Den arabiska vårens motsatser

av Ny Tid

Tunisien och Libyen har utvecklats åt fullständigt olika håll sedan den arabiska våren 2011. Det ena landet har etablerat en tolerant demokrati, medan det andra riskerar att igen förfalla i inbördeskrig.

Det var i Tunisien som upprorsvågen i arabländerna började för fyra år sedan, som fick den hoppingivande rubriken ”Den arabiska våren”, då upproriska folkmassor avsatte envåldshärskaren Zine Ben-Ali. I dag är Tunisien det enda arablandet som visar tecken på att ”våren” har utsikter att övergå till en hoppingivande ”sommar”. Landet har visserligen genomgått en svår och smärtsam process med stormiga demonstrationer, politiska mord och konfrontationer mellan sekulära och extremt religiösa grupper.

Det som kännetecknar tunisierna är att de trots ideologiska och politiska motsättningar har varit i stånd att föra dialoger som har berett jordmånen för samarbete och kompromisser. I detta avseende skiljer sig Tunisien från andra arabländer där den arabiska våren gett upphov till stormiga upprorsvågor och kaos som i Libyen och förödande inbördeskrig som i Syrien och en återgång till en mera diktatorisk regim som i Egypten.

Ingen sharia

Efter Ben-Alis fall i slutet av 2010 följde en period av politisk instabilitet med sporadiska sammanstötningar, medan landet styrdes av en temporär regering. I oktober 2011 försiggick Tunisiens första fria parlamentsval i vilket det islamistiska partiet Ennahda utgick som det största partiet med 85 av parlamentets 217 mandat. I den av Ennahda ledda regeringen med Hamadi Jebali som statsminister deltog två sekulära centerpartier. I sekulära kretsar fanns det farhågor om att den av islamister dominerade regeringen skulle komma med religiösa dekret angående klädsel, nöjesliv etcetera. Så skedde dock inte. Ennahdas ledare, Rachid Ghannouchi, har gett sitt parti en moderat orientering, vilket bland annat har kommit till uttryck i tolerans och en samarbetsvilja som skiljer sig från vad som kännetecknar andra islamistiska partier i regionen. Detta var kännbart i samband med Tunisiens nya konstitution som antogs i januari 2014 efter långa förhandlingar, bland annat om kontroversiella religiösa paragrafer, som man till slut nådde en överenskommelse om. Resultatet var att konstitutionen, som anses vara den progressivaste i arabvärlden, saknar hänvisning till sharialagen.

Regeringen fick kritik för att den inte lyckades förbättra landets svåra ekonomiska läge och likaså för att den inte ingrep mot trakasserier och terrordåd från extrema islamistiska gruppers sida som var emot en del sekulära livsmönster. Två attentat under år 2013, i vilka två oppositionspolitiker mördades, ledde till regeringens avgång. En expeditionsregering bestående av teknokrater utnämndes för att förbereda nya parlamentetsval, som gick av stapeln i oktober detta år. I detta val kom det sekulära Nida Tunis-partiet på första plats, och Ennahda, som i viss mån förlorat i popularitet, på andra plats. Nida Tunis ledare, Beji Essebsi och några andra politiker var aktiva under Ben-Alis regim. Den 88-årige Essebsi är en populär gestalt. Han fick i  presidentvalet  som försiggick nu i november 40 procent av rösterna och på andra plats kom Moncef Marzouki som fick 35 procent. Marzouki är en människorättsaktivist och har fungerat som interimistisk president sedan revolutionen år 2011. Båda går vidare till den andra valronden som blir i slutet på denna månad. Efter att presidenten är vald skall den nya regeringen bildas.

Ekonomin problematisk

Tunisien hade redan under det förra styret ett för arabländer betydande nätverk av medborgarorganisationer som efter revolutionen vunnit ett ökat inflytande. Landet har progressiva spelregler beträffande kvinnors roll i politiken – hälften av partiernas kandidater i val bör vara kvinnor. Ikram Ben Said har grundat organisationen Aswat Nira (Kvinnornas röster), som uppmuntrar kvinnor att delta i det politiska livet.

Det nya klimatet är kännbart också visavi pressfriheten. Hundratals nya tidningar och tiotals nya radio- och TV-kanaler erbjuder tunisierna ett urval som de knappast vågat drömma om tidigare.

Den bekymmersammaste faktorn för Tunisiens nya regering är ekonomin, konstaterar Bruce Weitzman, tunisienforskare vid Tel Avivs universitet.

Ingen förbättring har ägt rum sedan revolutionen, utan i viss mån har en försämring skett som följd av de stormiga månaderna efter Ben Ali regimens fall. Turismen har sinat, och de utländska investeringarna har minskat. Arbetslösheten är uppe i 17 procent, inflationen ligger på 7 procent, och ekonomins tillväxt har stagnerat. Det finns folk som längtar till den förra regimen då ekonomin var bättre.

Weitzman ser med försiktig optimism på utsikterna att Tunisien kan fortsätta med den demokratiska pluralism som den nya regimen gjort betydelsefulla steg i att förverkliga, men detta förutsätter en välfungerande och expanderande ekonomi.

Två regeringar

I Libyen är stamlojaliteten starkare än lojaliteten till staten. Muammar Gaddafi lyckades under sin långa diktatoriska regim med järnhård hand hålla stammarna i styr.

I revolten mot Gaddafi, som utbröt år 2011 i samband med upprorsvågen i flera arabländer, hade NATO en avgörande roll i Gaddafis fall.

Denna konfrontation var den första fasen i ett inbördeskrig som visar tecken på att blossa upp på nytt. År 2012 valdes en interimistisk församling som med tillhjälp av ett interimistiskt kabinett skulle styra landet och förbereda landets första fria parlamentsval. Regeringen lyckades inte återställa lag och ordning i Libyen där politiska mord, kidnappningar och andra former av våld var vanliga. Armén var tidvis hjälplös mot sinsemellan och mot regeringen kämpande stammars miliser. I år hade läget lugnat sig tillräckligt för att ordna parlamentsvalet, i vilket sekulära partier segrade över islamisterna, som inte accepterade valutgången och regeringen. De vägrade att upplösa den interimistiska församlingen och bildade en parallell regering ledd av Omar al-Hasi medan Al-Thinis av FN erkända regering och det nya parlamentet var tvungna att fly frånTripoli till Tobruk vid gränsen till Egypten. Nu har Libyen två parlament och två regeringar i öppen konfrontation, vars senaste fas har tagit formen av militära operationer. Ett medlingsförsök av FN misslyckades och läget har skärpts genom att inte bara huvudstaden Tripoli, utan också Benghazi, är i islamisters händer.

Libyens oljeindustri som baserar sig på Afrikas rikaste oljekällor har inte undgått kraftmätningen mellan dessa kontrahenter och det förefaller som om landet är på tröskeln till en ny fas i inbördeskriget.

  

Semy Kahan

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.