I slutet av denna månad kommer världsledare att diskutera klimatfrågor i Paris, och om inget väldigt oväntat händer, kommer man att enas om icke-bindande avtal som inte nämnvärt hejdar den globala uppvärmningen. Med risk för att låta som en alarmist, kan man konstatera att klimatkatastrofen långsamt kryper allt närmare. För vissa är den redan här, det tyder den stora flyktvågen från Mellanöstern och Afrika på.
I detta nummer sätter vi fokus på hållbarhet ur en mer individualistisk synvinkel, genom att granska olika försök till hållbar livsstil. Bakom pretentiösa namn som permakultur, freganism och omställningsrörelsen döljer sig oroliga världsinvånares initiativ för att mota klimatkatastrofen i grind och ersätta vårt konsumtionsdrivna samhälle med en livsstil som inte utarmar och förpestar planeten.
För det är just livsstil det handlar om, i ordets allra mest omfattande bemärkelse. Som Lars Sund skriver på sidorna 16–17 i detta nummer, är det den kapitalistiska ordningen som står mot klimatet. Valet står mellan att fortsätta vårt nuvarande ekonomiska system eller rädda miljön – antingen eller, parafraserar han Naomi Klein.
I sin färska bok Climate Change, Capitalism and Corporations: Processes of Creative Self-Destruction skriver forskarna Christopher Wright och Daniel Nyberg om sättet på vilket storbolagen bedrar konsumenterna genom att lansera ”gröna” produkter och ”ekologiska” tjänster. Den globala marknadskapitalismen drivs av olje-, gas- och gruvjättarna, och för varje ”miljövänlig” Prius som köps, ökar efterfrågan på fossila bränslen, som i sin tur utvinns på allt mer miljöskadliga sätt då oljan i världen minskar. För även om bilen i sig är utsläppssnål, är det knappast vindkraftsenergi som använts till att bygga den. Det kanske största argumentet mot tanken om att ”marknaden” automatiskt skulle bygga upp en perfekt värld om bara staten skulle sluta påta i dess affärer är just miljöfrågan. Detta gjordes pinsamt tydligt av incidenten i höstas med Volkswagen som ljugit myndigheter och konsumenter rakt upp i ansiktet om deras bilars miljöeffekter. Och det vore naivt att tro att Volkswagen är de enda kålsuparna.
Nu är det ju inte realistiskt att vi alla ska bo i grottor, precis som Anna Maris från den svenska omställningsrörelsen säger på sidorna 18–19, och det är utopistiskt att tro att vi hux flux kunde stänga av konsumtionen i världen, speciellt då många tidigare utvecklingsländer börjar sträcka sig efter samma bekvämlighet som den rika delen av världen njutit av i årtionden.
Men lika utopistiskt är det att tro att klimatkrisen kan lösas med hjälp av frivillig gräsrotsaktivism, där alla deltar så mycket som de vill. Och häri ligger något av problemen med många av de välmenande livsstilsrörelserna. Sjukdomsbeskrivningen är för det mesta adekvat, men det som saknas är en helhetslösning som skulle råda bot på den nyliberalistiska marknadsdominansen i världspolitiken.
Vad vi behöver är en världsordning som tillåter utvecklingsländerna att höja sin levnadsstandard på ett ekologiskt hållbart sätt, men så länge det går att profitera på miljöns bekostnad kommer marknadsliberalismen att stå i vägen för den utvecklingen. Det är alltså väldigt svårt att utöva en trovärdig grön aktivism utan att förankra den i röda värderingar. Eller med andra ord: så länge nyliberalismen står i vägen för en mer djupgående samhällelig förändring, kommer miljöaktivisterna att slåss mot väderkvarnar.
Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör
