Det finns inget fosterland, det finns bara liv

av Sonja Vuori

Fosterland. Ack vilket ord, vilka innebörder, vilken laddning.

Krig. Åh kriget, jämmer och elände.

Barn. O, de oskyldiga, små söta barnen. “Är du inte snäll skickar jag tillbaka dig till Finland, och du ska veta att din riktiga mamma vill inte ha dig!”

Mödrar. Så de uppoffrar sig, landets mödrar, så hjältemodiga, så kloka de är. “Kom hem till mig.”

Skam. Den svarta obefogade kvävande skammen. “Förstå nu redan att jag inte vill tala om det.”

Men också: framtid, ett bättre liv. Och så klart: identitet, familjeband, bristen på dem. Rötter. Torra, förmultnade, eller slitstarka, djupa. Mångbottnat, komplicerat, större än livet.

Föreställningen Fosterlandet, ett fruktbart och logiskt svensk-finskt samarbete mellan Svenska Teatern i Helsingfors och Göteborgs Stadsteater är klassisk episk teater. Fyra och en halv timme sådan, inklusive två pauser. (Tänk om man kunde ta paus i livet också, gå ut och lufta sig lite, ta en kaffe och tänka på annat.)

Fosterlandet är Drama med stort D, emellanåt lutande åt det melodramatiska. Det är patosladdat, ofta banalt, korta stunder hjärtskärande. Det är Viktigt, det är Historien det handlar om, en alldeles nära historia dessutom, som finns levande i många verkliga människor fortfarande (men inte länge till). Det är också ojämnt och pompöst och alldeles för långt.

Måndagens matinéföreställning är intressant dels på grund av kontrasten mellan mörkret inne i den guldbroderade och sammetsbeklädda salongen och den skarpa vårsolen utanför, dels på grund av publiken själv: pensionärsgrupper och skolgrupper. Poler långt ifrån varandra, med sannolikt diametralt olika förhållande till och upplevelse av berättelsen på scenen. För dem som upplevt kriget och kanske till och med själva varit krigsbarn handlar det om livet självt, om deras liv; för de yngre är det kanske inte mer än en historielektion som inte känns speciellt relevant. Att på pausen gå över gatan till Starbucks och köpa dyrt smaksatt specialkaffe är mycket mer aktuellt och givande.

Själv hör jag också till dem som inte har en personlig relation till krigsbarnsproblematiken. (Det närmaste jag kommer en beröringspunkt är att jag felaktigt inbillade mig att mormors bror Åke var ett krigsbarn som stannade kvar i Sverige – det visade sig vara fantasi, han flyttade helt frivilligt dit senare i livet.) Vidare är jag inte heller själv mamma till någon, och kan därmed inte relatera till eller helt förstå vad det gör med en människa att sända iväg sitt barn till ett annat land, till en “ny mamma”. Förskräckligt måste det i vilket fall som helst vara, det inser ju alla. Hela historien med de tiotalstusen barnen som utan vidare betänksamheter skeppades över havet känns ur dagens perspektiv oförklarlig, och den är självklart värd att berättas. Perspektiven är många och går i flera generationer, som vi ser i Lucas Svenssons pjäs. Identitet, saknad, agg, förlåtelse, förståelse, förebråelser. En jäkligt komplicerad härva blev det av den utan tvekan goda altruistiska intentionen.

Stora känslor

Nå väl, något må man säga om själva teaterföreställningen också. Den håller ihop tack vare de starka skådespelarna. Birgitta Ulfsson är alltid Birgitta Ulfsson. Lysande. Alma Pöysti är framtidens Birgitta Ulfsson, det är säkert. Hon har en otrolig scennärvaro, ett eget svårdefinierbart kroppsspråk, och står för föreställningens mest gripande scen som får tårarna att rinna redan innan den riktigt börjat ens. Dödsbudsscenen, så klart: Elsas man har stupat och hon blir ensam med de två pojkarna. Hennes skräck, desperation, sorg och smärta är så verklig så att man i ett slag kan få en hisnande insikt av hur förödande de sorgevågor som gått över landet, genom husen varit, hur de slagit över hemmen urskillningslöst, utan logik eller rättvisa och krossat hjärtan, liv.

Stella Laine, praktikant från Teaterhögskolan, gör en sprängenergisk, självsäker tolkning av den lössläppta väninnan Aino. Tanja Lorenzons Lussa, dotter till det i Sverige kvarlämnade krigsbarnet Juhani (Iwar Wiklander) – eller John som han förvandlas till – har stora problem med identiteten och alkoholen, och Lorenzon gestaltar stadigt denna vilsna, arga kvinna. Hon personifierar generationen sverigefinnar som de senaste åren skrivit sig fram i offentligheten med skildringar om fattigdom, alkoholism, identitetsförvirring och utanförskap. (Lorenzon var själv för några år sedan i Finland med en fin monologföreställning om sin finska mormor och sitt förlorade språk).

Relationen mellan bröderna Juhani och Antti (Thomas Backlund) som skiljts åt för livet är trots tafattheten och bristen på samtalsämnen fylld av kärlek och saknad. Berörande. Storebrodern har hela livet trott att mamman älskar lillebrodern mest, och vice versa. Vilket slöseri, ingenting är någons fel, inte mammans, inte barnens.

Tala ut nu

Mycket tigande har försigått i bägge länder de sjuttio senaste åren. Många är de som dött innan de fått tala. Förhoppningsvis kan de som ännu har tid få tala ut – kanske efter att ha sett Fosterlandet på teater. På så sätt kan föreställningen ha ett folkhälsofrämjande värde.

Som teaterföreställningen lämnar Fosterlandet dock en hel del att önska. Saker regissören Anna Takanen kunde ha strukit är bland annat den tröttsamt stereotypa skildringen av den fulla finnen som talar dålig svenska (visserligen säkert verklighetstrogen men håhåijaa säger jag bara), den oförklarliga och otroligt långa Bruce Springsteen-konsertscenen, och en hel del ur den första akten som handlar om Elsas ungdom och som varken direkt berättar mycket nytt om kriget, fosterlandet eller temat krigsbarn och som dessutom är sprängfylld av klichéer.

Programhäftet med ett antal personliga och allmänna texter om krigsbarnsfrågan är däremot ett vettigt tillägg, och jag tänker att till exempel de nämnda skolklassernas lärare kan ha nytta av dem. Fosterlandet, som hade urpremiär i Göteborg i slutet av februari, ges bara nio gånger i Helsingfors. Några dussin Mamma Mior kunde gott ha ersatts av den. Det här är trots allt Vår Historia.

Sonja Mäkelä
Foto: Ola Kjelbye

Fosterlandet. Göteborgs stadsteater & Svenska Teatern. Text: Lucas Svensson. Regi: Anna Takanen. Scenografi, kostym: Annika Nieminen Bromberg. Ljus, video: Joonas Tikkanen. Ljud: Tommy Carlsson. Mask: Pirjo Ristola, Elisabeth Wigander. Dramaturg: Jerker Beckman. Översättning till finska: Päivi Storgård. Kompositör: Matti Ollikainen. Koreografi: Reija Wäre. På scenen: Tanja Lorentzon, Birgitta Ulfsson, Alma Pöysti, Mikko Virtanen, Mattias Nordkvist, Mitja Sirén, Andreas Luukinen, Stella Laine, Anna Bjelkerud, Dennis Nylund, Sue Lemström, Iwar Wiklander, Thomas Backlund, Johan Gry, Emelie Strandberg.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.