Den obotliga satirikern

av Fredrik Sonck

Kön, klass och etnicitet. Det är serietecknaren Nanna Johanssons tre hjärtefrågor.
– Men det betyder inte att allt jag tecknar är politiskt. En stor del av mina serier och enrutingar är hundra procent trams.

Nanna Johansson är onekligen ett av de hetaste namnen i den svenska serievärlden, i synnerhet då det kommer till politisk satir. Genom bloggar och sociala medier har hennes serier emellanåt fått enorm spridning. Hon tillhör också den första generationens tecknare, för vilka nätet är en åtminstone lika viktig distributionskanal som tidningar och böcker.

– Jag är väldigt förtjust i bloggformatet, för det är fritt och allt går snabbt. När jag sitter och skriver på ett inlägg brukar jag tänka att jag själv och kanske femtio kompisar kommer att uppskatta skämten, men så visar det sig att många, många fler än så känner igen sig. Det är häftigt. Och det är skönt att se att vi är en väldigt stor grupp som inte ställer upp på till exempel rasism och sexism.

Formmässigt växlar Johansson mellan olika sorters serier, från enkla enrutingar till illustrerade noveller, och mycket hamnar utanför det explicit politiska. Arbetsprocessen är ofta snabb och spontan, och då det kommer till satir initieras den i typfallet av ett behov av att reagera på en orättvisa eller en dum åsikt som upprepats alltför ofta.

– Jag bryter ner den till mindre beståndsdelar och försöker montera ihop den igen på ett sätt som förhoppningsvis visar hur felaktig och löjeväckande den är. Jag är inte särskilt petig i processen, det enda jag någonsin rättar i efterhand är rena stavnings- och faktafel.

 

Överdrifter

Johansson arbetar påfallande ofta med överdrifter och upp-och-ner-vända resonemang, men på repertoaren finns också ett avväpnade naivistiskt tilltal och en förmåga att göra överraskande iakttagelser. Hon kan karaktäriseras som en ”litterär” tecknare vars trumfkort framför allt ligger i språk och dramaturgi.

– Teckning har aldrig varit något som jag varit superbra på, däremot har jag skrivit i hela mitt liv. Det är nästan alltid texten som kommer först, och det är texten jag sitter och finslipar på in i det sista. Bilden brukar få bli som den blir, på gott och ont…

Höstens bok Hur man botar en feminist (Galago) innehåller både högt och lågt, hårdkokt satir, lustiga trivialiteter och feministisk buskis. Den som följt Nanna Johansson på nätet kommer att känna igen ett och annat.

– Titeln kommer från ett blogginlägg där jag ger en vetenskaplig förklaring till det gamla talesättet att feminister botas med kuk. Jag förklarar hur det går till, vad som sker i feministkroppen när den kommer i kontakt med penis. Håret växer ut, man lägger ner sina tokiga feministiska idéer och blir helt enkelt en ”normal” kvinna… Det är ett standardvapen mot kvinnor – om du hade varit lite snyggare, hade du fått ligga lite mer och inte varit så bitter.

Albumet innehåller förhållandevis få konventionella serier men desto fler kollage, enrutingar, illustrerade berättelser, skärmdumpar av e-postmeddelanden och listor – till exempel över vilka träffar man får på Facebook med sökord som ”tjejer”, ”kvinnor” eller ”flickvän”. På detta sätt anknyter Hur man botar en feminist till en digital samplingstradition, där Johansson agerar redaktör och kommentator, ofta med någon av hjärtefrågorna om kön, klass eller etnicitet i undertexten. Så här kommenterar hon till exempel gruppen ”Tjejer med fula skor = varelser som ska utrotas”:

”Visst blir man provocerad när man ser någon komma klafsande i såna där pösiga fynd-basket-kängor som ser ut att en gång ha varit en lika vidrig beige pikétröja, men utrotning? Är ni säkra på att det inte bara är något ni säger i stundens hetta? Jag ser dessutom vissa praktiska problem med att utrota en grupp vars gemensamma nämnare är något så lättföränderligt som skosmak. Jag menar, när säkerhetspolisen kommer och knackar på dörren är det ju bara att man tar på sig sina snyggaste sneakers. Så byter man till foppatofflor när de gått ;PpPppPp”.

 

Stärka de egna leden

I andra fall kan satiren ha en betydligt allvarligare underton, som då den riktas mot rasister, sverigedemokrater eller högerns nedmontering av välfärdsstaten.

– Jag tänker inte överdrivet mycket på mottagaren, men det finns undantag. Ibland skriver eller ritar jag något som riktar sig specifikt till exempel till rasister, för jag vill att de ska läsa. Andra gånger siktar jag medvetet på att stärka de egna leden, att få människor att orka fortsätta debattera med idioter.

Hur långt får man gå som satiriker?

– Personligen drar jag en gräns vid att hänga ut människor som inte är offentliga. Om jag ritar eller skriver om en folkvald politiker använder jag såklart hens fullständiga namn, men om jag skärmdumpar en idiotisk Facebook-kommentar från en 19-årig sverigedemokrat i Skövde tar jag alltid bort allt som kan identifiera personen. Jag tror att det är viktigt att in i det sista undvika att stämpla människor, att istället tro på att de kan förändras.

 

Humorsvängen

I ideologisk mening är det svenska seriefältet fullständigt dominerat av vänstern. Nanna Johansson säger att hon gärna skulle läsa något politiskt alster av en serietecknare på högerkanten, men att frånvaron av sådana närmast är total.

– Jag har tänkt på det där och kommit fram till att det nog handlar om ren ekonomi. Högermänniskor vill tjäna pengar, och som politisk serietecknare tjänar man extremt lite pengar.

Trots att Johansson själv hör till de allra populäraste tecknarna inom sin genre utgör bokförsäljningen bara en femtedel av hennes inkomster. I övrigt har hon mest gott att säga om dagens svenska seriefält. Traditionellt har det visserligen varit ganska mansdominerat, men om det är någon förändring som utmärker utvecklingen det senaste decenniet, är det hur kvinnliga serietecknare i allmänhet och feministiska i synnerhet flyttat fram positionerna. Nanna Johansson konstaterar att hon som serietecknare fått födas in i en guldålder, strax efter de kvinnliga serietecknare som gått i bräschen, och att hon därför aldrig känt av något motstånd i branschen.

– Däremot är humorsvängen överlag en jobbig plats för en kvinna. Föreställningen om att män är roligare än kvinnor är skrämmande djupt rotad, även bland dem som borde veta bättre.

 

Fredrik Sonck
Foto: Tomas Lif

Artikeln baserar sig på en e-post-intervju och ett scenframträdande under bokmässan i Göteborg.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.