Dead men don’t pay no debts

av Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors

Per-Erik Lönnfors

En av de blå dunster som slagits i folks ögon under vårens valrörelse i Finland är att statens skulder skulle överföras på deras barn och barnbarn. Ny Tids chefredaktör Janne Wass avslöjade myten i sin senaste ledare:

”Tyvärr verkar det vara ganska få som egentligen förstår hur statsskulden fungerar, vilket passar högern utmärkt. Sanningen är att ingen kommer att återkräva dessa pengar – skuldpappren seglar omkring bland internationella finansinstitutioner och banker. De lever på räntorna från dessa pengar, och ju mera skuld Finand har hos dem, desto gladare är de.”

Missförståndet beror på att folk tror att staten är som en familj. Men statsskulden har ingen amorteringsplan, som familjens bostadslån. Familjen kan inte heller beskatta sina medlemmar som staten sina medborgare för att kunna betala räntorna på lånen, som är det enda som behöver göras. Familjen har heller ingen centralbank, eller affärsbanker, som kan skapa hur mycket pengar som helst.

Hur som helst är det viktigare att barnbarnen får förutsättningar att skapa sig ett liv, med skulder, än att starta livet i en skuldfri misär. Penningskapandets betydelse kan inte underskattas. Enligt ett uttalande som tillskrivits Bank of Englands chef Josiah Stamp är det moderna banksystemets förmåga att fabricera pengar ur ingenting det största taskspeleri som någonsin uppfunnits. ”Banker äger världen; tar du den av dem men lämnar kvar förmågan att skapa kredit så kan de med ett penndrag skapa tillräckligt med pengar för att köpa den tillbaka … om ni vill förbli bankirernas slavar, och betala priset för ert eget slaveri, så låt dem fortsätta skapa depositioner”.

Långivare finns alltid, så länge de tror att de får ränta på sina pengar. Det som avgör hur mycket ränta länder kan betala är deras ekonomiska tillväxt. Förenta staterna har varit skuldsatt ända sedan det blev en nation år 1776.

Enligt den amerikanska antropologen David Graeber, som skrev den revolutionerande boken Debt, baserade sig de ursprungliga samhällena på byte. Sedan kom pengarna och först efter dem krediterna. När pengar kommer med i spelet blir skulden mätbar, och kan utkrävas, rentav under hot om bestraffning. Skuld blir synd, och långivning suspekt. Detta gäller privata hushåll, inte stater. Om man nu inte erövrar ett land som utmätning av skulden, vilket också har hänt.

Att man alltid måste betala sina skulder blir ett axiom som Graeber från början ifrågasätter. Genom hela boken Debt vänder han ut och in på begreppet ”skuld”, med revolutionerande konsekvenser. Han utesluter inte heller skuldamnesti, efter mönster av det bibliska Jubileumsåret.

Både politiker och andra har haft svårt att förstå vart de pengar försvann som tog slut efter finanskrisen. Förklaringen är förstås att de aldrig funnits. De bestod av en mängd krediter utan täckning som hade omvandlats till betalningsmedel. Det behövdes bara att en skuld inkrävdes, som under bolånekrisen i USA 2008, för att korthuset skulle rasa.

”Af intet intet blir, gif annat svar” säger Kung Lear åt sin dotter Cordelia när hon ingenting önskar till arvedel utöver sin faders kärlek. Detta insåg också Goethe när han lät Faust och dennes assistent Mefistoles förklara för Roms kejsare att han kunde ge ut hur mycket pengar som helst, ”eftersom ingen vet hur mycket guld du har finns det ingen gräns för hur mycket du kan lova”.

I dagens Europa kräver de nordliga stater som lånade ut pengar som de aldrig hade att de sydliga ska betala tillbaka pengar som de aldrig fått. Det som har funnits är krediter utan täckning och som använts för konsumtion, social välfärd och investeringar som måste slå fel när bubblan spricker. Ge skuldamnesti, säger Graeber, och det skulle kanske fördela ansvaret.

Ingen var tvingad att låna Grekland pengar, skriver Martin Wolf i en kolumn i Financial Times. När det blev uppenbart att krediterna belastade långivarnas balansräkningar borde lånen ha skrivits av, ”men i stället beslöt regeringarna och IMF att lösa ut de privata kreditorerna genom att refinansiera Grekland.”

Wolf: ”Stupid lenders lose money. It has always been the case. It is still the case today”.

Ett gammalt talesätt i Vilda Västern sade att ”dead men don’t pay no debts”, döda män betalar inga skulder. Man kunde inte skjuta någon som var skyldig en pengar. Det är det som kallas för ”moral hazard”, moralisk risk.

Ingen har beskrivit detta bättre än Francois Rabelais i Till skuldens lov, där Panagruel lånar pengar åt Panugre, som ständigt är skuldsatt upp över öronen. När Panagruel frågar om det inte vore bättre att betala bort lånen svarar Panugre: ”Gud förbjude att jag någonsin vore skuldfri”. Skulden var grunden för hela hans filosofi: ”Var alltid skyldig någon någonting, och han kommer alltid att be Gud ge dig ett gott, långt och välsignat liv. Av fruktan att förlora vad du har lånat av honom kommer han alltid att tala väl om dig i alla slags sällskap, han kommer alltid att skaffa nya långivare åt dig, så att du kan låna för att betala honom tillbaka och på så sätt fylla sitt hål med andra människors pengar.”

En värld utan skulder är otänkbar för Panugre. Om en man inte har lånat någonting kommer ingen att undsätta honom när han hamnar i knipa. Ingen kommer att förlora någonting på hans skeppsbrott, hans konkurs eller hans död. Utan skulder skulle tro, hopp och kärlek försvinna från denna värld.

Men det som Panugres skapare, Francois Rabelais, ser hota bakom hans filosofi är en värld av krasst byte som gömmer sig bakom alla våra behagliga borgerliga formaliteter. Mot den filosofin ställer Pantagruel sin egen: ”Bliv aldrig skyldig någonting, utom ömsesidig kärlek och vänskap”. Eller med Shakespeares ord, som han lägger in i Polonius råd till sin son: ”Tag icke själv, ej heller giv ett lån, ty lån gör slut på både dig och vännen”.

Detta gäller penninglån, och inte sådana tacksamhetsskulder som byggs på samma sätt som bonden Paavo gör när han gräver dubbelt större diken för att hjälpa sin nödställde granne.

Tyvärr lever vi inte i en värld där man byter goda gärningar med varandra. För den värld vi lever i är människosmugglarna i Medelhavet den bästa metaforen. Man tar ombord människor så länge de kan bidra till ens vinst, men när de blir en belastning slänger man dem över bord.

Per-Erik Lönnfors
är publicist
Illustration: Otto Donner

1 kommentar

Profilbild
Lars-Erik Öller 31 maj, 2015 - 23:00

Kära Janne Wass och Per-Erik Lönnfors,

Jag är ny prenumerant på Ny Tid, också om tidningen är för mig bekant som en kvalitetskälla för information. Jag har faktiskt för ett antal år sedan själv skrivit i den. Nu har jag dock lämnat även min kolumn i Forum för ekonomi och teknik. Den handlade om nationalekonomiska spörsmål och kom på senare år allt mer att diskutera om fallet Grekland, där jag föreslog att landet så snabbt som möjligt borde få lämna euron och återinföra sin egen valuta.
När jag läst ”Dead men don’t pay no debts” fick jag nästan en chock. Det var för mig obegripliga tankar som där framfördes. Letade förgäves efter referenser till dem som fört diskussion om dessa frågor, t.ex. med start i John M. Keynes. Lönnfors citerar chefsredaktören samt ett lösryckt uttalande av Bank of Englands chef samt, hör och häpna Rabelais, Goethe och Shakespear! Man ser någonslags ondskefull högersammanslutning som myser över att statsskulden ökar hur mycket som helst.
Har ni någon gång hört talas om risk? Risk för att gäldenären inte kan betala ens räntor, går i konkurs med andra ord? Det har många länder gjort, senast Argentina.
”Dead men don’t pay debts”. “No, but their kids will!” Här blandar ni just ihop en enskilds ekonomi med ett samhälles, något som ni själva helt riktigt avvisar
Har ni någon gång tänkt på vad de här lånen till Grekland består av? Hur tror ni att pensioner utbetalas? Bl. a. i Sverige hade man tidigare fördelningssystem där pensioner var en utgiftspost i statsbudgeten. Det systemet var ohållbart och väldigt tidigt gjordes arbetspensionen i Finland från början till största delen fonderande. De tryggaste placeringarna för pensionsfonderna ansågs vara statliga obligationer. Pensioner utbetalas från kapitalets avkastning, ”mervärde” skulle Marx ha sagt. Men nu tycker ni att lånen skall efterskänkas, så att det varken finns kapital eller avkastning. Tror ni pensionärerna skulle bli glada?
Mitt förslag: om ni vill skriva om nationalekonomiska frågor, vänd er då till skribenter som kan något om ämnet. Vill ni själva försöka er på det, låt då åtminstone en sakkunnig granska vad ni vill säga. Nuvarande läge är en pinsam belastning för en ärevördig tidning.
Och skall ni försöka er på rollen som populister, lyssna då åtminstone först på Severi Suhonen som sjöng: ”Kyllä pitää maksaa eikös juu, mitä täsä mailmassa velekaantuu”.

Med vänlig hälsning,

Lars-Erik Öller
Stockholm

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.