Reflexioner inne i en bubbla

av Claes Andersson

Claes Andersson är författare

En förrädisk känsla har drabbat mig: de demokratiskt valda ledarna i mitt land undergräver det som för mig är grunden till ett bra och rättvist samhälle. Den nya regeringen representerar mycket sådant som jag avskytt och motarbetat under hela mitt liv. Öppenheten har blivit trångsynthet. Respekten har blivit misstro. Empatin har blivit misantropi. Lyssnandet och viljan att förstå har blockerats och ersatts med dövhet och rigiditet.

”Om att världen är ond och du själv är god skall du tala med mycket små bokstäver”, säger Henrik Nordbrandt – kan i nuläget vara bra att hålla i minnet så man inte storknar i sin egen rättfärdighet.

Det som i regeringsförhandlingarna utbasunerades som en starkare tillit och ett ökat förtroende framstår i regeringsprogrammet (och dess tillämpning) mest som oginhet gentemot de svagaste grupperna i samhället – de ensamförsörjande, de arbetslösa, prekariatet, invandrarna, pensionärerna och de studerande. Det enda som faktiskt har stärkts ordentligt är misstron och tvivlet.

De högavlönade och välbeställda avkrävs inte annat än frivilliga insatser att bidra med någon liten skärv, om andan skulle falla på. Man vill ropa som förra socialisten i riksdagen; det är så fel, så fel, så förbannat fel! Man mår illa och förstår ingenting – vad blev av den sympatiska Juha Sipilä och ultraliberala dandyn Alex Stubb? (Timo Soinis värld känner vi ju redan.)

Men kära jag! Är det kanske klokast att hålla illamåendet för mig själv, i stället för att protestera, bråka och klaga? Borde vi inte ge regeringen en chans att visa vart deras politik leder? Kanske är det faktiskt så, att svinhuggen mot och gisslandet av samhällets svaga grupper är det enda sättet att råda bot på en ruttnande ekonomi? Och när Good Guys som Juhana Vartiainen och Sixten Korkman i stort sett verkar stöda den förda politiken? I min kamp mot Djävulen står Han på min sida?

Nej. Det känns nödvändigt att tala om det äckel och den trötthet jag känner när jag lyssnar på utrikesminister Timo Soinis misantropiska och nihilistiska retorik om att vägra flyktingar tillträde till vårt glest befolkade fosterland för att i stället ”hjälpa de nödlidande hemma” – samtidigt som regeringen skär ner biståndet med 43 procent!

Eller Finlands kallt känslolösa inställning till att hjälpa Grekland att överleva som en civiliserad EU-medlem – våra stats- och utrikesministrar som de mest fientliga, minst medkännande, minst europeiska och minst lojala i Europa!

Kan detta vara den folkliga majoritetens vilja? Är det så här vi vill framstå i världens ögon?

Jag kom nyss hem från den stora demonstrationen – Jag har en dröm – på Medborgarplatsen i Helsingfors. De 15 000 mänskor som hade infunnit sig, av dem påfallande många från andra länder och kulturer, stärker hoppet om att våra ärkepopulister och ”invandrarkritiker” (”jag är inte rasist, men …”) ännu inte har något massivt folkligt stöd för sin livsfientliga demagogi. Främlingshatarnas dröm om en homogen och genetiskt ”urfinsk” befolkning är både absurd och ahistorisk. All utveckling och alla framsteg bygger på växelverkan mellan kulturer, ett utbyte av erfarenheter och idéer, korsbefruktning och kollisioner. Främlingshatarna odlar en dröm som, om den förverkligades, skulle innebära stagnation, ensamhet och isolering, idétorka och döden för vårt nordiska samhällssystem.

Själva demonstrationen förlöpte fridfullt, med klara ställningstaganden från bland annat Erkki Tuomioja (nu förstår jag hur tryggt det var med honom som utrikesminister), biskop Irja Askola och riksdagsman Eva Biaudet. Finlands korgbollslandslag uppenbarade sig på scenen, som ett levande exempel på mångkulturell styrka och sämja.

Men när Matias Turkkila, huvudredaktör för sannfinländarnas tidning Suomen Uutiset, uppenbarade sig på talarpodiet, tappade folksamlingen all behärskning. Turkkila hade ingen chans att nå fram med vad han ville säga utan han överröstades av massiva buu-rop som dämpades först när komikern och konferencieren Ali Jahangiri röt till och äskade tystnad. Det var på många sätt ett sanningens ögonblick. En folkmassa är inte demokratisk och tolerant, utan demagogisk, grym och enögd. Demonstranterna visade hur lätt det är att förråda det man kämpar för – man demonstrerar för mångfald och tolerans, men visar i samma ögonblick upp intoleransens fula tryne.

Heder åt Matias Turkkala, som hade modet att stiga fram inför oss femtontusen, och säga sin mening.

Angående den sannfinländska riksdagsledamoten Olli Immonens nattliga bloggskriverier kan man bara konstatera: in vino veritas. Men fylla är ingen förmildrande omständighet också om jag kan ana mig till att frestelsen att få uppmärksamhet kan bli övermäktig när sista flaskan tömts, just klockan tre på morgonnatten.

Som en prolog inför stundande förhandlingar mellan regeringen, arbetsgivarna och facket gör tidningarna stora rubriker om de stormrika företagsledare som efter att ha valt att pensionera sig vid drygt 60 års ålder flytt till Portugal, där pensionerna är helt skattefria. Keskos förra vd Matti Halmesmäkis pension är 50 000 euro/mån, Rautaruukkis förra vd Sakari Tamminen lyfter 41 666 euro/mån medan Nokia Rengas förra vd Kim Gran får nöja sig med 33 000 euro/mån.

Helt i linje med SSS-regeringens övriga linjedragningar krävs nu ett samhällsfördrag, där facket skall tvingas underteckna en överenskommelse där lönerna fryses och där man går med på att antingen förlänga antalet arbetstimmar per år, eller avstå från tidigare tillkämpade fridagar i samband med olika helger (de s.k. Pekkasdagarna). Målet är att höja industrins produktivitet med minst 5 procent, och på det sättet förbättra vår internationella konkurrenskraft. Ifall facket inte går med på villkoren hotar regeringen med olika straffåtgärder med ytterligare försämringar för bland annat de arbetslösa och barnfamiljerna.

Det handlar, som sagt, om att stärka förtroendet och tilliten.

Farhågorna angående högerregeringens vilja att bedriva en socialt och ekonomiskt rättvis politik besannas redan i regeringsprogrammet. Indexfrysningarna av barnbidragen och studiestödet, det halverade indexet för pensioner (åren 2018-2019), beskärningen av den subjektiva rätten till dagvård, den kännbara försämringen av studiestödet och förminskningen av biståndet med 200 miljoner – inga av dessa försämringar drabbar höginkomsttagarna, företagsledarna eller kapitalinkomstmiljonärerna.

Och egendomligt handfallen tycks regeringen vara när det gäller att inhösta de miljarder som göms i skatteparadisen – enligt uppskattning rör det sig om tiotals miljarder – inga småpengar i vår nerslitna ekonomi. I Sverige har man redan infört ett system där de som återbördar de obeskattade pengarna till Sverige undgår straffrättsliga påföljder. Sina gömda skatter måste de givetvis betala.

Vad kommer att hända? Sannfinländarna håller på att rämna i åtminstone två delar, Soinis högerpopulister och Halla-ahos och Immonens militanta xenofober grupperade kring Hommaforum. Det kan leda till regeringskris och nyval och (hoppeligen) till en ny regeringskonstellation.

Claes Andersson
är författare
Foto: Lilian Tikkanen

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.