Under diktaturens lupp

av Freja Högback

Det var i hög grad egna erfarenheter av misshandel som gjorde Alena Atushka till aktivist. I hennes hemland Vitryssland är den statliga skepsisen mot oberoende medborgarorganisationer stor – också om de kämpar mot människohandel och könat våld.

Vi befinner oss i ett sensomrigt Vitryssland, ett land som geografiskt ligger närmare Finland än Danmark. Alena Autushka sätter sig tillrätta mittemot mig och tolken för att berätta om organisationen Provincia. Organisationen arbetar i staden Barysaw, för att motverka mäns våld mot kvinnor och trafficking. Men eftersom vi befinner oss i Europas sista diktatur är det svårt för organisationer att arbeta överhuvudtaget.

Autushka berättar om hur det är för en oberoende organisation att verka i en stat som aktivt kontrollerar och motverkar medborgarorganisationernas verksamhet.

– Mitt liv är delat i två delar. Den ena delen är mitt första äktenskap och den andra delen är livet efteråt. Under flera år slog min man mig. Jag skilde mig från honom och kunde börja bearbeta problemen. Samtidigt förstod jag att jag inte är ensam, utan att manligt våld mot kvinnor är ett vanligt problem. Jag ville därför också hjälpa andra. Organisationen fick sin början när jag och några andra kvinnor tillsammans bestämde oss för att göra något åt våra problem.

Provincia arbetar å ena sidan med våld i parrelationer där kvinnan blivit slagen av sin man. Å andra sidan arbetar man med offer för trafficking som kan vara både kvinnor och män. Homosexualitet eller andra former av kön talar man inte om. Det är kanske inte så konstigt med tanke på de konservativa och ytterst homofobiska attityder som finns hos vitryska myndigheter.

Utländska pengar

Ett av de stora hindren för Provincias verksamhet är av ekonomisk art. Detta påverkar även samarbetet med andra medborgarorganisationer. Alla oberoende organisationer får ekonomiskt stöd från utlandet, men eftersom det både är svårt att få pengar och att få myndigheternas tillstånd att använda dem, vill man ofta behålla pengarna inom sin egen organisation. Förra året förändrades situationen något.

– Ett av FN:s program i Vitryssland är riktat mot mäns våld mot kvinnor, och i det projektet kan många oberoende organisationer vara med. Nu finns det ett litet nätverk mellan dessa grupper. Projektet sträcker sig över två år och efter det blir situationen igen en annan, berättar Autushka.

Stark statlig kontroll

Vitrysk lag kräver att alla organisationer, partier och politiska grupperingar registrerar sig. Det är inte ovanligt att en ansökan får avslag. Om man ändå fortsätter med verksamheten kan man få böter eller hamna i fängelse. Enligt människorättsorganisationer finns lagen till för att försvåra och omöjliggöra att nya grupper bildas. En del aktivister, journalister och oppositionspolitiker sitter och har suttit i fängelse på grund av sina åsikter. En del motståndare till den rådande regimen har försvunnit och möjligtvis blivit mördade. Provincia har ändå kunnat verka i hela elva år.

Att tala om de utmaningar som finns för en medborgarorganisation i Vitryssland är känsligt. Förutom svårigheter med finansieringen finns det även andra problem, man behöver till exempel lov från utbildningsavdelningen för att kunna bjuda in ungdomar till ett seminarium man ordnat.

– Men om de på utbildningsavdelningen inte känner mig och inte litar på mig, så blir svaret nej, säger Atushka.

Det finns bara ett fåtal organisationer som staten litar på. Dessa är alla gamla föredetta sovjetiska organisationer som samarbetar med och är finansierade av staten. De stöder också statens ideologi. Organisationer som vill vara oberoende eller som arbetar med politiska frågor blir genast övervakade av KGB. Kontrollmekanismen är stor och välutvecklad.

– Eftersom samhälleliga problem också är politiska problem, så misstänker staten att vi vill blanda oss i politiken. Därför litar man inte på oss. Allt som vi vill göra som inte övervakas direkt av staten, måste vi göra halvt i hemlighet.

Vilja till förändring

I Vitryssland är de flesta medborgarna politiskt passiva och få vågar öppet kritisera Lukasjenko. Det här beskrivs bland annat som en följd av den relativa stabiliteten och tillväxten efter andra världskriget, och som en rädsla för en återgång till fattigdom. År 2006 blossade massdemonstrationer upp, delvis ledda av medborgarorganisationer. I och med dessa synliggjordes en vilja till förändring, men demonstrationerna kvävdes snabbt. Nya demonstrationer år 2011 ledde till att sammankomster helt och hållet förbjöds.

– Många oppositionspolitiker och aktivister menar att den största viljan till förändring finns bland de unga, särskilt bland dem som bor i städerna, berättar Autushka.

Ungdomsorganisationer och universitet är därför hårt bevakade. Autushka har tidigare också jobbat som journalist.

– Under de senaste fem åren har många tidningar tvingats upphöra. I Vitryssland finns ingen fri press, därför har jag inte något att göra med journalistiken längre, tyvärr.

Text & foto: Freja Högback

Läs också:
Vitryssland öppnar ögonen för könat våld 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.