Historikern blickar mot en grön framtid

av Janne Wass

Hanna Sarkkinen är en representant för den unga gröna generationen som tagit över rodret i Vänsterförbundet. Hon efterlyser en imageförnyelse av partiet och en bättre förståelse för den rådande situationen på arbetsmarknaden.

Sorlet från lunchcafét stiger upp genom det ihåliga innanmätet i riksdagens nybyggnad mitt i Helsingfors och ekar mellan de glasbeklädda väggarna. Hanna Sarkkinen sitter med en stor portion vegetarisk lunch framför sig och pratar på fastän hon har munnen full av blomkål.

– Jag är historiker till utbildningen och har studerat idéhistoria, så jag är naturligtvis medveten om Vänsterförbundets förflutna, folkdemokraterna och partiets inställning till Sovjetunionen.

27-åriga Hanna Sarkkinen må vara en ny bekantskap för många, men riksdagsledamoten från Vänsterförbundet har varit politiskt aktiv sedan hon gick med i Vänsterunga som 18-åring.

– Partiet har en historia som man bör minnas och respektera, men man ska också kunna kritisera och lära sig av misstagen. Visst fanns det en stor kritiklöshet gentemot Sovjetunionen, men nog fanns det kritiklöshet inom andra partier också, vilket man inte ska glömma.

Sarkkinen ställde upp i Uleåborgs kommunalval 2008 och kom in på en suppleantplats. 2011–2012 satt hon i stadsstyrelsen. 2012 blev hon röstdrottning i kommunalvalet och medlem i Uleåborgs stadsfullmäktige som 22-åring, den yngsta ledamoten i historien. 2013 blev hon vald till viceordförande för Vänsterförbundets partifullmäktige, den yngsta i historien.

– … och så måste man minnas att folkdemokraternas historia också har en annan sida. DFFF var en av de drivande krafterna då välfärdsstaten byggdes upp, vilket verkligen inte är något att skämmas över.

2014 fick Sarkkinen fjärde mest röster av alla Vänsterförbundets kandidater i EU-valet, och i riksdagsvalet i våras fick hon näst mest röster av alla kandidater i Uleåborgs valkrets, slagen endast av blivande statsministern, Centerordföranden Juha Sipilä. I dag sitter hon även i riksdagens ekonomiutskott.

Centern inte en identitet

Hanna Sarkkinen är en av de politiker som under de senaste fem åren bidragit till en föryngring av Vänsterförbundets riksdags- och kommunfullmäktigegrupper. Hon hör till en generation som knappt minns Sovjetunionen och som inte har någon personlig relation till partiets föregångare, Demokratiska förbundet för Finlands folk, DFFF.

– Allt fler unga definierar sig som rödgröna, och ser detta som det ramverk som resten av politiken ska byggas på, säger hon.

Däremot finns det, speciellt bland äldre, en motvilja till att definiera sig som vänster, vilket Sarkkinen ser som en orsak till vänsterns dåliga valresultat.

– Att rösta på Centern eller Samlingspartiet är inte identitetsdefinierande på samma sätt som många anser att det är att rösta på vänstern. Många tänker att om en röstar på vänstern, så blir hen genast vasemmistolainen (ung. vänstermänniska).

Partikamraten Silvia Modig vandrar förbi och hälsar glatt. Trots att Modig inte är mer än 39 år gammal och betar av sin andra mandatperiod i riksdagen, känns hon som en veteran inom Vänsterförbundet.

– Vänsterförbundet har kanske inte lyckats så bra med sin image, fortsätter Sarkkinen.

– Vi upplevs ofta som ett bakåtsträvande parti, och har inte tillräckligt väl lyckats föra fram våra egna reformförslag.

Sarkkinen citerar partikamraten Risto Kalliorinne, som i ett Facebookinlägg antytt att vänsterns dåliga valresultat inte så mycket beror på att vänstern övergett arbetarklassen, som på att arbetarklassen övergett vänstern.

– Och visst finns där ett korn av sanning.

Begreppsförvirring

Det har uppstått ett samhällsklimat där det individuella och identitetsmässiga ofta går före breda frågor och rörelser, på gott och ont, vilket Sarkkinen ser som en orsak till att arbetarna i dag inte nödvändigtvis identifierar sig med vänsterrörelsen.

– Det är ju fantastiskt att folk i dag kan förverkliga sig själva. Men det negativa är att individcentreringen ofta går ut över det gemensamma bästa och hjälpandet av de svaga. Det individcentrerade samhället skapar en allt starkare press på att man ska ”lyckas”.

Men det har också att göra med att arbetarklassen har förändrats i och med de stora omvälvningarna på arbetsmarknaden. Personer som arbetar med korttidsjobb, projektarbeten, deltidsjobb, som ensam- och småföretagare och som frilansare känner inte nödvändigtvis att de representeras av fackförbund och den traditionella vänstern, trots att många är låginkomsttagare och utsatta på arbetsmarknaden.

– Vänstern har kanske inte riktigt förstått den här förändringen, och där måste vi se oss själva i spegeln.

Sarkkinen menar att Vänsterförbundet ses som en bakåtsträvare som endast vill försvara uppnådda förmåner.

– Det är viktigt att man i den offentliga diskussionen håller isär frågan om strukturella förändringar och om åtstramningspolitik. Till exempel sote-reformen (reformen av social- och hälsovårdsnätet) är en sådan reform som måste göras.

– Vänsterförbundet har kommit med många motioner om reformer och förändringar, men vi lyckas helt enkelt inte marknadsföra den delen av vår politik, och det måste förändras, säger Sarkkinen.

Problem uppstår, menar hon, då man blandar ihop begrepp och siffror som egentligen inte är relaterade. Då händer det lätt att man bara för åtstramningens skull gör nedskärningar som inte påverkar det problem som det är tänkt att råda bot på.

– Ett annat problem är att man tänker på den offentliga ekonomin som en privatpersons ekonomi. Dels handlar det om okunskap om hur nationalekonomi fungerar, men till en viss del är begreppsförvirringen avsiktlig. För Samlingspartiet är allt större privatisering ett klart mål.

Ljusning för förnybart

Miljöfrågor ligger Sarkkinen speciellt nära hjärtat. Medvetenheten om klimatförändringen är nu på en ganska god nivå, säger hon, men hon anser att situationens allvar inte sjunkit in ännu.

– Det räcker inte med ny teknologi, utan vi måste konsumera mindre av jordens resurser. Och det står i tydlig konflikt med den rådande ekonomiska tanken om ständig tillväxt.

Det här betyder inte nödvändigtvis att man måste eftersträva degrowth, eller nerväxt, säger Sarkkinen, men miljö- och klimatfrågor borde stå i centrum för allt beslutsfattande, snarare än tas med som en eftertanke då den ekonomiska biten är avhandlad.

– Vi har en verkligt lång väg kvar till ett hållbart samhälle. För att nå dit borde vi bland annat satsa på decentraliserad energiproduktion, så att hus och hushåll kunde välja sina egna energilösningar. I dag är det till exempel byråkratiskt omöjligt att skapa egna energilösningar för ett enskilt hushåll i ett husbolag, eftersom hela fastigheten måste lyda under samma system.

Stödsystemet för förnybar energi borde enligt Sarkkinen utvecklas. Också de stora aktörerna skulle dra nytta av att satsa mer på det förnybara.

– Utvecklingen då det gäller kostnader och effektivitet sker just nu med hisnande fart inom sol- och vindenergiteknologin. Om 10–20 år kan situationen vara en helt annan än den vi har i dag.

– I trafiken borde vi övergå till biobränsle för att minska på utsläppen. Inom städerna ska vi dra ner på bilismen och utveckla kollektivtrafiken. Men det fungerar naturligtvis inte för hela landet. Finland är glesbebyggt och på landsbygden behöver folk bilar för att ta sig fram.

Basinkomst nödvändig

Fick Vänsterförbundet majoritet i nästa riksdagsval, skulle det enligt Sarkkinen bli aktuellt att ta itu med bildnings-, inkomst-, och hälsoklyftorna i landet. Hälsovårdsreformen skulle få hög prioritet. Vänsterns Finland skulle vara ett land byggt på öppenhet.

– Arbetsmarknaden behöver en övergripande reform, och vi borde gå mot ett system med basinkomst.

Automatiseringen både minskar på antalet jobb som finns tillgängliga och skapar nya, men enligt Sarkkinen kommer det inte att finnas tillräckligt mycket jobb för att alla arbetsföra invånare ska kunna göra åtta timmars arbetsdagar.

– Införandet av en basinkomst skulle ge folk möjlighet att utgående från egna behov bestämma sin arbetsbörda. En förkortning av arbetstiden borde inte heller enbart ses som ett hot mot arbetsgivare, utan också som en möjlighet.

I Sverige har man både på den offentliga och den privata sidan gjort försök med sex timmars arbetsdagar, med positiva effekter såväl för arbetstagarna som för arbetsgivarna.

– Frågan om huruvida en basinkomst skulle passivera folk är snarast en fråga om människosyn. Tror man verkligen att alla bara vill ligga på sängen och kolla på Netflix? Jag tror inte att merparten av alla människor bara vill slå dank. Och de som verkligen vill det, kan göra det inom ramarna för det nuvarande systemet. Människor som inte vill arbeta kommer alltid att finnas, oberoende av vad vi har för system.

Man kan enligt Sarkkinen inte bygga upp samhälleliga system utgående från att det mest centrala är om de kommer att missbrukas. Däremot säger hon att det är viktigt att skapa en helhetsbild över hur basinkomst skulle påverka samhället, och ställer sig därför positiv till regeringens planer på att inleda försök med systemet i utvalda kommuner.

Sluta sälja vapen!

Tiden flyger iväg och lunchen försvinner från tallriken. Hanna Sarkkinen lägger ut texten om ekonomi, arbete och miljö till den grad att vi plötsligt måste avsluta så att hon hinner gå på utskottsmöte, men alldeles kort har hon ännu tid att kommentera den aktuella frågan om flyktingkrisen i Europa.

– Det centrala är att vi på lång sikt tar till åtgärder mot flyktingkrisens orsaker. Dels handlar det om folk som flyr undan klimatförändringens följder, och flyktingströmmen kommer inte att minska om den globala uppvärmningen fortsätter.

Vidare säger Sarkkinen att omvärlden måste hjälpa till med att få ett slut på krisen i Syrien.

– En av de viktigaste aspekterna är att all export av vapen och försvarsmateriel till konfliktzonen måste stoppas. Nya konflikter pyr redan i Syriens grannländer, pengarna till flyktinglägren håller på att ta slut, och då är det självklart att en del av allt det här också rinner över till Europa.

Det är orättvist att grannländer som Libanon, Jordanien och Turkiet ska bära ett oproportionerligt stort ansvar för flyktingkrisen, säger hon, och lika orättvist att det är länder som Grekland och Italien som får stå för den absoluta merparten av bördan i Europa.

– Det är vårt mänskliga ansvar att hjälpa människor som flytt från krig. N

Text & foto: Janne Wass

Läs mer:
Ett halvt år med SSS
Regeringens sparpaket upprör i Österbotten

Lala Eriksson: Underkastelse, kompromiss eller konfrontation?
Tre frågor till Nina Fellman
Antti Ronkainen: Borgerlig tvångströja

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.