Med regeringen Sipilä har höger-vänster-skalan gjort comeback med stort C (om den nu någonsin egentligen försvann). Det stod klart redan då regeringen publicerade sitt regeringsprogram. Finland gick in för austerity enligt sydeuropeisk modell.
Målet för anpassningen av ekonomin var spikat till tio miljarder euro. Innan valet var det bara Finansministeriet och Samlingspartiet som talat om så stora summor. Av dessa tio miljarder är fyra miljarder målet för direkta inbesparingar under regeringsperioden. Juha Sipiläs regering bestämde dessutom att skatterna inte får öka, och uteslöt därmed skattehöjningar som ett redskap för att balansera ekonomin. Då återstod bara nedskärningar. Därmed drabbar regeringens budgettalko egentligen bara dem som är beroende av inkomstöverföringar och offentliga tjänster, som till exempel pensionärer, barnfamiljer, arbetslösa och studerande. Ett tydligare politiskt värderingsval är svårt att tänka sig.
Nästa år förutspås Finland uppleva både den högsta arbetslösheten och de största dividendutbetalningarna på länge. Det är en helt absurd situation i ett land där ledarna motiverat nedskärningar som drabbar låginkomstintagare med att det är kris, ekonomiskt svåra tider och att ”alla måste delta”.
Det andra området där regeringens ideologiska målsättningar är speciellt tydliga är arbetsmarknadspolitiken. Situationen på den finländska arbetsmarknaden är mer inflammerad än den varit under en lång tid. Finlands Näringsliv (EK) har meddelat att man kommer att skrota den fyrtioåriga traditionen med inkomstpolitiska helhetsavtal, och i oktober demonstrerade 30 000 finländare i spöregn mot de planerade nedskärningarna i lönerna.
De som beskyller facken för situationen har tydligen redan glömt att det under den förra regeringsperioden uttryckligen var arbetsmarknadsparterna som lyckades ro i land flera stora reformer. Medan den förra regeringen grälade och backade i många frågor, kom gubbarna från facket och gubbarna från arbetsgivarorganisationerna överens om såväl en stor pensionsuppgörelse som ett stort inkomstpolitiskt helhetsavtal. Så vad är det som har förändrats sen dess? Svar: regeringen.
Företagsledare Juha Sipilä gjorde ett stort misstag redan i början. Han meddelade att arbetsmarknadsorganisationerna gärna får förhandla om ett så kallat samhällsfördrag, men målsättningen hade han redan slagit fast: lönekostnaderna ska minska med fem procent. Han meddelade även att om en överenskommelse om en minskning av lönerna inte nås, så kommer regeringen att skära ner ytterligare en halv miljard i socialskyddet (!). Regeringen satte facket i en omöjlig sits: en sänkning av alla löner eller en ytterligare nedskärning i socialskyddet.
Trots att såväl arbetets natur som arbetsförhållandenas karaktär är i omvandling, arbetar majoriteten av finländarna fortfarande i traditionella fasta anställningsförhållanden. Det är denna konstellation som den finska arbetsmarknadspolitiken balanserar på. Dynamiken har existerat i ett århundrade, och handlar om hur det mervärde som skapas skall fördelas. Arbetsmarknadspolitiken, för sin del, handlar om att finna en balans mellan dessa motstridiga intressen. Speciellt viktig är balansen i ekonomiskt svåra tider.
Då Sipilä meddelar att målet ska vara en minskning av lönerna med fem procent, rubbar han denna balans rejält. Speciellt problematiskt är det faktum att Sipilä dessutom har fel i sin analys av att det skulle vara lönenivån som ligger bakom Finlands ekonomiska problem. Lönenivån inom exportindustrin är inte högre än i Sverige eller Tyskland. Det som drabbat Finland är en strukturkris inom exportindustrin. Nokias högproduktiva arbetsplatser har försvunnit, och lämnat efter sig en rejäl lucka i både BNP och exporten.
Men Sipilä gjorde arbetsköparna en stor tjänst med sin målsättning på minus fem procent. Då facket av förståeliga skäl reagerade på statsministerns ledarstil, tog Sipilä i med hårdhandskarna. Regeringens nästa drag var nämligen att meddela att regeringen kommer att genomföra lönesänkningen genom tvingande lagstiftning, om inte arbetsmarknadsparterna når ett avtal. Regeringens impopulära lista innebär att semesterpenningen minskar med 30 procent, semesterdagarna för arbetstagare inom den offentliga sektorn minskar med maximalt 8 dygn per år, arbetsgivarens socialskyddsavgift sänks med 1,72 procent, att pingst och Kristi himmelsfärd är inte längre avlönade helgdagar samt att en karensdag införs, i kombination med sänkt ersättning vid sjukfrånvaro.
Lönesänkningar kommer med säkerhet att fördjupa den recession Finland befinner sig i. Dess-utom drabbar de återigen låginkomsttagare hårdast. Utöver detta innebär förslagen även att regeringen Sipilä bryter mot den andra centrala princip som arbetsmarknadspolitiken bygger på. Det är principen om avtalsfrihet. Tanken är att det är arbetstagarna och arbetsköparna som fritt kommer överens om löner och arbetsvillkor. Regeringens lagpaket innebär att man nu ska stifta lagar som fastslår maximivillkor. Fastän en arbetsköpare vill det, kan denna alltså i fortsättningen inte betala full semesterersättning åt sina arbetstagare. En sådan här typ av lagstiftning är exceptionell i en nordisk och västeuropeisk kontext. Det finländska facket har fått en mängd solidaritetsyttringar från hela världen, och många experter misstänker att regeringens tvingande lagstiftning kan vara i konflikt med såväl grundlagen som den internationella arbetsorganisationen ILO:s konventioner.
Som om detta inte var nog, har regeringen ett annat stort reformpaket som man vill föra framåt i fråga om arbetsmarknaden. Det handlar om lokala avtal. En sak måste klargöras: det är möjligt att göra lokala avtal i Finland redan nu. I själva verket görs lokala avtal hela tiden på en mängd arbetsplatser. Vanligast är det på arbetsplatser där andelen fackligt anslutna är hög och arbetstagarnas representation fungerar. På dessa arbetsplatser kan såväl arbetstagare som -köpare lita på att avtalen fungerar.
Det som regeringen egentligen strävar efter är att bryta den tredje centrala arbetsmarknadspolitiska principen: att kollektivavtalen utgör en allmän miniminivå för löner och arbetsvillkor. Det innebär alltså att man inte kan avtala om löner eller arbetsvillkor som är sämre än den miniminivå som kollektivavtalet anger. Allmänbindande kollektivavtal binder även de arbetsgivare som inte är organiserade. Detta system har varit centralt för att skapa gemensamma spelregler på den finländska arbetsmarknaden.
Sammantaget innebär regeringen Sipiläs politiska program en aldrig tidigare skådad attack mot den finländska arbetsmarknadsmodellen. Regeringens mål är tydligt: att öka mängden lågavlönat arbete och försämra arbetsskyddet.
Denna målsättning står i klar konflikt med den fjärde centrala principen som den finländska arbetsmarknadslagstiftningen bygger på: att skydda den svagaste parten.
Text: Li Andersson
Illustration: Otto Donner
2 kommentarer
Det kan hända att höger-vänsterindelningen är föråldrad. Li Andersson företräder knappast idén om att ingen ska sko sig på andras arbete, en traditionell vänstertanke, där hon förespråkar inkomstöverföringar. Visserligen var den ursprungliga vänsteruppfattningen om utsugning ett missförstånd, eftersom lön betalades, medan den överföring Andersson förespråkar är sann utsugning av arbetare, företagare och samhället.
Do I understand Ove Stenmark correctly if I get that he claims that early capitalism was NOT any utsugning (because wages were in fact paid – but was there perhaps some misrelation between the amount of value the workers were creating and the amounts they got as wages?), whereas inkomstöverföringar ARE (according to Stenmark) real utsugning? Inkomstöverföringar as utsugning does not really strike me as a fully logical idea … . Because: ”utsugning” sounds to me like a rather active thing (e.g. like entrepreneurs, or their organizations, trying to shorten wages ever further), whereas people who have to live on ”inkomstöverföringar” may be very happy about any increase in those, but are (at least in our society) not very active in fighting for increases (as we see from, e.g., election results). Rather, people would be more happy if they could get a useful function in society by which they could also earn a living-wage. To shrug shoulders and let people starve just because there did not happen to be some entrepreneur who saw it advantageous to give them a job would at least be highly irresponsible to society as a whole (always presupposed that society is meant to be for ENERYBODY), and it would of course also be in conflict with the Leftist principle of SOLIDARITY (which was, and in many cases still is, the basis of any successful resistance against the above-mentioned entrepreneural tendencies). Altogether, inkomstöverföringar are at the very least a necessary support for times when people have to wait for their next chance to get integrated into meaningful and productive activities (an integration about which a government could presumably do MUCH more than the present one is doing). And if Ove Stenmark insists on calling this ”sann utsugning”, well, so be it – but I shall certainly not follow his lead.