekar att europeiseringen antagit en diskurs där man antingen ser den nuvarande ekonomiska integrationen ta form eller så är man trångsynt och nationalistisk och blir utfrusen ur debatten.
En annan holländsk debattör, Geert Mak, beskriver läget som att det europeiska projektets legitimitet nått gränsen för vad som kan anses rättfärdigat med hänvisning till dess ursprung som ett fredsprojekt. Mak anser att demokratin måste ställas i centrum så att Europas medborgare fattar besluten – om vi vill fortsätta med det europeiska projektet, givetvis.
”Finansmarknaderna har gett oss idén att vi inget mera vill”, skriver Mak. Han menar att det blev möjligt helt enkelt för att vi stod som förstenade vid sidan och lät det ske. Centralbankerna, som var övertygade om den fria marknadens laissez-faire kapitalism, grep inte heller in.
Irland är det enda land som ska anordna en folkomröstning om fiskalpakten, det nya fördraget som kräver att det strukturella budgetunderskottet, oavsett konjunktursvängningar, inte får vara mera än 0,5 procent av BNP. Paul Murphy, irländsk ledamot i Europaparlamentets vänstergrupp, skräder inte orden: ”Det här är ett fördrag för dem som gynnas av kasinokapitalismen, bankirerna, obligationsinnehavarna och de spekulanter som skapade denna kris.”
På något sätt slår det mig som en déjà vu; då den politiska debatten överlag medvetandegör nyliberalismens fallgropar, sätter istället EU-kommissionen, den fria marknadens förkämpe, ånyo agendan på europeisk nivå och vägrar ens att vidkännas att det är ett politiskt val!
brist på insyn
Jag försöker föra saken på tal med ett språkrör för EU-kommissionen som skyr mig som pesten. Tidigare, innan Barroso ledde EU-kommissionen, lär presskonferenserna ha varit en plattform för politiskt beslutsfattande där den allmänna opinionen spelade in. Det säger amerikanska korrespondenter som inte kan förlika sig med hur torftiga de dagliga informationstillfällena är. Själv har jag svårt med det förmyndaraktiga sättet och bristen på politisk insikt hos språkrören.
Inte heller insyn och öppenhet, som formellt ska ha införts i Lissabon-fördraget, har fått något större genomslag. En del av öppenhetsansatsen är kommissionens hearings och delar av ministermötena har börjat direktsändas på ministerrådets webbplats. Ändå är ansatsen helt annorlunda än den finländska förståelsen av begreppen.
Ansvariga kommissionär Sefcovic har jag hört förklara att transparens kan leda till en omgivning med ”storebrorövervakning” och därför vill kommissionen hitta en balans mellan dels effektiva beslut och dels en viss öppenhet. Öppenhet kan också leda till förvridna incitament, sade Sefcovic, och hänvisade till kommissionens årliga arbetsplaner som det centrala i en ökad transparens. ”Medborgarna har rätt att veta vem som påverkar beslut”, enligt Sefcovic.
En så krass inställning till ansvarighet och öppenhet visar på ett misslyckande i EU-politiken hos de länder som har en offentlighetstradition, däribland Finland. Det är lätt att ta seden dit man kommer men svårare att verka för en förändring då det dessutom bara finns en handfull finländska tjänstemän på ledande poster.
Tyvärr präglas också Europaparlamentet i nuläget av samma kabinettspolitik som de övriga institutionerna. Polens EU-ordförandeskap var egentligen ett av de första som byggt på en ansats till samarbete med parlamentet, men växelverkan mellan parlamentet och de övriga institutionerna karaktäriseras ändå inte av någon fungerande parlamentarism. Trots ökade befogenheter har parlamentet kraftigt åsidosatts i beslutsfattandet i eurokrisen.
Europeiska ombudsmannen Nikiforos Diamandouros är orolig över att förtroendet för EU-institutionerna eroderar.
– Gallupar visar att nästan hälften av medborgarna tycker transparensen är otillräcklig, fastän t.ex. tillgången till offentliga dokument förbättrats. Vi borde använda oss av sociala medier för att engagera medborgarna.
Paternalism
Men tillbaka till eurokrisen. I dess kölvatten är ett av de största problemen följande: trots att EU-kommissionen inte ska ha inflytande vare sig över beskattning, socialpolitik, hälso- och sjukvård eller andra sektorer som utgör de största utgiftsposterna i EU-ländernas offentliga ekonomier, förespråkar man en social nedmontering. Det är oroande att man i Bryssel ibland börjat lufta argument för att Europa i framtiden ska ha kraftigt nedskurna välfärdssystem som bygger på privata kostnadsbelagda tjänster.
Jag har försökt spåra var de argumenten härrör ifrån, men inte stött på annat rättfärdigande än den nyliberala agendan. Jag ställer frågan till Reijo Kemppinen, nu informationsdirektör vid ministerrådet, och får veta att bankerna prövar oss.
Det är nog så att det här är ett svar på globaliseringen, menar han.
Globaliseringskortet är det mest godtyckliga påståendet man kan ta till. Det faktum att EU-kommissionen indirekt genom sin politik står för en nedmontering av välfärdssamhället visar på ett elitistiskt autokratiskt maktsystem och en stor arrogans.
Vi borde inte heller blunda för de olika utgångslägena inom Europa; de klientelistiska skråsamhällen i Sydeuropa å ena sidan och den nordeuropeiska välfärdsmodellen, som bygger på långt homogena samhällen, å den andra. Kommissionsordföranden Barroso är en portugis som kommer från ett system där grundutbildningen för några decennier sedan var så svag att en del av arbetskraften ännu i denna dag inte är läs- och skrivkunnig. Kanske är det en anledning till hans elitistiska och paternalistiska syn på EU-politiken, som formas ur ett management-perspektiv med administrativ styrning uppifrån ned.
Skär ner EU
För att få bukt med recessionen borde man i första hand kontrollera energipriserna som står för en stor del av den ohållbara kostnadsökningen. Prisutvecklingen borde stävjas för allmännyttiga industrigrenar som gör enorma vinster på offentligfinansierade tjänster, såsom läkemedelsindustrin och tillverkare av medicinsk utrustning.
Samtidigt är det en utopi att EU-organen skulle sätta stopp för kryphålen i företagsbeskattningen eller täppa till skatteparadisen. Tvärtom. EU-initiativ har visat sig vara synnerligen ineffektiva också vad gäller att stävja organiserad brottslighet och människohandel. Ett första steg i den riktningen kunde vara att legalisera cannabis och frigöra polisresurser för annat. Det är också en åtgärd som förespråkas av EU-centret för kontroll av narkotika, EMCDDA.
Ändå förbluffas jag allra mest av hur totalt verklighetsfrämmande EU-kommissionen är. Det är uppenbart att institutionerna borde spara i samma mån som medlemsländerna, särskilt euroländerna. Jag föreslår en europeisk superkommitté där EU-medlemsländernas tjänstemän sållar i EU-budgeten och drastiskt skär ner kostnaderna bl.a. genom att dra in ämbetsverk som införts på prestigegrunder, kapa de administrativa utgifterna för personal och underhåll, sänka löner och förmåner med minst en tredjedel och strikt behovspröva de regionala strukturfonderna och socialfonderna. Kommunikationsbudgeten för marknadsföring av EU kan slopas. EU-kampanjerna i vår för att rekrytera ny personal förefaller otillbörliga.
EU har som system satts upp för att spendera offentliga medel och logiken inom institutionerna är hur man ska få pengarna att gå åt, snarare än att neutralt och enligt bästa förvaltningssed besluta om enbart det som kan göras bättre på europeisk nivå. EU-budgeten har hittills bara justerats uppåt och det har tjänat till att nära en egennyttig elit, som redan beviljades en löneökning på 1,37 procent för i år.
Anna-Karin Friis
