Ett halvt år med SSS

av Janne Wass

Till och med SFP, som i grunden stöder den borgerliga regeringens ekonomiska politik, har svårt att hitta goda aspekter i den rådande regeringspolitiken. Inför Sipiläregeringens halvårsjubileum bad vi representanter för tre oppositionspartier utvärdera situationen.

– Jag funderade nog att vad ska jag riktigt svara, då du ställde frågan på det där sättet, säger Heikki Patomäki i sitt arbetsrum på Helsingfors universitets statsvetenskapliga fakultet.

– Men jag lyckas faktiskt inte erinra mig en enda bra sak som den här regeringen har gjort.

Juha Sipiläs regering har snart suttit ett halvt år vid makten, och sällan har en regering i Finlands närhistoria inlett sin bana under sådan uppståndelse som 2015. Ett sparprogram på 6 miljarder euro har fått opposition och fackförbund på fötter. En tiondel av hela programmets summa ska tas från utbildningen. Den offentliga sektorns vård- och socialsektorer drabbas hårt, och de som lever på arbetslöshetsunderstöd ska få det ännu knaprare. Sannfinländarnas medverkan har fått många att beskylla regeringen för att släta över rasism och främlingsfientlighet, och alla partier har brutit vallöften så det sjungit om det. Och så var det statsminister Sipiläs samhällsfördrag som blev till tvångslagar.

– Nog skvallrar ju det här hopandet och roendet kring samhällsfördraget om att det råder en viss panikstämning inom regeringen, säger Patomäki, professor i världspolitik, författare till ett antal böcker om nationalekonomi, och Vänsterförbundets kandidat i riksdagsvalet 2015.

Ansedda ekonomer har varnat Finland för åtstramningspolitikens följder, till och med den så kallade trojkan, EU-kommissionen, IMF och ECB, som drivit på ”finansdisciplinen” i EU, har alla i tur och ordning varnat Finland för de offentliga nedskärningarnas storlek, de växande inkomstklyftorna och den otillräckliga sociala säkerheten i Finland.

Heikki Patomäki på sitt kontor på Helsingfors universitet.

Heikki Patomäki på sitt kontor på Helsingfors universitet.

Patomäki säger att det egentligen inte finns några rationella nationalekonomiska belägg för att åtstramningspolitik skulle fungera, utan den bygger på en ideologisk övertygelse om att en stor omsättning inom den offentliga sektorn per definition är en belastning på nationalekonomin, och på att den privata sektorn per definition är mer ”produktiv” än den offentliga. Vidare, säger han, kulmineras åtstramningspolitiken i snacket att ”hållbarhetsunderskottet kommer att vara så och så stort år 2030, och att det inte finns något vi kan göra åt det”, utom att spara.

– Men inte är det här något som är hugget i sten. Ingen människa kan säga hur den ekonomiska situationen kommer att se ut år 2030.

– Genom att sitta och spekulera i vad hållbarhetsunderskottet kommer att vara 2030 och utgående från det göra nedskärningar och åtstramningar i dag, får vi en negativ spiral, och en självuppfyllande profetia.

Målet rätt, siktet fel

Carl Haglund

Carl Haglund

Svenska Folkpartiet är i en intressant position som ett borgerligt parti i en mestadels rödgrön opposition. Enligt partiordförande Carl Haglund skriver SFP under regeringens tanke om att åtstramningspolitik är den rätta medicinen för Finlands ekonomi.

– Om det skulle vara så att PikettyStieglitz-politiken – att låna och investera landet till välstånd – skulle fungera, så hade vi nog redan sett tecken på en sådan ekonomisk vändning.

Däremot suckar Haglund djupt då han funderar på vad regeringen gjort bra.

– Regeringen har skrivit ett huvudsakligen bra regeringsprogram ur ett ekonomiskt perspektiv, men det som är bra i det har de inte lyckats förverkliga.

– SFP anser att storleken på den offentliga sektorns inbesparingar är rätt. Då det gäller var det sparas håller vi inte helt med.

Framför allt motsätter sig Haglund nedskärningarna i utvecklingsbiståndet och utbildningen.

Fattigdomsfällor

Maria Ohisalo, fattigdomsforskare och De Grönas viceordförande (översta bilden), ger SSS-regeringen tack för att den satt igång processen kring regionala försök med basinkomst. Men mer beröm än så blir det inte. Ohisalo håller med Patomäki om att det känns som om mycket av regeringens politik baserar sig på ideologiska ställningstaganden, snarare än fakta och expertutlåtanden. Turerna kring det så kallade samhällsfördraget/tvångslagarna och Sipiläs uttalanden om hur han ändrat sig efter att ha ”lyssnat på barnmorskorna” ser hon som ett symtom på detta.

– ”Finlands konkurrenskraft är för låg”, säger man också. Men vem är det egentligen som säger det?

Ohisalo pekar på att bland annat World Economic Forum nyligen rankade Finland som världens fjärde mest konkurrenskraftiga land. Att exporten inte drar så väl som den kunde beror kanske på något annat än prisnivån, som Lars D. Eriksson skriver i sin kolumn på sidan 34.

Regeringens politik, anser Ohisalo, är en som cementerar klassklyftorna i samhället.

– Vi har gjort ett forskningsprojekt där vi följt med personer som ställer sig i brödkö och narkomaner, och kommit fram till att dessa är två samhällsgrupper som helt faller utanför välfärdssamhället, och sådana finns det många fler av.

Hela tio procent av alla som utnyttjar brödköerna är personer som inte lyfter några samhälleliga stöd, utan jobbar, men ändå inte får ekonomin att gå ihop, säger Ohisalo. Försämringar i arbetarskydd och inkomstöverföringen från arbetstagare till arbetsgivare hotar att skapa allt värre fattigdomsfällor. Då den offentliga social- och hälsovården dessutom inte fungerar som den ska, riskerar allt fler att bli förtidspensionerade som arbetsoförmögna.

– Och dem får vi sedan aldrig mer in i arbetslivet.

Den offentliga social- och hälsovården borde reformeras och få mer resurser, anser Ohisalo. Men då allt fler i medelklassen utnyttjar privat hälsovård, minskar också den politiska pressen på politiker att göra något åt den offentliga vården. Överlag ser hon en allmän trend i samhället, där bättre bemedlade i allt mindre grad är intresserade av hur landets fattiga och utsatta har det.

Sannfinländarnas gisslan

Det alla tre representanter för oppositionspartierna kan enas om är att regeringen klantat till det ordentligt i flyktingfrågan.

– Inrikesminister Petteri Orpo (Saml) hör till de politiker som jag tycker att har gjort ett bra jobb, och det märks på honom att han skulle vilja göra ett bättre jobb, säger Haglund.

– Men till exempel Finlands agerande i EU-omröstningen om placerandet av flyktingar var alldeles skrattretande. Hur kan man genom att lägga ner Finlands röst sätta Finland i samma gäng som Ungerns premiärminister Viktor Orbán och hans gelikar?

Patomäki och Haglund kan också enas om att Centern och Samlingspartiet hålls gisslan av Sannfinländarna, vars främlingsfientliga element fått fri lejd i offentligheten, samtidigt som regeringen nu mot partiets vilja öppnat dörren för fler asylsökande. Ingen av dem tror heller på att Samlingspartiet eller Centern skulle skrida till några åtgärder för att utesluta Sannfinländarna.

– Finlands grundlag gör det i dag så gott som omöjligt att upplösa regeringen, säger Patomäki.

– Det enda alternativet skulle vara att Sannfinländarnas riksdagsgrupp skulle splittras, fortsätter Haglund.

Det skulle i så fall leda till att Sipilä skulle bli tvungen att forma en ny regering under pågående riksdagsperiod, något som Haglund tror att i det närmaste är omöjligt med den rådande sammansättningen i riksdagen. N

Text & foto: Janne Wass

Fler artiklar i temahelheten:
Regeringens sparpaket förargar i Österbotten
Lala Eriksson: Underkastelse, kompromiss eller konfrontation?
Antti Ronkainen: Borgerlig tvångströja
Personporträtt: Hanna Sarkkinen
Tre frågor till Nina Fellman

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.