Sara Ehnholm Hielm.
Förra veckan kom beskedet: 48 dagsverken ska bort från KSF media. Det är inget unikt, även Expressen och Helsingin Sanomat inleder samarbetsförhandlingar. Björn af Kleen skrev i söndagens Dagens Nyheter om svenska tidningsfusioner under rubriken ”Tidningsbaronernas sista strid”. I sin lysande artikel följer han pengarna och tecknar oförglömliga porträtt av tidningsbaroner, förbannande journalister – och de slimmade VD:n som efterträtt dem, ofta från andra branscher, med sina bonusar och dividender. af Kleen citerar Per Svensson, kulturchef på Sydsvenskan som slås ihop med Helsingborgs Dagblad: ”Ingenstans i retoriken kring den här affären finns någon som helst omsorg eller kärlek till den egna verksamheten, journalistiken.” Det är fråga om affärsrationella överväganden. ”Otroligt naivt att tro att man då ska kunna få redaktioner att entusiastiskt ansluta sig till en lösning som för oss journalister inte innehåller något av värde.”
Svensson skriver också: ”Att ta mer och mer betalt för en allt mindre komplex produkt är ett dödsrace.” Det är en sak att be läsarna betala mera för sin prenumeration, av en slags solidaritet – men att folk skulle betala mer samtidigt som kvaliteten sänks? Då sågar man väl av grenen man sitter på.
Svensson talar om en defaitism som sprider sig i tidningsvärlden – att acceptera förlust utan motstånd. Ändå finns det de som vågar. Jeanette Björkqvist på HBL talade i radioprogrammet Eftersnack rakt ut om stämningen i redaktionskorridorerna och vad som av nödvändighet händer med kvaliteten när folk sparkas. Så går det när journalisterna ses som en utgiftspost, istället för grundförutsättningen. Nya kulturchefen Fredrik Sonck skrev om hur intaget till Soc&kom borde strypas, eftersom det inte kommer att finnas jobb i framtiden.
Svensson skriver: ”Journalister är i allmänhet inte lojala mot företaget, utan mot tidningen, läsarna och journalistiken som kulturform.” Det som ägarna verkar missa är att det här är orsaken till att läsarna litar på journalister. I senaste numret av branschtidningen Journalisti handlade omslagsartikeln om journalister som gått över till att bli informatörer – och varenda en talade om hur långa semestrar de nu kunde ta. Det var uppenbart att journalistiken hade varit ett kall, och nu var det över.
Hur kan informationen, journalistiken, texterna bli bättre av att skribenterna är mindre engagerade? Eller har journalisterna varit för arroganta, inte förklarat tillräckligt väl vad de gör? Tagit sin roll för given?
Det paradoxala är ju att människor använder massor av tid på sociala medier med att läsa välskrivna artiklar, analyser, nyheter – direkt från tidningarna. Min tonårsdotter har The Guardians app på sin mobil. Vilket material ska vi ens läsa på nätet om tidningarna gått under?
Den borgerliga tidningspressen kan inte gå på i ullstrumporna: medievärlden är smärtsamt förändrad. Journalistiken som vi känner den är en biprodukt av att annonsörer ville komma åt kunder. Med överflödet skapades en nödvändig funktion för en demokrati. Men hur ska en minoritetskultur nånsin kunna locka tillbaka annonsörerna, som får så överlägsen information om sina kunder på sociala medier? Är det självklart att ägarna ens vill ha demokrati? I vems intresse, annat än journalisternas som vill ha sin månadslön, görs nyheter? I dagens penningdrivna värld verkar det nästan ha blivit en filosofisk fråga: kan något ens ha ett värde, om ingen betalar för det?
I af Kleens artikel citeras Lars Hjörne, tidigare ägare av Göteborgs-Posten: ”Kan du driva ett företag vidare och sysselsätta en massa människor med meningsfulla uppgifter… snacka om bonus, alltså. Det är utdelning.”
Det här är mångdubbelt sannare när det gäller fonder som har grundats för att värna om en minoritetskultur. Är inte den värsta risken att KSF i sin iver att rädda tidningarna om 50 år slänger ut barnet med badvattnet nu? Slimmar tidningarna tills alla ekonomer hurrar, utan att inse att det som går förlorat är de finlandssvenska läsarna som i minst lika hög grad som journalisterna har burit upp tidningarna, älskat (och hatat) dem, byggt sin identitet som finlandssvenskar kring dem? Hur gör vi då?
Sara Ehnholm Hielm
