Språket är inte tjänstemännens val

av Sabina Hadžibulić

Invandrare är inte mappar som måste stoppas in i förutbestämda fack, skriver Sabina Hadžibulic´från Serbien.

Mitt första möte med Finland var 2011 när jag kom hit som gästforskare. Eftersom mitt hemland Serbien är inte medlem i EU, var mina besök i Finland under åren alltid begränsade, och vissa formella förfaranden var mer komplicerade eller gällde inte alls mig. Efter att jag gifte mig med en finlandssvensk, och på grund av alla formaliteter som bara var hinder för oss, verkade det ganska oundvikligt för mig att sikta på finskt medborgarskap. En del av invandrarförfarandet innefattar att lära sig ett av statens officiella språk. Eftersom min familj och nästan hela min omgivning talar svenska är jag också svenskorienterad själv. Men går det verkligen att integreras i det finländska samhället på svenska?

Informationen som en invandrare får vid migrationsverket i Finland är, i enlighet med grundlagen, att både det finska och det svenska språket är officiella, och det är upp till invandraren själv att välja det ena eller det andra. Dock stöter man på det första problemet när man försöker anmäla sig till en svensk språkkurs. Staten organiserar intensivkurser för det finska språket, men det gäller inte för svenska.

Enligt Ann-Jolin Grüne, invandringskoordinator i Helsingfors, var situationen i Helsingfors ett tag likadan som i större delen av landet. Det fanns inte någon lämplig svenskakurs, även om det fanns invandrare som var ivriga att integrera sig på svenska. Men år 2012 började den första intensivkursen på Arbis i Helsingfors.

Dåligt Åboutbud

I Åboområdet och skärgården är utbudet på svenskakurser snävt, och det varierar från år till år. Enligt Hedda Mether på Luckan i Åbo handlar det för det mesta om nybörjarkurser, med undantag för Arbis där man kan gå kurser på högre nivå. Dessa kurser går inte varje dag, utan en eller två gånger i veckan, 1,5 timme per gång. Olika kursnivåer har långa pauser, ibland nästan två gånger längre än själva kursen och det är omöjligt att ha fler än två kurser per år i rad.

Utbudet av svenskakurser vid Åbo Akademi är begränsat till universitetetsstuderande eller anställda.

– Det gemensamma för alla kursarrangörer i söder är att de tillhör den ”fria bildningen”, och de är inte finansierade av NTM-centralen. Men många i Österbotten, där intensiva kurser erbjuds i viss mån, är heller inte det. Det innebär att dessa kurser är kvalificerade som frivilliga studier med integrationsnytta, och kan accepteras som en del av ens integrationsplan. Men reglerna för kurserna är annorlunda än för vanliga sådana. Timmarna per vecka är till exempel färre (20 jämfört med 38), men arrangörerna behöver inte följa läroplanen för integrationsövningar, och de kan heller inte erbjuda kurserna eller böckerna utan avgift. Det gör det naturligtvis dyrare för de studerande, säger Grüne.

Tjänstemannavälde

Den andra sidan av problemet är arbetslösheten bland invandrare. Arbetslöshetsregistrerade invandrares integrationsplan tas om hand av tjänstemännen vid arbetsförmedlingen (TE-centralen). Det är då frågan om språket dyker upp igen, eftersom tjänstemännen för det mesta endast vill erbjuda intensivkurser i finska.

– I integrationslagen står det att integrationsplanen bör göras i enlighet med invandrarens individuella behov, men  den bör också ta hänsyn till behoven på arbetsmarknaden. I det avseendet har TE-tjänstemännen stor bestämmanderätt, berättar Grüne.

Under hösten 2014 ledde ”kampen” mellan eleverna på svenskakursen i Helsingfors och TE-tjänstemännen till ett uttalande som officiellt godkändes av justitieministeriet.

– Enligt uttalandet är den som ska integreras, inte tjänstemännen, som ska välja integrationsspråket. Dessutom har Arbetsministeriet utarbetat en arbetesrekommendation till TE-centralen i Nyland om hur önskemålen att integreras på svenska ska hanteras.

Det är aldrig lätt att göra ett långsiktigt val i en helt ny och okänd miljö, vilket ett värdland alltid är för invandrare. Men om valet görs i harmoni med invandrarens privata omständigheter, möjligheter och behov, och enligt gällande rättsregler, känns det svårt att förstå varför dessa människor inte behandlas som personer med egna profiler, unika personliga och professionella egenskaper, utan mer som bara ”mappar” som måste bli ”instoppade” någonstans.

Sabina Hadžibulić

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.