Mathias Rosenlunds nya bok, Svallgränden 5, gestaltar i mycket samma ämnen som debutboken. Det handlar om författaren som ung far, arbetarklass och samtidigt litteraturstudent. Boken kan ses som en breddning av debuten. Vi får läsa historien om Rosenlund när han bodde på Svallgränden 5 och just hade blivit far och student i ämnet litteraturvetenskap samt flyttat ihop med sin flickvän. Debutbokens Kopparbergsvägen 20 är en senare adress.
Rosenlund berättar om sin ständiga ”duktighet” och sin gränslöshet när det gäller att ”hjälpa till” och ”vara till hands”. En ”duktighet” som kan gälla allt från att ta hand om tvätten som barn till att bli bästa värvare för Greenpeace på Helsingfors gator på sommarjobbet.
Framför allt fokuserar dock Svallgränden 5 på Rosenlunds stora bildningshunger med det underliggande målet att bli tagen på allvar i litterära sammanhang. En bildningshunger som gör att Rosenlund läser mycket mer än det som står på litteraturlistorna. Kampen för att tillskansa sig en bildning som han inbillar sig att de andra studenterna redan har – är fint skildrad.
Det litteraturvetenskapliga livet beskrivs annars rapportartat, och professorer samt medstudenter författaren förhåller sig till nämns, bland annat skriver Rosenlund att han såg upp till kollegan på Pajazzo, Philip (Teir). Kulturtidskriften Pajazzo startas under Rosenlunds tidiga år på universitetet, med Teir och Rosenlund bland medarbetarna.
Rosenlund interfolierar sin berättelse med bilder hämtade från världslitteraturen, till exempel Dostojevskijs Brott och straff som om han i romanen behöver bevisa sin duktighet och bildningsnivå. Men det fungerar. De litterära utvikningarna fördjupar bokens teman.
I den Sista tredjedelen av boken för Rosenlund in sin yngre bror Christian i handlingen och berättelsen skiftar perspektiv. Nu frågar sig Rosenlund om han genom sin bildningssträvan lämnat sin yngre bror ensam. Brodern är ensamstående med alkoholproblem och självmordsproblematik.
I berättelserna om brodern är Rosenlund inte längre den duktiga arbetarsonen som vill in i bildningsvärlden. Han beskriver hur han tycker om att supa ihop med sin bror – eftersom han kommer honom närmast då. Samtidigt har han dåligt samvete för detta eftersom han är rädd för att deras gemensamma supande göder broderns alkoholism. Det är sårigt, nervigt, självrannsakande och starkt.
Rosenlund har nu skrivit två modiga böcker som kommer att läsas och älskas. Det handlar om självbiografiska ”life stories” som är både välskrivna och intima. Frågan är hur han går vidare med sitt författarskap. Personligen skulle jag vilja se författaren bryta sig loss från det explicit självbiografiska i nästa bok. Jag tror att det skulle få honom att kunna ta ut svängarna än mer och därmed ge honom möjlighet att ytterligare fördjupa sitt författarskap.
Peter Björkman
Mathias
Rosenlund: Svallgränden 5. Schildts &
Söderströms, 2015.
