Rasismdiskussionen är annorlunda i Sverige än i Finland. Bland annat den slutsatsen kunde man dra av förra tisdagens diskussion Drevet går på Helsingfors arbis.
Utgångspunkten för diskussionen var de svenska debatterna om Tintin på kulturhuset, Stina Wirséns svarta barnbokskaraktär Lilla hjärta och Makode Lindes blackfacetårta på Moderna museet. Också Umayya Abu-Hannas uppmärksammade kolumn i Helsingin Sanomat om den rasism hennes dotter utsatts för diskuterades. I fokus stod de efterföljande debatterna, både i etablerade medier och på nätets diskussionsforum, i sociala medier och på bloggar.
I panelen satt förutom moderatorn Jessica Parland von Essen journalisten Johanna Korhonen och kultursociologen Ralf Kauranen, som forskat mycket i seriekonsten.
Kauranen konstaterade inledningsvis att tecknade serier varit föremål för politisk diskussion ända sedan femtiotalet, i synnerhet då de riktats till barn. De har ansetts språkigt fördummande, amoraliska och direkt psykiskt skadliga. Också i Finlands riksdag har debatten gått het. I eftervärldens ögon kan vissa diskussioner kanske verka löjliga, men någon harmlös kulturform har det aldrig varit frågan om.
– Serien har också en politisk kontext som hänger ihop med rasismen, på grund av sin koppling till den rasistiska karikatyren.
Kauranen berättar att amerikanska serier ursprungligen karikerade också vita nationaliteter, som tyskar, italienare och finnar. De resursstarkare grupperna har dock haft andra möjligheter att protestera mot gestaltningen än till exempel svarta.
Apropå de drev som uppstår i sociala medier – till exempel efter Tintindebatten – konstaterade Johanna Korhonen att journalistens makt minskat betydligt sedan början av nittiotalet och att de nya åsiktskanalerna gjort journalisterna lite hjälplösa. Jessica Parland von Essen frågade å sin sida om medierna verkligen måste haka på nätdebatterna så snabbt. Tappar vi eftertanken? En annan fråga som kom upp var vad som egentligen ska räknas som rasistiskt – definitionen verkar skilja sig lite mellan Finland och Sverige.
Fredrik Sonck