Dagstidningarnas återkommande bilagor om boende görs vanligen inte för att journalister har ett omättligt intresse för trendiga kök eller för hur man renoverar kakelugnar. Däremot erbjuder de en väldefinierad nisch för reklamförsäljarna och en bra annonsplats för inredningsföretag och mäklare. Vårt boende omsätter enorma, och växande, belopp.
Det myntet har en baksida, och betecknade för Ny Tids temanummer om boende är att det inte förverkligats i symbios med annonsörer. För vid sidan av sin funktion som medelklassens primära konsumtionsobjekt är boendet en central politisk fråga, med många dimensioner som inte är så värst glassiga.
Det här temanumret uppmärksammar frågor om stadsplanering, bostadspolitik, trångboddhet, segregering och bostadslöshet. Fokus ligger i synnerhet på boende i huvudstadsregionen: det är här som boendekostnaderna är som högst, de sociala skillnaderna mellan olika områden som tydligast, de bostadslösa som flest, och så vidare. I mindre städer och på landsbygden skulle säkert de ekologiska boendefrågorna få större emfas i relation till de sociala: bristen på kollektivtrafik och fjärrvärme, ekologiskt byggande och liknande.
Oavsett var bostaden är belägen tillbringar de flesta ändå en väldigt stor del av sina liv i den, och för många utgör den månadens största enskilda utgiftspost. På så sätt blir bostaden inte bara ett hem som låser ut omvärlden, utan också ett fängelse som låser fast sina invånare. Hyror och bostadslån gör i viss mån människor till livegna genom att binda dem inte bara till specifika geografiska platser, utan också till ett ekonomiskt system där ett fast arbete ger den fasta inkomst som är avgörande för att behålla ett fast boende.
Att det som vanligt är de minst bemedlade som har den osäkraste boendesituationen är självklart, men de höga boendekostnaderna är ett verkligt bekymmer också för folk med medianinkomster. Att låna för att köpa en bostad har länge setts som ekonomiskt förnuftigt, men är förknippat med olika risker. Det kan handla om stigande räntor, oväntade renoveringar eller plötslig arbetslöshet. Och om bostadsmarknaden skulle uppleva en kraftig prisnedgång är det belånade bostadsägare som plötsligt blir de stora förlorarna. Huvudproblemet i huvudstadsregionen är otvetydigt att det byggs för få förmånliga bostäder. Men det är värt att notera att den som idag köper en bostad omedelbart får ett ekonomiskt intresse av att bostadsbristen består, medan hyrorna skulle sjunka ifall utbudet på bostäder steg.
Men oberoende av om man hyr eller amorterar för sin bostad, så är hemmets trygghet villkorlig. I takt med att boendet blir allt dyrare förstärks också livegenskapen, och – för att översätta upplevelsen i individualistiska termer – ångesten.
Vill man betrakta situationen på ett strukturellt plan är det uppenbart att boendet är en klassmarkör utan like. De rika bor i slott och de fattiga i kojor, eller år 2014: i trånga hyreslägenheter i storstadsområdenas periferi. De sociala problemen i många förorter kan vara högst reella, men det gäller att minnas att det ”dåliga” boendet i det ”dåliga” området också fungerar som systemets spökhistoria som används för att skrämma de någorlunda privilegierade. Lika väl som kartan över kvadratmeterprisen i olika stadsdelar ger en vink om frekvensen av olika sociala problem tecknar den med god precision också klassamhällets och rasismens topografi.
Med tanke på hur nödvändigt boendet verkar vara, är det för övrigt intressant att notera hur ofta kulturen utforskat möjligheten att bryta boendets bojor och förkasta den materialism det medför: från Diogenes till Huckleberry Finn till Chaplins luffare till Snusmumriken. Här omges bostadslösheten påfallande ofta av ett romantiskt frihetligt skimmer som står i bjärt kontrast till verklighetens papperslösa immigrant eller missbrukaren på parkbänken. Och vore inte också Snusmumriken i sitt tält ganska beklagansvärd om muminhuset inte fanns där någonstans i bakgrunden, som en försäkring, ett hem?
Fredrik Sonck
