Janne Wass är Ny Tids chefredaktör
Vårt samhälle är uppbyggt på en livsrytm som följer gamla mönster: 5 dagars arbetsvecka, i huvudsak måndag till fredag, kontorstider mellan 9 och 16. Internet och vissa andra samhällsförändringar har ändå i någon mån luckrat upp den här indelningen. Det handlar ändå inte så mycket om arbetstider, utan snarare om kyrkans krympande inflytande i samhället och en allt större konsumtions- och handelsdriven vardag.
Det man naturligtvis kan fråga är om det här är en utveckling som är värd att påskynda. Flexibilitet i all ära, men det som ofta glöms bort i de här diskussionerna, även av Jansén, är att öppethållningstider och dygnet-runt-samhället också har sociala implikationer. Som diskussionen kring att senarelägga skolornas sommarlov visade, har den här typen av reformer långt gående konsekvenser. Skolor och daghem följer fortfarande 9-16-rytmen och redan nu tillbringar många skolbarn ofta flera timmar på eftis. I barnfamiljer är ofta kvällen den enda tiden på dygnet familjen är tillsammans.
Detta är relevant i affärsbranschen speciellt då det är en kvinnodominerad låglönebransch där många av de anställda är unga vuxna och medelålders, alltså kan man anta att många av dem har minderåriga barn. (Kvinnodominansen är relevant eftersom det, vare sig man vill det eller inte, fortfarande ofta är kvinnor som bär huvudansvaret i familjen för barnet då det är under dagisålder.) Ensamstående föräldrar eller föräldrar som båda arbetar med skiftesjobb kan få svårt att få tidtabellen att gå ihop om det förväntas att man ska arbeta nattetid och på helger. I värsta fall kan det leda till att folk tvingas säga upp sig om det blir krav på att arbeta natt- och helgskift.
Å andra sidan, varför skulle affärsbranschen vara ett undantag från andra branscher, kan man fråga sig. Men faktum är att mycket av diskussionen kring dygnet-runt-samhället baserar sig på myter. Svenska Yle intervjuade i fjol (31.3.2014) forskaren Timo Anttila som kunde berätta att finländarnas arbetstider egentligen inte förändrats alls sedan 1980-talet. Vi arbetar fortfarande mellan 6 och 18. Arbetslivets förändring är alltså inte ett argument för fria öppethållningstider.
Yle-artikeln citerade även siffror från Statistikcentralen, enligt vilken nattjobb är en klassfråga. Det är främst unga och låginkomsttagare som arbetar nattetid. Det finns naturligtvis undantag, men statistiken skvallrar om att de som får välja gärna arbetar under normal kontorstid. I ljuset av detta skulle en frisläppning av butikernas öppethållningstider vara ytterligare ett slag mot landets låginkomsttagare, som redan i och med regeringsprogrammet är illa utsatta.
Dessutom är handeln också kluven i frågan. Konsensusen verkar vara att en reform skulle gynna stora affärer och missgynna små – detta i en tid då många redan oroar sig för att supermarketarna äter upp stenfotsaffärer och dylikt. De små kvartersaffärerna som säljer livsmedel är redan nu i regel dyrare än marketarna, och om de ytterligare tvingas höja priserna för att kompensera för högre personalkostnader kan det betyda att de tvingas lägga ner. Således kan, speciellt i städerna, en frisläppning av öppethållningstiderna leda till försämrad, snarare än förbättrad, service. Då handeln dessutom uppskattar att den ekonomiska nyttan av reformen skulle vara närmast marginell, kan man fråga sig hur ändamålsenlig den är. Det är naturligt att man i ekonomiskt kärva tider försöker hitta på alla möjliga lösningar för att få företagens ekonomi att rulla bättre, men då en reforms direkta ekonomiska vinning är marginell och de indirekta kan ha allvarliga följder för medborgarnas hälsa och välmående, är det dubiöst om det är en reform värd att driva igenom ens ur en ekonomisk synvinkel.
Kyrkan är en av orsakerna till att vi har vissa helgade helgdagar, men man ska inte glömma att arbetarrörelsen hade mycket att göra med att vissa dagar har märkts som arbetsfria. Bestämmelserna kring affärernas öppethållningstider finns inte där bara av en slump, utan har till stor del att göra med att fackförbund och vänsterrörelser drivit på regler som gynnar arbetstagarna. På samma sätt som kravet på fem dagars arbetsvecka och åtta timmars arbetsdag har också bestämmelser kring helg- och nattarbete utformats med tanke på arbetstagarnas fysiska, sociala och psykiska hälsa. Redan nu har vi ett samhälle där många lider av burnout och andra arbets- och stressrelaterade åkommor, och att ytterligare driva Finland mot ett system där rutiner och gemensamma tidtabeller avskaffas kommer antagligen endast att öka det problemet.
Janne Wass
Foto: Flickr/Myrtle Beach the Digitel
