#OscarsSoWhite

av Janne Wass

Janne Wass

Man kan ha olika åsikter om hur viktigt det är då allting kommer omkring att miljonärer tävlar i en på förhand mer eller mindre riggad omröstning om vilka av dem som gjort bäst ifrån sig inom Hollywoods popcornutbud av överprissatta filmer. Men att Oscarsgalan varje år väcker debatt världen över är ett faktum, och nästan varje år är det något som skapar större eller mindre rabalder. Det som dominerat diskussionen i bransch- och sociala medier i år är att det bland de nominerade, för andra året i följd, inte finns några andra än vita personer. Redan i fjol twittrade man under hashtaggen #OscarsSoWhite, och tyvärr fick man dra taggen ur malpåsen i år igen.

Som en reaktion på nomineringarna meddelade både vita och svarta filmstjärnor att de bojkottar evenemanget. Det ledde i sin tur till motreaktioner, bland annat av dubbla Oscarsvinnaren Michael Caine och Charlotte Rampling, som i år är nominerad till priset för bästa kvinnliga huvudrollsinnehavare. Rampling lyckades riktigt sätta foten i munnen genom att påstå att bojkotten är ”rasistisk mot vita skådespelare”. Caine var inte riktigt lika klumpig, men hans uttalande om att det gäller för de skådespelare som inte fått någon Oscar att ”ha tålamod” – det tog också honom några decennier av arbete för att bli tilldelad statyetten – vittnar om ett oförstånd om vad det egentligen handlar om. Det är inte bara Will Smith som är sur för att han inte är nominerad, utan det handlar om att minoriteter ständigt åsidosätts av en Oscarsjury som till största delen består av vita män över 60.

Den amerikanska filmakademin, som delar ut prisen, leds för tillfället av den svarta kvinnan Cheryl Boone Isaacs, som uttryckte uppriktig bestörtning efter att de nominerade tillkännagivits. Det tog inte länge före akademin meddelade att den med omedelbar verkan inleder en rad åtgärder för att skapa större mångfald bland akademins röstande medlemmar, bland annat slopas den livslånga rösträtten och kravet på att nya medlemmar måste rekommenderas av en sittande medlem.

Mycket av det som behandlats i diskussionen kring svartas representation i Oscarssammanhang går att applicera på frågan om jämlik representation i samhället i ett bredare perspektiv. Rampling uppmanar de svarta skådespelarna att chilla, eftersom ”alla är accepterade i dag, mer eller mindre”. Javisst, det är sant att en hel del svarta skådespelare tilldelats Oscars under det senaste decenniet: Jamie Fox, Forest Whitaker, Morgan Freeman, Jennifer Hudson, Lupita Nyong’o, med flera.

Men att en handfull svarta skådespelare fått filmvärldens mest prestigefyllda pris betyder inte att allt är frid och fröjd i branschen. Speciellt inte om man börjar granska Oscars utöver skådespelarinsatser. I filmhistorien har en film regisserad av en svart regissör vunnit priset för bästa film, 12 Years a Slave 2014. Och då valdes inte ens regissören Steve McQueen till bästa regissör (få bestrider dock att Gravitys regissör Alfonso Cuaron var en värdig vinnare). Ett originalmanus av en svart författare har aldrig fått en Oscar. En svart regissör har aldrig valts till bästa regissör, etc.

Att det finns några få toppar som är synliga betyder inte att spelplanen nu är utjämnad. Att Kathryn Bigelow vann priset för bästa regi, betyder inte att kvinnor och män nu behandlas jämlikt i Hollywood. Att Finland haft en kvinnlig president betyder inte att vi inte har problem med ojämlikhet mellan könen. Att öppet homosexuella får vara med på TV och i politiken betyder inte att det inte finns diskriminering mot sexuella minoriteter.

Det är helt möjligt att det i fjolårets filmutbud inte fanns tillräckligt bra svarta kandidater för att ens en av dem skulle ha nominerats för ett pris, som Michael Caine så hjälpsamt påpekar. Men då är det det som är problemet. I en filmindustri som domineras av vita producenter, skribenter, regissörer och studiochefer produceras det för få filmer med svarta (eller övriga minoriteter) som bakgrundskrafter. Svarta skådespelare ”inkluderas” i storfilmer, trots att idén om en svart stormtrooper väckte ramaskri bland vissa Star Wars-fans i fjol. Men lika ofta exkluderas de, som i fallet Ridley Scotts Exodus, där hela ensemblen som skulle representera egyptier var vit – ledd av den definitivt vita walesaren Christian Bale som Moses.

Därför kan vi inte säga att kvinnor och män är jämlika innan förhållandet mellan könen i politiken, i affärslivet, i arbetslivet, i medierna, är jämlika innan det verkligen ör 50/50. Att svarta, kvinnor, öppet homosexuella, handikappade, etc. i teorin har chans att nå samma status, framgång eller resultat som vita heterosexuella män betyder inte att vi nu kan sluta arbeta för feminism och mot diskriminering. Så länge det fortfarande finns folk som anser att homosexuella får hållas så länge de håller hånglet innanför sina sängkammares fyra väggar, kommer attityden att avspegla sig i sexuella minoriteters möjlighet till påverkan i samhället. Så länge svarta inte representeras jämlikt på Oscarsgalan är det ett tecken på att det fortfarande finns rasism och diskriminering i USA. Därför är debatten om #OscarsSoWhite viktig – den tvingar också nöjesmedia och den breda allmänheten att ta ställning till problemet. Och nöjesmedias makt är inte att underskatta.

 

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.